Överviktig och orkar inte mera
Hej!
Jag har i princip hela mitt liv varit överviktig.
Jag har vid ett flertal gånger (viktväktarna, omlagd kost, ammning tex) gått ner i vikt. Som lägst har jag legat på 73 kg. Är 168 cm lång. Då kändes min kropp rätt ok. Gick ner från 86-73 med hjälp av viktväktarna. Det här var under 2003 och bodde då hos min bror där allt som serverades var nyttigt så det var så enkelt att bara haka på. Och alls i familjen där stöttade mig vilket gjorde det så enkelt. Sen träffade jag min dåvarande och vi flyttade ihop. Jag var arbetslös under en kort tid och han var en otroligt 'gottegris'. Älskade sötsaker. Ja ni förstår, det plus nykära-fasen. Bang så var mitt sötsug tillbaka. Sen har jag efter det i alla år pendlat väldigt mycket.
Min nuvarande pojkvän och sambo har för 5 år sen gjort en GBP och med honom har jag det så fantastiskt. FÖRUTOM vårat gemensamma matmissbruk. När jag lärde känna honom för 2 1/2 år sen så vägde jag kanske 15 kg mindre och han kunde äta ganska små mängder åt gången. Nu väger jag 100 och han äter rätt stora portioner igen. Jag mår fruktansvärt dåligt av detta. Dels att han gått upp säkert 10 kg sen vi träffades och dels att jag gått upp det jag gjort. Jag har inte nämnt för honom att jag ser att han har gått upp i vikt. Jag ser det på kläderna, hans kropp och det känns när vi håller om varann eller är intima. Men jag vet att han har mått lila dåligt som jag över överviktningen under sitt liv så därför drar jag mig för att säga något (enormt konflikträdd) Men jag vet att han älskar mig mer än något annat och skulle aldrig kommentera hur jag ser ut annat än att det är bra. Fast jag skulle vilja att han stöttade mig på riktigt, av hälsoskäl. Jag har ett sockerberoende som jag inte vet hur jag ska hantera, och iom att han jobbar borta varannan vecka så blir allt så mysigt när han är hemma. Film/serier vid tvn och gott att äta.
Jag startar varje morgon med att intala mig att den här dagen är dagen med stort D. Idag får det vara nog. Innan kvällen är slut så har jag svullet i mig både det ena och det andra. Jag äter sällan middag när jag är ensam utan det blir sötsaker ist. Det är som en drog för mig.
Jag skulle så gärna få kontakt med andra som sitter i samma sits, som oxå har ett behov av sötsaker och inte vet hur man ska hantera det. Jag är så trött på att hela mitt liv går åt till att önska jag var ngt annat. Jag vill leva och vara avslappnad och lycklig. Inte ständigt banta för att sedan misslyckas.