Trotsåldern: Tanter som lägger sig i

Nu har jag gudskelov inte råkat ut för sådana tanter men hade jag gjort det i typ en park hade jag nog sagt någonting i stil med:

Tack så mycket men nu är det nog dags att tant går tillbaka till de andra alkisarna igen.

Är du väldigt ung? 

Det har aldrig hänt mig, men så har jag kanske inte ett "inbjudande" ansikte heller.    Folk vet bättre än att försöka rätta mig utan att jag har bett om det. 

Du får tuffa till dig lite och säga med hög och klar stämma att "jag fixar det här" eller "tack för hjälpen, men det ordnar sig". 

Bry dig inte om ifall tanten blir sårad, det är ditt barn och du känner det allra bäst. Om folk inte vill bli sårade ska de inte heller lägga sig i.

Förklara vänligt för tanten att du har koll på läget. Typ:

- Jag förstår att du bara vill hjälpa, men jag känner mitt barn och vet att hon lugnar sig om hon bara får vara ifred en minut/ han är trött och vi är nu på väg hem för att sova middag/ hon har inte vätskekbrist hon är bara i den åldern där det känns extra jobbigt när hon inte får bestämma.

Hur länge låter du ungen uppföra sig illa? Det måste ju vara ett tag eftersom människor i din omgivning hinner lägga sig i.

Jag är 40+-mamma! En del tanter tror att jag är barnens mormor. Det är ett mindre problem..., jag får bjuda på det. :) Tack för bra tips på bra och trevliga repliker som jag kan ta till, för jag ser nog rätt snäll ut!

Haha! Jag är också 40+-mamma
Då ser du nog bara snällare ut än jag... 

Alltså en sån grej med tanter behöver inte ungen skrika som en galning särskilt länge! Eller skrika överhuvudtaget för den delen.

Mina historier:
1: Min då treåring sprang ifrån mig skrattande i en stor matbutik. Bara rakt fram. Jag efter och lyckas fånga honom i armen. DÅ kommer tanten fram och förklarar högt och tydligt för mig att minsann inte får ta tag i sina barn på det viset.
Så du tycker jag ska låta honom springa runt i mataffären?

2: Detta hände ganska nyligen. Var på Ikea med fyraåringen. Vi stod i kön till kassan. Jag tar upp min telefon för att föra över pengar. Då kommer tanten fram och påpekar att hon är trött på alla föräldrar som ignorerar sina barn när dom står med sina telefoner. Stackars mitt barn som har en sån mamma osv. Hon har ingen som helst vetskap om hur mina telefonvanor ser ut och det är inget hon behöver lägga sig öht.

De är snabba, tanterna! :) Och de antar så mycket: De antar att barnet skrikit länge, de antar att det har väldigt ont eller inte har ätit på länge. Och så har de bara råkat komma förbi i en viss situation och vet inte alls hur liten stund det pågått eller att barnet precis ätit och druckit, t ex.

Barnet uppför sig ju inte illa, det är trotsåldern, och jag som förälder får ju vara ansvarig för att vi beter oss bra bland folk. Därför ser jag till att vi lämnar butiker eller butiksgallerior så fort som möjligt när det kommer ett anfall. Miljöombytet är ju bra för barnet också - om det inte är så att hon vill sitta ute i friska luften på en parkväg och gasta en kvart med snälla mamma i närheten tills det gått över. Det är ok! 

För 25 år sen när jag och den då två åriga dottern var i affären fick hon ett fint litet utbrott med srik och sprattel på golvet.

Affären var en liten jourbutik med få kunder där alla kände alla.

Ungen var knappt kontaktbar och jag lämnade henne skrikande på golvet, i samråd med kassörskan, gick ur affären för att gå in igen någon minut senare.

Då kom en äldre farbror ut och skällde ut mig för mitt sätt att hantera dottern.

Efter det sa han att han skulle försöka prata henne till rätta.

Ja, varsågod, sa jag.

Efter en stund kom farbrorn ut, skakade i huvudet och bad om ursäkt, han hade inte lyckats prata med henne.

Jag gick in, såg att hon lugnat sig, tog henne i handen och vi gick hem.

Hennes utbrott gick bara att avstyra genom att låta henne vara ifred ett tag.

En kvart är ganska länge enligt mig o hälsa barnet uppför sig illa när det "gastar" oavsett vad du vill kalla det. För omgivningen som tvingas lyssna är det en unge som uppför sig illa en längre stund och även om jag inye hade gått fram och sagt något så hade jag tänkt "vilken dålig mamma som inte tillrättavisar sitt barn".

Kanske är det bättre att gå fram med en förhoppning att du som mamma tar till sig av vad som sägs.