Min sambo har varit otrogen, vad gör jag?

Det finns massor av trådar här rörande otrohet och huruvida man kommer vidare eller inte, men det finns några grundläggande frågor som man måste svara på när man hamnat i din situation:

1. Är båda villiga att fortsätta relationen?
2. Är han införstådd i att din tillit till honom är på minus hundra just nu?
3. Är han införstådd i att han måste vara VÄLDIGT tillmötesgående för att bygga upp tilliten igen?
4. Är båda medvetna om att det kommer att ta dig längre tid för dig att komma över det?
5. Är han införstådd i att det är sveket som är det hemska och inte otroheten i sig?

När din omedelbara ilska har lagt sig och du slutat kasta saker ska ni fundera på ovanstående frågor. Alla frågorna måste besvaras med ett otvetydigt JA för att ni ska ha en chans att komma på fötter igen. Någon skrev här när hans förhållande tagit slut "jag förstod inte att hela mitt väsen var i frågasatt" och det är något som din man måste förstå. Det är en klockren "liten tuva stjälper stort lass".

Rörande fråga 3, så måste han förstå att allt som han gör måste han fundera på hur det ser ut i från din synvinkel. En nakenbild på honom i telefonen som inte skickats till dig är ur ditt perspektiv ett tecken på att han har någon annan, även om han fegade ur och inte vågade skicka den till dig.

Tack för detta superkloka svar! Som jag förstår det svarar han ja på alla dessa frågor. Måste kanske vara tydligare med det sistnämnda. Vad jag har svårt att förstå är hur man börjar lita på personen igen. Men det är ju kanske det som tar tid. Det hjälper att prata med honom, konstigt nog, mår jag bättre för stunden. Men känner själv en skam, mitt ego är väl sårat. Och det är väl därför jag omoget nog vill hämnas. Är uppvuxen med en otrogen pappa och minns att jag tyckte synd om min mamma och såg ner på hennes val att stanna. Vill inte vara den bedragna, offret. Tänkte att jag inte skulle bli sån. Usch, skulle kunna älta det här i all evighet. Om det finns sndra som upplevt liknande saker, vore det intressant att läsa. Vill se att den som varit otrogen inte behöver vara en genomond person som alltid återfaller och att man inte alltid kommer se dem genom det de gjort. För nu känns det som att han spelat snäll men att det var hans riktiga jag.

Du skriver att du mår bättre av att prata med honom om det. Prata om det med honom. Tyvärr så går det inte att ändra på det som hänt, men ni kan tillsammans tillse att det inte händer igen. Försök att inte se svart och om du börjar se svart säg det till honom så att ni inte går längre in i det svarta just då.

En liten bilanalogi:Han svängde vänster där han skulle fortsatt rakt fram och nu är ni tvungna att köra ett varv runt kvarteret (eller halva stan om det är enkelriktat) innan ni är på rätt spår igen. Visst det var han som svängde fel, men nu är ni där ni är och resonera hur ni ska komma på rätt spår igen och vad ni måste göra för att han inte svänger vänster igen. Om han är osäker på vägen så måste han våga fråga dig.

Om du måste dra ur han sanningen så kanske du ska fundera på hur du hanterar sanningen. Om han kommer hem och berättar att det har börjat en yppig blondin på hans jobb som flirtar hejvilt med honom fast han avvisar henne så bör du inte slänga en blomkruka i skallen på honom. Blomkrukan gör att han måste bedöma varje sak han vill berätta och kanske felaktigt väljer att inte berätta, varpå du tycker att han undanhåller saker och vips har ni en nedåtgående spiral. Sedan kan det ju komma sanningar som visar att han inte är alls att lita på, men ta det om eller när det kommer. Fortsätter han att svänga vänster varje gång ni kommer till den korsningen, så kanske det är dags att byta till en annan chaufför (=man).

Min sambo var otrogen mot mig. Detta var ett år sedan. Sedan dess har vi pratat,pratat ochpratat. Det som jag reagerade på som känns oroande i ert förhållane är att du tänker på alla "engångsligg du missat pga honom". Om tanken finns att en kille du träffar är ett potentiellt engångsligg kanske ert förhållande inte är uppbyggt på rätt grund. Mitt råd blir alltså att ni börjar om från början och pratar om tankar och känslor. Fy va pedagogiskt allt lät. :) men tror att prata(och att han öppnar sig så du slipper dra allt ur han) är nödvändigt

Alla är ju jätteångerfulla och ångrar sig såååå när de blivit påkomna, om det är sant eller falskt kommer visa sig med tiden, främst på hans beteende, om han gör allt för att kompensera dig för det han gjort under HELA processen så är det kanske sant, om han inte inte svara på frågor och bara vill att allt ska gå över av sig självt så är det förmodligen falskt. Om du märker att det är sant så finns det iaf en chans att ni kan överleva detta tillsammans, om det är falskt så är det bara att lägga ner för det kommer aldrig fungera.

Som någon annan redan skrivit så är det viktigt att han fattar att det inte bara är hans "misstag" som ifrågasätts här utan hela hans person. De flesta som varit otrogna verkar inte riktigt fatta att deras "misstag" får den drabbade att ifrågasätta hela deras person, de själva ser det inte så, de ser det bara som ett misstag som möjligen ska förlåtas men ser sig själva som samma person som innan.

Sen är allt relativt nytt, en otrohet tar lång tid att processa, under tiden kommer du förmodligen pendla många ggr mellan att lämna eller förlåta. Det är naturligt att klamra sig vid det kända, vid de trygga när mattan rycks bort under fötterna på en, men när man hittat balansen igen så är det inte säkert man vill vara kvar där. Du kommer nog komma till insikt förr eller senare.

 

Jag är rörd till tårar över alla era väl genomtänkta svar. Jag fick en gråtattack på jobbet och gömde mig på toan tills det gick över. Tittade här och såg så många fina och värmande inlägg. Att totala främlingar kan vara sånt stöd ger mig hopp. Underbara människor. Växlar mellan ilska och sorg. Känns som om någon har tagit ifrån mig min pojkvän och ersatt honom med den här opolitliga personen. Hatar att han tyckte att han hade rätt att ha roligt vid sidan av och sedan vara lycklig med mig. Men när känslostormen har lagt sig lite kommer jag vara mer mottaglig för alla era kloka råd och tankar. Tack för att ni räddade min dag.

Hur går det?

Tack för att du frågar. Jag vet inte. Upp och ner. Ibland känns det som att jag kan leva med detmen så fort vi är normala mot varandra en period blir jag rasande och letar nya grejer att fixera mig vid. Jag blir så äcklad av honom. Kvinnan han gjorde det med är inte alls attraktiv i min värld, trodde aldrig han skulle ens kunna vara med någon som hon. Ändå börjar jag jämföra mig. Samtidigt som jag nästan är förolämpad av det faktum att han kunde bedra mig med någon jag tycker är ful.

Vi har pratat mycket och han har berättat att jag aldrig har varit där för honom emotionellt. Att vi alltid hade bra sex men att han aldrig kände att han fick den närheten och bekräftelsen han ville ha av mig. Att han aldrig dög som han var. Att han alltid älskade mig mer. Jag kan se att det kan ligga nåt i det, jag har varit frånvarande och inne i min värld. Men jag fattar inte varför han inte pratade om det. Han säger att han skämdes. Att han blev berusad av känslan att han var så åtråvärd för någon. Ibland tror jag honom, då är jag ledsen. Ibland tror jag att han bara ljuger och ville knulla runt och nu försöker snickra ihop en historia som tilltalar mitt ego. Ibland bryr jag mig inte om hans skäl och vill bara sparka honom hårt mellan benen. Jag säger massa sårande grejer. "Kunde du inte hitta bättre än henne! Du är äcklig och ful." Osv. Skäms över det men har sånt stort behov av att såra honom.

Om jag ska vara lite positiv, känner jag att det inte gör precis lika ont som där i början. Jag fungerar. Jag kan skratta från hjärtat då och då och njuta av mitt barn. På nåt sätt känns det som om jag lär känna honom bakom fasaden av den trygga killen han burit under så många år. Hade inte otroheten stått i vägen hade jag gillat den killen, hans sårbarhet och öppenhet. Men kan inte skaka av mig obehaget, det känns som om han ändå är så främmande och jag kan inte känna av främlingskapets konturer. Vad mer har han gjort? Vem var han? När vi träffar bekanta undrar jag om de vet saker jag inte vet. Kan jag ens älska den personen? Så positivt blev det inte . Men det var skönt att skriva av sig. Vi ska träffarn terapeut.

Tack för stödet

Det var ett otroligt välformulerat svar om hur det måste kännas att vara i din situation. Tack för att du delade med dig. Och jag tycker inte att det är så negativt som du verkar tro! Tvärtom ser det ut som om du har tagit dig en bra bit på vägen till att må bra igen - vare sig det är med honom eller utan. Sedan tar det ju tid, förstås och är olidligt svårt. Men du ska vara stolt över hur du har hanterat situationen ändå.

Han säger att han skämdes. Att han blev berusad av känslan att han var så åtråvärd för någon. Ibland tror jag honom, då är jag ledsen. Ibland tror jag att han bara ljuger och ville knulla runt och nu försöker snickra ihop en historia som tilltalar mitt ego. Ibland bryr jag mig inte om hans skäl och vill bara sparka honom hårt mellan benen.

Det säger så mycket. För det är ju precis så det är!  Tilliten har fått sig en törn. I ena stunden tror man på vad som sägs, i nästa är den lilla tilliten som finns borta och man inser att det lika gärna kan vara en lögn det också. Och sedan kommer man till en punkt där man inte orkar vela mellan det ena eller det andra och bara är otroligt arg på att han försatt er i situationen. (Jag känner inte er, men utifrån det du skriver och min egen erfarenhet tror jag för all del att det han säger är sant, att det var något behov älskarinnan uppfyllde som han inte berättade för dig att han hade.)

Men det är det du säger här som ger er möjligheten att komma ur det här och ändå håller ihop - om du vill det.

På nåt sätt känns det som om jag lär känna honom bakom fasaden av den trygga killen han burit under så många år. Hade inte otroheten stått i vägen hade jag gillat den killen, hans sårbarhet och öppenhet.

För för att få det att funka måste han inte bara återfå din tillit, du måste också lära dig att älska den nya mannen han har blivit.

Lycka till, hur du än väljer till slut. :) 

Läste ditt inlägg och fråga. Men vad vill du själv, har du vekligen ställt dig den frågan? Jag har funderat mycket hur du beskriver situationen och från min sida så tror jag inte du själv vet. Du behöver tänka över din situation och sedan eran, det är inte sunt att först bli arg över hans otrohet och samtidigt bli arg över alla gånger du har missat chansen till ett engångsligg. Så, vad är du egentligen arg över? Lägg undan "offerkoftan" och se till ditt barn, därefter ser du på dig själv och sambo.
Du kommer att rida ut stormen, när man är mitt i känns det "jävligt". Du behöver fundera på vad ditt barn behöver sedan vad du behöver - sedan har du svaret.