Börjar gå för långt

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-08-02 14:13
Jag vet att det han gjort är fel, därför skrev jag mitt inlägg. Att få skriva av sig kan vara en lättnad, folk som läser min tråd som sitter i samma sits kan se att dom inte är ensamma. Jag har läst en massa andra trådar om personer som sitter fast i ett förhållande som dom är rädda för att lämna. Det kan ha tagit flera flera år för dom att bara komma ur. Många har skrivit som jag, att dom vett att hjälpen finns å ta men dom vågar inte ta dig pga sin partner. På något sätt är det enklare att både läsa och skriva till en person som upplevt detsamma som en själv. Medan en person som inte alls har varit med om det bara slänger in ett snabbt perspektiv ex, "det är konstigt" "du har bara bortförklaringar" "du intalar dig själv att du vill bort men du vill inte." Det är tragiskt att personer som inte alls har känt på det liv jag och många fler lever ändå ska kommentera som om dom vet hur man själv känner och tänker. Det är inte bara att göra...

Bara för att jag skriver av mig här så betyder inte det att jag inte gör något åt saken. Bakom skärmen vet inte ni hur situationen ser ut. Jag kan dock förmedla att jag har pratat med min mamma, med hans mamma, med min syster och med en gammal bekant. Men bara för att dom vet situationen så betyder inte det att dom tänker hjälpa mig eller kan hjälpa mig. Jag lider av extrem socialskräck och kan därför inte bara gå eller ringa till en kvinnojour (om det heter så). Även om jag skulle våga så skulle jag ändå inte göra det, för som så många andra har skrivit i sina liknande trådar, man är rädd för konsekvenserna från sin partner.

Man kan inte klandra en person som sitter i en svår sits, man kan inte pusha en person som sitter i en svår sits och sedan sucka och bli arg för att personen är rädd av sig. Man blir inte mindre rädd för att folket runt om kring tappar tålamodet.

Jag skrev till en tjej som kom ur sitt förhållande (med en misshandlande man), hon vågade sätta stopp efter 7 år. 7 hela år.. Och folk satt mest och klagade på henne.
När jag hade bra förhållanden så kunde jag sitta och klaga på andra dåliga förhållanden, att det bara är att lämna etc. Men nu när jag sitter i den situationen själv så ber jag om ursäkt. Det är inte bara att göra. Att folk inte kan inse det, att folk är så blinda som jag var, det är tragiskt. Jag frågade även den tjejen hur hon fick hjälp efter. Hon förklarade att hon gömde sig. Hon blev hemlös och gömde sig, tills hon 6 månader senare vågade kontaktade sin syster.

Det skrämmer mig att folk har så mycket fördomar om saker dom inte vet om. Tjejen sa till mig att personer som har varit i situationen och tagit sig ut klandrar henne också, så det är inte bara ovetande personer. Hur har man mage att göra de?

Vad jag märkt så frågar folk om detaljer, sen när dom får som så blir det en nedlåtande ton i kommentarerna. Varför då? Om du gnäller på att jag eller någon annan ska ta oss ur så snabbt som möjligt, skriv det då utan att skriva "jag tror inte på detta, detta är konstigt, för att du inte gör något själv." Människor skrämmer mig mer.

Tjejen som jag pratade med berättade att människor bara bryr sig om det är något tragiskt, men om man inte går efter vad dom tycker, tänker och vill så blir det tjafs. Då ska man inte ha hjälp, fick hon höra. Hon fick höra att bara för att hon sa att hon inte vågar så fick folk för sig att det inte var sant. Hon sa sen att det är en faktor till att det tog 7 år. Folket utåt, deras välkomnande spelar stor roll. Och hon fick mig att inse det nu. Min mamma tvivlar på mig och tycker att det är mitt egna fel, folk som sitter och kommenterar, kommenterar mycket att dom börjar tröttna på mitt skitsnack. Min syster vill hjälpa men hon kan inte för hon reser runt i världen. Min pojkväns mamma har så dålig kontakt med sin son så hon tycker att jag ska prata med honom själv.

Sen berättade hon att det finns bra människor som faktiskt är villiga att se problemet för vad det är. Och att hon uppskattar att dom människorna finns. Dom människorna som inte ställer följdfrågor utan bara tar det för det som står. Hon sa att, om en människa kan se att någon mår dåligt av att bara skriva ":(" utan att komma med följdfrågor så är det en person att prata vidare med, Det är en person som kommer gå efter vad du säger utan ifrågasätta. Hon sa att om man ifrågasätter någon som mår dåligt psykiskt så är det som att ifrågasätta någon om hen verkligen blivit skjuten fast än man ser det.

Som sagt så har andra trådar, berättelser och kommentarer hjälp mig förstå. Jag gör inget fel egentligen. Att jag stannar kvar för att jag är rädd är inte fel det är kroppen och hjärnans sätt att skydda sig själva utifall det skulle hända värre saker. Men för att veta om det kommer hända värre saker måste man "flytta på sig". Det är där det blir svårt.

Det är där dom flesta i dåliga förhållanden sitter fast.

Jag är på god väg att lyckas, det är jag. Att bara ha insätt att det han gör är fel är guld värt. Att ha vågat förklara det för någon är guld värt. Att ha börja leta utvägar är guld värt. Sen att utvägen inte är hittad.. den är bara den lilla delen som saknas. Men jag är på god väg. Så låt mig vara där. Har andra problem med det och suckar för det. Det är deras sätt att visa att dom inte alls förstår eller vill förstå, och det får stå för dom.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-08-07 15:46
I går så blev han arg på sin pappa och på samma gång så blev han arg på mig för att jag frågade frågor om en annan sak. Det slutade med verbal misshandel - jag var dum i huvudet, det är fel på mig, jag ska hålla käften m.m. Jag sa till han när han hade lugnat ner sig att det beteendet inte är okej, att verbal misshandel inte är okej. Han förstod ingenting men sa ändå förlåt.

Jag har pratat med en gammal bekant om honom och allt som hänt, hon står bakom mig. Hon ska hjälpa mig med att lämna honom och tiden som kommer efter - Så att jag inte faller tillbaka. Har även kontaktat en annan kompis som sa att det finns plats att komma och stanna där ett tag om jag behöver komma bort ifrån staden där jag bor. Vilket jag funderar starkt på att göra.

Imorse så slutade hans mobil att fungera, jag fick skulden för att jag höll i den sist när jag gav den till honom. Han är en sån person som blir blind när han blir arg. Han började slänga saker omkring sig. Tillslut när jag sa ifrån så fick jag en bok i huvudet två gånger. Vilket inte alls är okej. Han bor väldigt långt bort och bussen har inte börjat gå så tidigt på morgonen så han skulle köra hem mig. Det slutade i katastrof för han blev sur för att jag kallade honom för misshandlare och att jag inte tänker leva i ett sånt förhållande. Han stannade på motorvägen och puttade ut mig ur bilen samtidigt som han skrek att jag inte ska anklaga folk på det viset, sedan körde han iväg.Efter några minuter kom han tillbaka, jag satte mig i bilen (tyvärr) och han körde mig till min lägenhet. Jag hade messat min gamla bekanta så hon var på väg.

Han vill inte erkänna att han blir våldsam när han blir arg, jag skrev då till honom "vad händer nästa gång du blir arg, kommer du inte komma ihåg varför jag har en blåtira då?" han skrev tillbaka "förlåt, men du måste acceptera mitt beteende, alla är olika."

Jag vet inte om vi har lämnat varandra. Jag vill det absolut, men han måste förstå det också. annars kommer han tillbaka.

Jag har inte anmält detta tyvärr, kom på det lite för sent.

// Amanda

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-08-09 14:42
Just nu har jag umgåtts med min gamla bekant (som är villig att hjälpa mig). Jag har berättat allt för henne och hon har fått läsa min dagböcker under åren. Hon bad mig skriva en negativ och positiv sida om honom så jag har en överblick. Sen kolla på om han kan ändra på minst 3 punkter från den negativa sidan. Vilket jag såg direkt att han inte kan. För då skulle han gjort det för länge sen om han velat. Hon bad mig sedan att tänka bort det positiva med honom, ta det negativa och tänka på hur jag vill ha det. Jag ska börja bli egoistisk. Det är inte lätt, men det funkar. Jag blir nedstämd av att komma ihåg negativa minnen som upprepar sig, vilket gör att jag blir med motiverad till att faktiskt ta steget. Hon bad mej sedan göra en till lista på hur jag vill ha det om ett år. Sedan jämföra den listan med listan om honom för att se om min dröm kan uppfylla med honom i mitt liv. Vilket det absolut inte kan, men det var skönt att se allt framför sig. Igen sa hon att jag skulle fokusera på det negativa och vad jag vill. Eftersom jag behöver hjälp med tiden som kommer efter så skev jag en lista på saker jag vill göra. ex, ut i skogen med hunden, åka till Gotland (träffa familj), åka till upp i landet för att träffa vänner, fota mycket, dansa etc. Jag ville även bli av med min egna lägenhet och vi tittar på det. Och hon ska se till att jag uppnår det jag vill göra och håller mig vid liv dom veckorna som kommer efter man gjort slut. Bara för att jag inte ska tänka på att han kanske mår dåligt, ta emot hans sms och samtal sedan gå tillbaka.

Jag vet att det inte kommer vara så enkelt som det ser ut, men det är en bra början. En bra början för mig själv (det är individuellt) att börja se att jag inte behöver honom.

//Amanda