Vi som INTE ska ringa/smsa någon, oavsett anledning

Jag får väl börja då. Jag ska inte ringa/smsa/prata med mitt ex (sedan 4 veckor vi bor fortfarande tillsammans) om något som har med vår separation, mina känslor, den nya tjejen eller oss två att göra. Bara barnen och vardagsprat är godkända ämnen. Helst ska jag inte ringa/smsa alls.

usch vad jag lider med dig. Har själv varit där och det är verkligen svårt att inte höra av sig. Det man får försöka tänka på är att det inte blir bättre för dig om du hör av dig snarare tvärtom. Försök tänka på nåt annat. Planera in roliga saker med vänner, planera hur DITT hem ska se ut och hur bra du kommer trivas. Visa hur jävla bra du har det utan honom! Han har ju redan hittat en annan och då är det inte lönt att du slösar bort mer av dig själv för honom.

Lycka till! Styrkekramar & jag hejar på dig!

Ja det känns som att dö ungefär. Utan att orka göra något åt det. Men jag kan bara styra över mig själv. Och jag har bestämt mig för att jag inte kan fortsätta pressa honom. Det blir bara värre. Och jag vill ju inte ha de svar jag får heller. Det jag inte ska skriva/fråga är dels uppenbarligen om de är tillsammans nu men framför allt var han står gällande oss. Tidigare har han velat vara bästa vän med mig och fortsätta umgås med och utan barnen (hur det nu ska gå). Han säger att han älskar mig och att han är rädd att förlora mig. Men nu har ilskan tagit över och då berättade han för henne och vet inte längre om han vill vara min vän. Det är svårt att leva utan vetskap om framtiden. Men han måste få lugna ner sig. 1 dygn och några timmar har jag lyckats hålla mig i alla fall. Fy vad jobbigt det är.

Man får ta en dag i taget! Det är ju bra du klarat dig så länge :) när du vill skriva nästa gång så ta dina hörlurar lyssna på din favoritmusik och ge dig ut på promenad/löpning detta hjälper. Jag lovar!

Gick en lång promenad. När jag kom hem hörde jag ett telefonsamtal. I sängen kunde jag inte hålla mig men jag var lugn och sa mest vad jag tänkte. Inget om de två. Fick väl inga raka svar direkt. Men lyssnade när han sa att han inte orkade. Accepterade direkt och la mig och sov. Så jag spårade inte i alla fall. Nu får jag försöka börja om från början. Ring inte. Smsa inte. Prata inte.

Varför blev det ingen träff? Du bara skyllde på jobbet i flera veckor. Är rätt fegt att göra så istället för att säga att du ändrat dig. Du har inte svarat på mitt sista sms som jag skickade för två veckor sedan. Du var verkligen fin. Synd du inte vill lära känna mig för jag är trevlig och rolig. Har inte träffat på någon enda jag fått sug i magen av på mina två år som separerad förrän jag träffade dig.

Låter som en feg person. Hoppas att det känns bättre att få ut det i alla fall. Jag brukar tycka att det känns bättre att säga det till någon, som att det inte bara finns kvar i huvudet och byggs upp och exploderar.

Varje gång du får impulsen att skicka tänk gör det INTE. Inte idag. Eller så tänker du att jag säger åt dig att inte skicka. För oftast finns det en anledning att man vet att man inte borde skicka. Och om man skickar blir det ändå inte bättre.

Som mitt samtal igår. Ger inga svar. Det enda det gav var att jag känner mig misslyckas som inte klarar att hålla emot.

Ny dag. Idag ska jag inte inleda några sådana samtal. Eller höra av mig i onödan.

Tack, ja det är skönt att skriva ut det! Jag vet jag inte ska skicka någon fråga. Kliar inte så mycket alls i fingrarna. Lever dock på hoppet vi ska träffas på en aktivitet i höst.

Haha! Den här tråden hade jag behövt när jag var 17. Bra initiativ.

"Jag kan inte andas utan dig. Det känns som att jag dör långsamt. Du sa det när jag frågade hur du skulle känna om jag gjort det här mot dig 'det skulle kännas som att jag höll på att dö'. Men du håller inte på att dö, bara jag, och 'vi'. Och jag fortsätter säga förlåt, ta på mig skulden, för att du inte ska försvinna helt. Men vet du? Jag agerar inte rationellt, jag säger dumma saker ibland, men jag är inte boven i det här. Det är du som sviker mig. Du lovade att du aldrig skulle lämna mig. Du lovade. Lovade. Och ändå älskar jag dig så att jag håller på att dö. Och du säger att du alltid kommer att älska mig. Att du är rädd att förlora mig. Varför gör du så här?"