• Äldre 8 Aug 14:30
    172393 visningar
    1556 svar
    1556
    172393

    Utredning på gång, stötta varandra?

    Jag 28 år utan barn och min sambo 36 med två barn ska äntligen få börja en utredning angående barnlöshet. Känns så skönt då jag varit utan p piller i snart ett år utan resultat, har väldigt oregelbunden mens, ca 50 dagars intervall. Har bara märkt av ägglossning två gånger, sekret, smärta och positivt äl test. Har känts så hopplöst, full av skam då jag är säker på att det är mig det är fel på eftersom han har två barn sen tidigare. Jag blev gravid när jag var 17 vilket slutade i en tidig abort i vecka 8-9. Har aldrig haft dålig samvete eller mått särskilt dåligt utav detta då det var rätt beslut. Förrän nu. Kan ju inte låta bli att tänka att jag försatt min chans, vilket jag vet inte är sant eller något jag ska känna... Men kan ju inte låta bli. Vi testade oss för klamydia båda två för ett par veckor sedan och det var negativt, skönt det iaf! Man har ju läst skräckhistorier om den sjukdomen och dess följder...

    Min syster har två barn och själv har jag två syskon, både mamma och syster blev gravid direkt med samtliga barn... Pratade nyss med kvinnokliniken och de ska skicka hem hälsodeklaration och information. När vi fyllt i dessa och tagit de prover som behövs kommer vi få träffa en läkare. Känns sååå skönt att äntligenfånhjälp istället för att grubbla själv under sömnlösa nätter..

    Någon som är i en liknande sits och vill följas åt? Eller genomgått en utredning och vill berätta? Allt är välkommet!

    Kram på er!

  • Svar på tråden Utredning på gång, stötta varandra?
  • Äldre 18 Aug 16:56
    #1

    Ingen?:(

  • Äldre 18 Aug 19:12
    #2

    Tråkigt att det tar tid för er, men skönt att utredning verkar vara på gång :) 

    Jag är redan färdig med utredning och behandling, men svarar gärna på tankar och funderingar om du behöver. 

    När jag läser det du skriver tänker jag först och främst på att du jämför dig med din familj. Jag gjorde likadant och vet hur lätt gjort det är, men jag rekommenderar dig att inte jämföra med någon annan. Du är du, de är någon annan. Du har helt unika förutsättningar. Sen kan felet ligga exakt var som helst. Det behöver inte vara du som har problem. Man brukar säga att ofrivilligt barnlösa är det på grund av kvinnlig faktor i 30% av fallen, manlig faktor i 30% av fallen, båda i 30% av fallen. De sista 10% hittar man inget fel. 

    Jag tyckte att utredningen vad underbar. Där fick man ÄNTLIGEN träffa folk som förstod hur det var och som kunde hjälpa en framåt. På vår IVF-klinik fanns en jättebra psykolog som arbetade med oss med fertilitetsproblem. Om du mår dåligt över detta och er klinik har en psykolog råder jag dig att ta även den hjälpen. Det kan göra enorm skillnad i vardagen. 

    Vi gjorde utredning under hösten 2013. Jag vet inte hur mycket du vet om hur en utredning går till? Jag kan berätta om du vill, det är bara att fråga mig i så fall men skriver inte nu eftersom jag redan skrivit långt ;) Vi fick diagnosen manlig faktor i slutänden, så vi lotsades direkt till IVF. 

    Jag hoppas att du ni snart får komma dit och att ni får en lika positiv upplevelse av det som vi fick. Och som sagt - det är bara att fråga mig om du undrar över något specifikt eller vill att jag skriver mer om något. Stort lycka till :) 

  • Äldre 18 Aug 20:33
    #3

    [quote=76894075][quote-nick]Cyanea skrev 2016-08-18 19:12:52 följande:[/quote-nick]

    Tråkigt att det tar tid för er, men skönt att utredning verkar vara på gång :) 

    Jag är redan färdig med utredning och behandling, men svarar gärna på tankar och funderingar om du behöver. 

    När jag läser det du skriver tänker jag först och främst på att du jämför dig med din familj. Jag gjorde likadant och vet hur lätt gjort det är, men jag rekommenderar dig att inte jämföra med någon annan. Du är du, de är någon annan. Du har helt unika förutsättningar. Sen kan felet ligga exakt var som helst. Det behöver inte vara du som har problem. Man brukar säga att ofrivilligt barnlösa är det på grund av kvinnlig faktor i 30% av fallen, manlig faktor i 30% av fallen, båda i 30% av fallen. De sista 10% hittar man inget fel. 

    Jag tyckte att utredningen vad underbar. Där fick man ÄNTLIGEN träffa folk som förstod hur det var och som kunde hjälpa en framåt. På vår IVF-klinik fanns en jättebra psykolog som arbetade med oss med fertilitetsproblem. Om du mår dåligt över detta och er klinik har en psykolog råder jag dig att ta även den hjälpen. Det kan göra enorm skillnad i vardagen. 

    Vi gjorde utredning under hösten 2013. Jag vet inte hur mycket du vet om hur en utredning går till? Jag kan berätta om du vill, det är bara att fråga mig i så fall men skriver inte nu eftersom jag redan skrivit långt ;) Vi fick diagnosen manlig faktor i slutänden, så vi lotsades direkt till IVF. 

    Jag hoppas att du ni snart får komma dit och att ni får en lika positiv upplevelse av det som vi fick. Och som sagt - det är bara att fråga mig om du undrar över något specifikt eller vill att jag skriver mer om något. Stort lycka till :) 

    [/

    Tack snälla för ditt svar! Ja jag jämför mig mycket, jag som är utbildad inom psykologi och terapi borde väl veta bättre... Skomakarens barn? Haha... Jag är ju övertygad om att det är mig felet ligger hos då sambon har två barn... Just nu mår jag så fruktansvärt dåligt över att umgås vi fyra då jag bara ser det jag inte kommer få.. I min hjärna alltså..

  • Äldre 19 Aug 08:30
    #4
    Madeeleenee skrev 2016-08-18 20:33:20 följande:

    Tack snälla för ditt svar! Ja jag jämför mig mycket, jag som är utbildad inom psykologi och terapi borde väl veta bättre... Skomakarens barn? Haha... Jag är ju övertygad om att det är mig felet ligger hos då sambon har två barn... Just nu mår jag så fruktansvärt dåligt över att umgås vi fyra då jag bara ser det jag inte kommer få.. I min hjärna alltså..


    Man gör ju gärna det, det ligger av någon anledning i vår natur att jämföra ;) Och just med barn har vi en förmåga att inte prata om hur det verkligen går till. Vi korvstoppas redan från ung ålder med att man blir gravid så fort man tittar på en snopp utan kondom. Att det ska ta sån fasansfullt lång tid får vi nästan aldrig reda på, trots att det tar mer än ett år för var femte par. 

    Det kan vara så, men det kan även vara han som har problem. Kanske är hans två tidigare barn ren lyckträff. Sånt händer. Just spermier kan variera mycket under livet. Även om han var fertil förr kanske han inte är det nu. Å andra sidan spelar det tack och lov inte så stor roll, det finns så mycket man kan göra vare sig det är äggen eller spermierna som är problemet. De absolut flesta får barn i slutänden, med eller utan hjälp. 

    Jag tycker att du ska ta dina känslor på allvar. Är det jobbigt att umgås just nu så är det. Det du känner är väldigt vanligt bland oss som har svårt att få barn. Man skäms  för att man känner så, men det är ju inget man styr över. Det är klart det påminner en smärtsamt mycket om det man är rädd att aldrig få uppleva att vara med gravida eller föräldrar. Är det extra jobbigt - undvik dem. De är din familj och måste förstå att du inte mår bra just nu. 

    Glöm inte bort att ofrivillig barnlöshet är en enorm livskris. Det är inte så enkelt som att bara vänta och hoppas i år och dar, vår verklighet är tyvärr sådan att risken alltid finns att aldrig få sina barn. Den risken är tack och lov väldigt, väldigt liten, men det är ändå en möjlig verklighet för oss. Så be aldrig om ursäkt varken till andra eller dig själv för att du känner som du gör. 
  • Äldre 8 Sep 17:00
    #5
    Madeeleenee skrev 2016-08-18 16:56:12 följande:

    Ingen?:(


    Hej!

    Vi påbörjade vår utredning I dag! Vi har försökt I drygt ett år. Första steget såg bra ut- nu är det bara resten kvar :D Känns oavsett så hilma skönt, även om man inte har någon aning om hur det slutar.

    Var I processen är ni?


  • minini­ss
    Äldre 8 Sep 17:38
    #6

    Hej tjejer!

    Är det okej om jag hoppar in här? Behöver verkligen stöd och råd. Både jag och min kille har gått klart utredningen och träffa läkaren som gjorde ett ultraljud för kolla mina äggstockar där det visar sig att jag bara hade 3 st äggblåsor på vänster och en på höger så hon bad sjuksköterskan ta ett blod prov som dom skulle skicka i väg för att kolla om jag har låg äggblåsor eller hög är livrädd så min fråga är vet nån vad det innebär? :(

  • Äldre 12 Sep 09:11
    #7

    Vad kul att vi är fler! Eller ja inte kul... Men skönt att slippa känna sig ensam. Jag lämnade blodprov för tre veckor sedan, sambon spermaprov förra veckan så nu väntar vi på att fånen läkartid för att få reda på svaren... Känns som en evighet!

  • Äldre 12 Sep 17:27
    #8

    Hej hoppar in jag med! Har försökt i snart två år med min nuvarande man och va utan skydd i två med mitt ex. Vart gravid i förra året men det slutade i missfall. Men nu har jag ringt å vi ska till en privat klinik i mitten av oktober. Är ganska nervös men lättad på ett sätt.

    Det har varit ett hemskt år med nära familjemedlemmar och vänner som ynglar av sig tittsomtätt.. och jag ska erkänna att jag är extremt bitter efter sammanlagt fyra år utan nått och jag är bara 25 &1 /2...

    Men vad kan vi förvänta oss på vårt första besök eller vad är det som händer då?

  • Äldre 12 Sep 18:28
    #9

    Hej och välkommen! Har förstått att det är olika beroende på vart man bor, själv hör jag till Dalarnas landsting. Sökte till kvinnokliniken i Mora. Vi fick hem hälsodeklaration som vi båda skulle fylla i. Efter det tog det väl en dryg vecka (efter att jag ringt skall tilläggas) innan jag lämnade blodprov. Pga min. Långa cykel tog de prover på fsh, ths, prolaktin. Minsambo lämnade spermaprov förra veckan. Var tvungen att åka till Falun för det dock. Nu väntar vi på att få en tid hos fertilitetsläkaren för att få svar på blodprov/spermaprov (vilket jag gissar är bra då sambon redan har barn). Då ska de även göra VUL på mig och vidare diskutera hur vi ska gå vidare utifrån provsvaren och undersökningen. Väntar som på nålar! Detta är rutinen här uppe iaf som jag förstått det....

    Vart bor du? Har du regelbunden cykel/äl? Om man får fråga :) jag. Är 28 och sprit gravid en gång gjorde dock abort. Var 16 och slarvig..... Ångrar det idag.. Inte aborten i sig men att Ann var så oansvarig. Känns som karma idag..


    Medberoende skrev 2016-09-12 17:27:50 följande:

    Hej hoppar in jag med! Har försökt i snart två år med min nuvarande man och va utan skydd i två med mitt ex. Vart gravid i förra året men det slutade i missfall. Men nu har jag ringt å vi ska till en privat klinik i mitten av oktober. Är ganska nervös men lättad på ett sätt.

    Det har varit ett hemskt år med nära familjemedlemmar och vänner som ynglar av sig tittsomtätt.. och jag ska erkänna att jag är extremt bitter efter sammanlagt fyra år utan nått och jag är bara 25 &1 /2...

    Men vad kan vi förvänta oss på vårt första besök eller vad är det som händer då?


  • Äldre 12 Sep 22:54
    #10

    Hej! Skrev ett jätte långt svar som lyckades försvinna. Kortar ned min historia. Men här har vi en till som förstår era tankar, funderingar och frustration. 

    Som 22åring försökte jag och mitt ex bli gravida och vi genomgick en utredning och fick diagnosen ofrivilligt barnlösa. Jag tycker att vi möttes av mycket nedlåtande attityd av fertilitetskliniken i min stad och man blev klappad på huvudet och fick ständigt höra att man var så ung och att det kommer. Lyckades i denna veva också drabbas av cellförändringar på livmodertappen och fick genomgå konisering vilket satte barnverkstan på timeout. 

    Vi fick prova pergotime några cykler, vilket ledde till överproduktion av äggblåsor och jag fick sista gången innan läkaren accepterade att pergo inte passade mig bara ta 0,5 tabletter av fem. Denna gång hade jag tur och vi fick två ägg varav en var mogen att släppa så en ägglossningsspruto fick tas och jag lyckades bli gravid som slutade i tidigt missfall och skrapning. 

    Efter mycket om och men skulle vi efter en lång sommar få komma på första mötet inför IVF. Men då ville min sambo separera, jag var då 25år. Kan inte säga att en sådanhär resa är jätte bra för en relation, men det hände mycket annat med som gjorde den ännu sämre. Men det kanske var tur att vi inte lyckades. 

    Skönt att slippa barnstressen då jag nu i sbart 7års tid har hunnit med massa annat och lever i en ny relation sedan snart fem år tillbaka och vi har nu i ett års tid haft en önskan om att bli gravida. Har försökt tänka att det inte var meningen förra gången men att det inte behövde bli samma sak nu. Men nu efter ett års försök så sitter jag här nu i samma situation med samma känslor och funderar vad det är för fel? Mitt ex har två barn och det tog inte lång tid, så då talar ju allt för ännu mer att det är något fel på mig!

    Ska ringa kvinnokliniken i morgon för att se om jag måste gå igenom alla steg igen? Då jag inte orkar kämpa själv längre. Men det är med blandade känslor d jag inte upplevde mig bra behandlad där sist. 

Svar på tråden Utredning på gång, stötta varandra?