Utredning på gång, stötta varandra?

Tråkigt att det tar tid för er, men skönt att utredning verkar vara på gång :) 

Jag är redan färdig med utredning och behandling, men svarar gärna på tankar och funderingar om du behöver. 

När jag läser det du skriver tänker jag först och främst på att du jämför dig med din familj. Jag gjorde likadant och vet hur lätt gjort det är, men jag rekommenderar dig att inte jämföra med någon annan. Du är du, de är någon annan. Du har helt unika förutsättningar. Sen kan felet ligga exakt var som helst. Det behöver inte vara du som har problem. Man brukar säga att ofrivilligt barnlösa är det på grund av kvinnlig faktor i 30% av fallen, manlig faktor i 30% av fallen, båda i 30% av fallen. De sista 10% hittar man inget fel. 

Jag tyckte att utredningen vad underbar. Där fick man ÄNTLIGEN träffa folk som förstod hur det var och som kunde hjälpa en framåt. På vår IVF-klinik fanns en jättebra psykolog som arbetade med oss med fertilitetsproblem. Om du mår dåligt över detta och er klinik har en psykolog råder jag dig att ta även den hjälpen. Det kan göra enorm skillnad i vardagen. 

Vi gjorde utredning under hösten 2013. Jag vet inte hur mycket du vet om hur en utredning går till? Jag kan berätta om du vill, det är bara att fråga mig i så fall men skriver inte nu eftersom jag redan skrivit långt ;) Vi fick diagnosen manlig faktor i slutänden, så vi lotsades direkt till IVF. 

Jag hoppas att du ni snart får komma dit och att ni får en lika positiv upplevelse av det som vi fick. Och som sagt - det är bara att fråga mig om du undrar över något specifikt eller vill att jag skriver mer om något. Stort lycka till :) 

Man gör ju gärna det, det ligger av någon anledning i vår natur att jämföra ;) Och just med barn har vi en förmåga att inte prata om hur det verkligen går till. Vi korvstoppas redan från ung ålder med att man blir gravid så fort man tittar på en snopp utan kondom. Att det ska ta sån fasansfullt lång tid får vi nästan aldrig reda på, trots att det tar mer än ett år för var femte par. 

Det kan vara så, men det kan även vara han som har problem. Kanske är hans två tidigare barn ren lyckträff. Sånt händer. Just spermier kan variera mycket under livet. Även om han var fertil förr kanske han inte är det nu. Å andra sidan spelar det tack och lov inte så stor roll, det finns så mycket man kan göra vare sig det är äggen eller spermierna som är problemet. De absolut flesta får barn i slutänden, med eller utan hjälp. 

Jag tycker att du ska ta dina känslor på allvar. Är det jobbigt att umgås just nu så är det. Det du känner är väldigt vanligt bland oss som har svårt att få barn. Man skäms  för att man känner så, men det är ju inget man styr över. Det är klart det påminner en smärtsamt mycket om det man är rädd att aldrig få uppleva att vara med gravida eller föräldrar. Är det extra jobbigt - undvik dem. De är din familj och måste förstå att du inte mår bra just nu. 

Glöm inte bort att ofrivillig barnlöshet är en enorm livskris. Det är inte så enkelt som att bara vänta och hoppas i år och dar, vår verklighet är tyvärr sådan att risken alltid finns att aldrig få sina barn. Den risken är tack och lov väldigt, väldigt liten, men det är ändå en möjlig verklighet för oss. Så be aldrig om ursäkt varken till andra eller dig själv för att du känner som du gör. 

Jag har gjort spolning. Det var inte på något sätt skönt, men det gjorde inte ont på mig i alla fall. Tog ett par alvedon strax innan. Det var lite som mensvärk. Det kan absolut hjälpa om man t.ex. har ett stopp i äggledaren som spolas bort av vätskan. För oss hjälpte det inte, men så är vår diagnos manlig faktor. 

Jag testade också en hel del grejer. Mådde efter ett tag jättedåligt över att det ändå inte fungerade, det kändes liksom som att jag inte försökte tillräckligt hårt varje gång mensen dök upp. Jag åt bra, motionerade bra, undvek alkohol, tog vitaminer, provade bl.a. bisolvon m.m... Inget hjälpte. Då började jag kolla upp vad vetenskapen sa om det, plus att jag frågade massor under både utredning och IVF-behandling. Det visade sig ganska snabbt att det inte finns några som helst stöd i vetenskapen för att det funkar.

Ett exempel är just Bisolvon. Det finns visst stöd för att fler spermier kan ta sig in i livmoder och äggstockar (man har i alla fall sett det hos marsvin), men samtidigt är risken då större för polyspermi (att fler än en spermie befruktar ägget = ingen bebis). Det löser eventuellt ett problem men skapar ett annat. Munkpeppar höjer prolaktinnivåerna, men har man inte fertilitetsproblem på grund av för låga halter av hormonet kan man istället skapa ett nytt problem (och hur ska man veta att prolaktinet är för lågt utan blodprov?). Därför ska man vara försiktig med vad man använder.

Jag menar inte att låta negativ, utan vill bara varna i all välmening. Det finns inget mirakel-te man kan dricka och plötsligt bli gravid, inga vitaminer, inga enkla huskurer. I längden upplever både jag och många andra kämpare att det istället blir väldigt destruktivt. Tror man att man själv kan påverka fertiliteten på detta vis köper man samtidigt konceptet att man själv är ansvarig för att det inte funkar. Man har inte försökt tillräckligt eller testat alla kurer som finns.

Toppen, skönt att höra att du tar det med en nypa salt ;) Jag tror att det är sunt att inte äta nyttigt 100% av tiden och aldrig dricka alkohol och så vidare, man kan liksom inte leva som om man vore gravid hur länge som helst. Då är det viktigare att få leva lite ;) 

Men usch vad surt! Går det inte att reklamera den? De är ju på tok för dyra för att inte funka. Dåligt! 

Hahahaha - helt rätt inställning :D 

Klart du hör hemma här! 

Det känns som att du har ett väldigt turbulent liv just nu, så det är nog inte alls konstigt att du blir tveksam. Jag beklagar verkligen det som hänt dig. Det är få saker i livet som är så omvälvande som dödsfall. Man får ett helt annat perspektiv på livet, så det är kanske inte så konstigt att du tvivlar? 

Jag tycker inte att du ska känna stress för att komma igång med IVF. Det kan ta lång tid, så vill ni ha barn bör ni ha det i åtanke så ni inte börjar när du är 39-40. Är du yngre än så tycker jag absolut att ni ska vänta tills ni är redo. 

Med det sagt tror jag att många tvivlar på om de är redo när man ska påbörja en så här omvälvande process som IVF är. Det blir en så oerhört medveten grej att skaffa barn. Man kan inte längre luta sig tillbaka på "blir det så blir det", utan det är ju en väldigt aktiv process. 

Jag tycker att du låter som en fantastisk förälder, just eftersom du tvivlar. Det innebär att du verkligen tänker igenom saken och ställer krav på hur du vill vara som förälder. Du förstår vilket åtagande det är och att det inte är självklart att allt blir toppen. Så oroa dig inte för att Du inte skulle förtjäna barn av någon anledning - det gör du verkligen - utan frågan är om du vill få barn just nu. 

Kanske vore det en bra idé att sätta sig ner med IVF-klinikens psykolog? Jag tror att de flesta kliniker har en egen psykolog. Där kanske du kan få hjälp att bena ut varifrån känslorna kommer och komma fram till om detta är något du vill göra nu eller inte. 

Och be för i sjutton inte om "ursäkt" för att du känner så här! Det är helt ok att tvivla. Det är helt ok att känna att man inte är redo. Det är ok att känna att man vill ha barn någon annan gång, och även att inte vilja ha barn alls. 

Vad gäller hur det är att få barn... Jag var livrädd för att bli "bara mamma". Att inte längre ha ett eget liv och att upphöra att vara Jag. Till viss del är det även så, i alla fall just nu. Dottern är 7 månader gammal och är väldigt krävande. Underbar, men krävande. Jag kan inte göra allt jag gjorde förr. Men. Mina vänner som jag umgås med och som inte har barn säger ofta att jag känns som förr. Jag tror att det många gånger är mer eller mindre frivilligt att förändra sitt liv efter barn. Många saker blir mer komplicerade än förr - absolut! - men vill man så kan man. Jag kan inte spontant ta en fika med någon på stan, men däremot kan jag bestämma tid i förväg och åka iväg. Vi kan inte resa vart som helst, men med planering går det bra. 

Det är tärande på relationen att vara småbarnsförälder, framförallt om barnet är krävande, men känner du att ni har bra kommunikation som par ska du inte behöva oroa dig för det heller. Klarar ni ofrivillig barnlöshet och IVF-behandlingar tror jag att ni klarar föräldraskap också. Väldigt olika prövningar, men har man som sagt bra kommunikation så överlever förhållandet det mesta. Så jämför dig inte med andra, du och din partner är ett helt unikt fall som inte behöver bli som andra du känner. 

Ledsen för långt inlägg (jag har en ful ovana att skriva mycket), kände bara att jag ville svara ordentligt på dina tankar. 

Var inte för hård mot dig själv. Jag vet hur det känns när man har svårt för andras graviditeter, hur hemsk man känner sig, men det är liksom inte där skon klämmer tror jag. Väldigt många (om inte de allra flesta) av oss som har svårt att få barn känner så. I mitt fall tror jag att det handlade om att min egen sorg blev så mycket mer uppenbar när andra väntade barn. Jag kände mig mer och mer ensam ju enklare det var för andra och ju längre tid det tog för oss. Det kändes hånfullt. Inte av dem, men av livet i allmänhet. 

Det är helt ok att inte känna sig enbart glad över någon annans graviditet. Det är helt ok att sörja sin egen situation. Det är inte för att göra någon annan illa som man känner så, absolut inte. Det är bara så det är. Så känn dig inte hemsk. Du är bara väldigt ledsen över där du är <3

Det där låter helt sjukt! Hur förväntar de sig egentligen att man mår som ofrivilligt barnlös och i behov av IVF?! 

Här på Sahlgrenska är de i princip tvärtom. Jag mådde jättedåligt och var till och med utbränd - ändå uppmuntrades jag att fortsätta behandlingen (om jag orkade, det vill säga). 

Det känns inte som att man borde få lov att göra så! Usch vad arg jag blir! Det känns helt galet att du ska behöva maskera hur du mår. Vad förväntar de sig att man ska göra liksom? 

Håller tummarna för att det kommer gå bra. Lycka till <3

Frågan är om det verkligen är tillåtet för dem att göra på det sättet. Skulle tippa på att det inte skulle hålla rent juridiskt. Sen förstår jag om ingen orkar dra en rättsprocess om det - jag menar, som att man inte mår kasst nog över anledningen att man behöver dem :( 

Jag tänker att det ändå är ett gott tecken att du tog ett test. Hade du inte haft en liten gnutta hopp kvar inom dig hade du kanske inte tagit det. Hopp är bra, framförallt när det tar tid att lyckas, utan det orkar man inte. Fortsätt hoppas! 

Jag håller tummarna för att de kommer behandla er bättre nu när ni ska få komma dit igen.