Utredning på gång, stötta varandra?

Hej hoppar in jag med! Har försökt i snart två år med min nuvarande man och va utan skydd i två med mitt ex. Vart gravid i förra året men det slutade i missfall. Men nu har jag ringt å vi ska till en privat klinik i mitten av oktober. Är ganska nervös men lättad på ett sätt.

Det har varit ett hemskt år med nära familjemedlemmar och vänner som ynglar av sig tittsomtätt.. och jag ska erkänna att jag är extremt bitter efter sammanlagt fyra år utan nått och jag är bara 25 &1 /2...

Men vad kan vi förvänta oss på vårt första besök eller vad är det som händer då?

Hej och välkommen! Har förstått att det är olika beroende på vart man bor, själv hör jag till Dalarnas landsting. Sökte till kvinnokliniken i Mora. Vi fick hem hälsodeklaration som vi båda skulle fylla i. Efter det tog det väl en dryg vecka (efter att jag ringt skall tilläggas) innan jag lämnade blodprov. Pga min. Långa cykel tog de prover på fsh, ths, prolaktin. Minsambo lämnade spermaprov förra veckan. Var tvungen att åka till Falun för det dock. Nu väntar vi på att få en tid hos fertilitetsläkaren för att få svar på blodprov/spermaprov (vilket jag gissar är bra då sambon redan har barn). Då ska de även göra VUL på mig och vidare diskutera hur vi ska gå vidare utifrån provsvaren och undersökningen. Väntar som på nålar! Detta är rutinen här uppe iaf som jag förstått det....

Vart bor du? Har du regelbunden cykel/äl? Om man får fråga :) jag. Är 28 och sprit gravid en gång gjorde dock abort. Var 16 och slarvig..... Ångrar det idag.. Inte aborten i sig men att Ann var så oansvarig. Känns som karma idag..

Madeeleen: Karman kan kasta sigi väggen!! Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste va! Men när skulle ni träffa doktorn? Jag håller tummarna för alla er här inne!!

Jag hoppas dom hittar en lösning till er!

Vi bor i Södermanland och ja jag har regelbunden äl och mens. Det har hänt dock ca 1 gång om året då jag har en längre cykel men annars går det som en klocka och kan till och med känna äl ibland.

Som sagt är ganska spänd på utredningen och orolig att någon jävel kommer å säger att man ska slappna av å inte tänka på pluss å bebisar. Är även orolig att dom inte kommer hitta nått fel på oss heller för vad finns det för alternativ sen? Gubben verkar inte riktigt förstå min oro heller han försöker säkert å säger att det kommer så småningom. Och om inget går så är adoption inget val för vår del hellr då han finns i brottsregistret. Gaaah det är ettjävla skit det här.

Aja nu är steget tagit så om 4 veckor är första besöket.

Hej! Skrev ett jätte långt svar som lyckades försvinna. Kortar ned min historia. Men här har vi en till som förstår era tankar, funderingar och frustration. 

Som 22åring försökte jag och mitt ex bli gravida och vi genomgick en utredning och fick diagnosen ofrivilligt barnlösa. Jag tycker att vi möttes av mycket nedlåtande attityd av fertilitetskliniken i min stad och man blev klappad på huvudet och fick ständigt höra att man var så ung och att det kommer. Lyckades i denna veva också drabbas av cellförändringar på livmodertappen och fick genomgå konisering vilket satte barnverkstan på timeout. 

Vi fick prova pergotime några cykler, vilket ledde till överproduktion av äggblåsor och jag fick sista gången innan läkaren accepterade att pergo inte passade mig bara ta 0,5 tabletter av fem. Denna gång hade jag tur och vi fick två ägg varav en var mogen att släppa så en ägglossningsspruto fick tas och jag lyckades bli gravid som slutade i tidigt missfall och skrapning. 

Efter mycket om och men skulle vi efter en lång sommar få komma på första mötet inför IVF. Men då ville min sambo separera, jag var då 25år. Kan inte säga att en sådanhär resa är jätte bra för en relation, men det hände mycket annat med som gjorde den ännu sämre. Men det kanske var tur att vi inte lyckades. 

Skönt att slippa barnstressen då jag nu i sbart 7års tid har hunnit med massa annat och lever i en ny relation sedan snart fem år tillbaka och vi har nu i ett års tid haft en önskan om att bli gravida. Har försökt tänka att det inte var meningen förra gången men att det inte behövde bli samma sak nu. Men nu efter ett års försök så sitter jag här nu i samma situation med samma känslor och funderar vad det är för fel? Mitt ex har två barn och det tog inte lång tid, så då talar ju allt för ännu mer att det är något fel på mig!

Ska ringa kvinnokliniken i morgon för att se om jag måste gå igenom alla steg igen? Då jag inte orkar kämpa själv längre. Men det är med blandade känslor d jag inte upplevde mig bra behandlad där sist. 

Har du fått tag i dem? Vad jag har förstått kan man 'lyfta över' en äldre utredning så man slipper gå igenom alla steg igen... Sparar ju tid och resurser för samtliga. Kanske att de vill undersöka din nuvarande dock om han inte har någon historia... Min sambo har också två barn men han var tvungen att lämna provkörda.

Nä det har han inte. Han lär lämna när utredningen börjar. Dock så har jag ssjukt ont vid mens så jan ju vara endomentrios eller blockerade äggledare orsakerna kan va många... Men jag har hört att spolning har hjälp många bla svärmor. Liksom sköljer bort skit.

Är någon här som gjort spolning? Gör det ont?