40+ med bf jan-maj 2017

Hej.

Jag är 42 o min sambo 35.ingen av oss har barn sedan tidigare. Vi har försökt i flera år och det sista året via IVF. Vi blev gravida via IVF i vintras med men då slutade det tyvärr m MA. Pga det tidigare missfallet är vi fortfarande rätt nervösa även om vi sett vår lilla skrutt 3 ggr (är nu i v14).

För några dagar sedan gjorde vi kub test. Med min ålder så är risken bara där kring 1/40... Vi blev nöjda med 1/248. Var inte ett lätt beslut att göra testet då åldern påverkar massor... Vi hade aldrig gjort fostervattenprov el dyl men gått vidare med nipt om resultatet va mycket sämre. Riskerar inte missfall Som vi har kämpat.

Vad är er historia?

Hej! Grattis till lyckat KUB och välkommen till andra trimestern! :)

Min sambo och jag började sent, kan man väl säga. Vi var inte helt säkra på att vi ville ha barn rätt länge, sen var det praktiska och ekonomiska omständigheter som gjorde det svårt också - vi jobbade båda timmar på flera olika jobb. Men eftersom det är många människor som skaffar och har skaffat barn genom tiderna även om de inte har råd så föll det väl kanske mest på att vi inte längtade tillräckligt. 

När jag var 38 ville vi börja egentligen, men då råkade jag ut för en olycka som gjorde att det inte gick av den anledningen. Man vill inte gärna vara gravid på kryckor, det är tungt nog för kroppen ändå. 

Jag blev gravid på en gång vid 39, förra våren, men fick tyvärr sämsta resultatet man kan få på KUB, 1:2 för Downs och 1:8 för Pataus och Edwards syndrom. Vi skulle gå vidare med fostervattensprov, men dagen för provet (i vecka 17) visade det sig att jag hade fått ett MA. Fick förlösa samma vecka.

Det blev en jättetung sommar och höst, men till slut bestämde vi oss för att försöka igen, och då tog det sju månader. Vi gjorde bara NIPT, pga våra dåliga erfarenheter av KUB (dåligt bemötande, och väntan på fostervattensprov i fem veckor var förstås hemsk när utsikterna redan var så dåliga då). Vi ville hellre få ett säkert besked direkt. Tyvärr visade det sig då att jag är en av de 6 % eller något sånt som inte får svar på NIPT! Det var för lite av fostrets DNA i blodet, och en av barnmorskorna sa att det var ett dåligt tecken och kunde innebära högre risk för en trisomi. Så började alltså ångestkarusellen snurra igen. Hon rekommenderade FVP direkt, men det ville inte vi pga risken för missfall, utan tog ett NIPT till eftersom det ingick. Svaret blev så småningom normalt, men det tog en månad, allt som allt, att få det. Fick inte besked förrän i vecka 16 alltså, så det var då vi började räkna lite med graviditeten för första gången. 

På RUL såg allt helt normalt ut, och det var nog först då (alltså i förra veckan!) som jag kände att det på riktigt kommer att bli ett barn. Det har verkligen varit en lång resa för att komma till den punkten, men nu i halvtid är det äntligen mysigt att vara gravid och inte bara ångestfyllt. Jag antar att du känner lite så också, med er historia? 

Hej!
Jag är 38 fyller 39 innan min skatt hinner komma. Jag är i v 13 och har bf i slutet av februari.
Just nu har jag funderingar på att berätta på jobbet i morgon. Magen växer å det är hög tid att berätta fast jag gärna hade väntat med det lite till. Är lite orolig och nervös över graviditeten men samtidigt glad. Var på ul i veckan och vad man kunde såg det bra ut. När berättade ni andra på ert jobb, hur mottogs det? Jag vet att jag ställer till det på jobbet och tror inte detta kommer tas emot med enbart positiva miner.

Hej!

Jag blir 39 i november och väntar vårt 3e barn i januari! Har en dotter som är 11 och en son som fyller 7 i september , så vi väntar en liten sladdis!

För ca 3 år sedan slutade vi skydda oss och sa " blir det så blir det" det blev inget och så småningom om tänkte vi inte så mkt på det! Jag har dock aldrig slutats hoppas medan min man förlikat sig!

Men så blev mensen sen och brösten växte... Vi blev rätt paffa när vi gjorde grav test. Men glada så klart ( när chocken lagt sig..)

Jag var riktigt nojjig inför kub-testet men vi fick fina 1/9900. RUL om två veckor och i morgon går jag in i v 18.

Jag njuter av att vara gravid men visst kan jag fundera lite på min ålder och det stora glappet mellan barnen! Min man är 4 år äldre och han är lite orolig att vara en " gammal" pappa men ålder är ju bara en siffra...

????

Hej! Välkommen till tråden. :) Och grattis till fint UL!

Oj, är inte vecka 13 ganska tidigt att berätta? Eller jag vet inte, det beror förstås på hur mycket det syns. Det är ingen som ställer till det genom att bli gravid, glöm inte det. Att det orsakar extra planering för chefen ingår i hens uppgifter. Fattar att det känns lite nervöst men du gör ju inget fel. Det går säkert bra! Och går det inte bra så har du ju lagen på din sida hur som helst. Hej! Då föder vi i samma månad, kul! Välkommen till tråden. :)

Ja, tre år senare fattar jag att det kom lite som en chock! Men vad roligt! Och så bra KUB också, måste ju varit jätteskönt. 

43 är inte så värst "gammal" pappa tycker jag, speciellt med tanke på att ni redan har två barn. Har själv en kompis som blev pappa för första gången vid 46. Han hade nog inte räknat med att bli pappa alls! Men det gick ju bra det med. 

Man får förstås en annorlunda relation med så mycket äldre syskon, och vice versa, men det kan ändå bli jättefint, även om det inte är samma som det vanliga. Har ett par kompisar med sladdisar, funkar fint, stora barnen är jättefina med den lilla och tycker att det är jättekul. Jag minns att jag jättegärna ville att mamma och pappa skulle skaffa ett barn till när jag var runt 9-10, men fick inget gehör för det. ;)

Hej!

Väntar mitt 4 e barn i april -17. Är bara V8+1. Mår illa. Rädd illamående ska bli värre för då kommer jag ej kunna jobba.

Mina barn är 5, 7 och 10 år.

Hej.

Vi har faktiskt inte berättat för någon ännu. Våra föräldrar bor långt bort så vi vill vänta med att berätta för dem tills vi har möjlighet om 1.5v. Kommer berätta för chefen så snart det känns omöjligt att dölja helt o vill helst vänta tills efter RUL i v20 innan jag berättar på jobbet för resten men kommer nog bli svårt skulle jag tro...

Hej! 

Förstår! Jag mådde också hemskt illa i vecka åtta, jobbar dock hemifrån så det var inte lika stort problem, kunde ju ligga mycket på soffan emellanåt. 

Ni som har varit gravida flera gånger, och kanske för 7-10 år sedan, upplever ni att illamåendet är detsamma nu, eller mer/mindre än när ni var yngre? Jag kan ju bara jämföra med förra året - mådde mer illa med barnet jag väntar nu, men så fick jag ju också missfall förra året så jag kanske inte hade lika mycket hormoner då. 

[quote=76904884][quote-nick]tuuli skrev 2016-08-22 19:09:02 följande:[/quote-nick]Hej! 

Förstår! Jag mådde också hemskt illa i vecka åtta, jobbar dock hemifrån så det var inte lika stort problem, kunde ju ligga mycket på soffan emellanåt. 

Ni som har varit gravida flera gånger, och kanske för 7-10 år sedan, upplever ni att illamåendet är detsamma nu, eller mer/mindre än när ni var yngre? Jag kan ju bara jämföra med förra året - mådde mer illa med barnet jag väntar nu, men så fick jag ju också missfall förra året så jag kanske inte hade lika mycket hormoner då. [/

Kommer mest ihåg att jag mådde illa första gången. Har nog mått mindre å mindre illa för varje gravditet kanske. Med 3an var jag fortfarande mammaledig så kanske därför jag upplevde den böttre ön 2an eftersom bara var hemma. Med första spydde jag nån gpng per dag till v12. Än sålämge kräks jag bara 1 gång var 3e dag

Hej, även jag väntar en liten bebis till 2017. Jag är 40 nu, hinner bli 41 innan bebisen är förväntad. Har 2 barn sedan tidigare. Bor i sthlm. 

Hur mår ni? Jag tycker det är tungt med graviditeten, kanske beror på att jag nu är lite äldre än vad jag var vid mina tidigare graviditeter. Dessutom har jag lite andra fysiska åkommor som inte gör det lättare. Jag har Meniéres sjukdom och ett ljumsk eller lårbråck som under graviditet så klart ger problem pga magen och tyngden.

Mitt barn förväntas komma i feb 2017.