Rättvist eller inte?

Det är en stor omställning att börja jobba heltid efter att ha varit hemma i 15 månader. Jag var dödstrött på kvällarna när jag gick tillbaka till jobbet sist. Det borde däremot släppa efter ett par veckor.

Det orättvisa för dig i den här sitsen tycker jag är att du ska vara föräldraledig så extremt lite att ni inte riktigt har chansen att hitta bra och fungerande rutiner som alla är vana vid, utan du får några slitiga omställningsveckor bara.

För dig handlar det om att stå ut med situationen en månad. Eftersom det är så lite tid blir den stora frågan är om du vinner på att ha rätt på kort eller lång sikt?

Om du släpper tanken på en ursäkt eller rättvisa idag kan du i framtiden lättare peka på hur det var när hon jobbade. Klagar hon i framtiden säger du "kommer du ihåg älskling hur det var när du jobbade?". 

Det fungerar bara om du låter henne på egen hand inse hur ansträngande det är att jobba och sen komma hem till familjen. Tyvärr måste du låta bli att klaga och kräva ursäkter, för gör du det måste hon samtidigt måste försvara sig inför dig på olika sätt ("mitt jobb är mycket mer krävande") och lär sig inget.

Agerar du på längre sikt ger det er en chans att i framtiden prata igenom situationen på ett mer vuxet sätt när ni båda har liknande erfarenheter.

Att få barn är en stor omställning för alla parter och jag kan av egen erfarenhet säga att koliken sätter verkligen en relation på prov. Vi har haft 2 kolikbarn på raken där de hade sina besvär i närmare 12 månader och det var ett helvete rent ut sagt. 

Mitt råd till dig är att låta bli att tänka som du gör. Det du kallar för rättvist handlar egentligen om balansen i ert förhållande och det kräver tålamod. Ingenting du kan värdera i tid eller stressa fram. Ibland kan det vara bra med ett uppehåll i karriären. Så fokusera på småbarnstiden och njut tillsammans av er nya familjemedlem. Förlorad tid med sina barn kan man aldrig ta igen men däremot karriären kommer att alltid finnas kvar och även boken som du jobbar på. Lycka till. 

Jag har 2 barn och varit tillsammans i 15år.

En sak jag lärt mig är att det aldrig blir rättvist i ett förhållande, man får eftersträva en kompromiss som bägge kan leva med.

Människor (även jag själv) är inte alltid helt konsekventa i sitt beteende eller agerande.

Att då försöka peka ut dessa inkonsekvenser ger sällan något.... mest bara dålig stämning.

Det bästa är nog att försöka glömma sådant som är gammalt, och försöka få "rättvisa" framåt i tiden. Att bägge har tid för egna aktiviteter, osv. Att bägge stjutsar barn, startar diskmaskiner osv.

Du är så klok! Jag tror inte heller det finns rättvisa men det är ju bra om båda kämpar på efter sin förmåga. OCH belöningen kommer av att man får en bra relation med sina barn.

Först av allt så skulle jag vilja tacka alla som har svarat. Det märks att man fortfarande är väldigt ung i sitt resonemang.

Sorry att jag inte har svarat tidigare. Spillde cola över mitt tangentbord så spenderade dagarna med att få rätt på det :)

Oavsett, dagen efter jag lagt upp den här tråden och läst era svar så var det fortfarande en tryckt stämning där vi inte pratade med varandra alls först. Sedan började jag försöka förklara vad jag tyckte men det gjorde saken bara värre.

Den dagen skulle vi iväg för att köpa regnkläder och liknande till min sons första förskoledag och när vi väl kom till affären och började välja ut plagg så bara släppte allt. Precis som att vi inte längre brydde oss om tjafset vi har bråkat om. Både jag och min fru höll med och vi bara släppte det. Vi fokuserade bara på den mysiga känslan av att köpa kläder till vår sons första förskoledag.

Nu några dagar efter har vi fortsatt prata och det har varit lite gnäll fram och tillbaka men tror helt enkelt att det beror på att vi både är trötta och har inte riktigt anpassat oss till våra nya rutiner.

Som många av er säger så är det väldigt kort att jag bara är hemma 1 månad och nu i efterhand så ångrar jag mig. Egentligen kan jag bara vara hemma max 90 dagar om året då jag har tjänstebil och den kommer mitt arbete ta tillbaka om jag överstiger detta (eller pröjsa för bilen själv vilket är runt 8000 i månaden). Men nästa gång ska jag definitivt ta ut alla 90 dagar åtminstone. Anledningen till att det blev den här skeva fördelningen var att jag älskar mitt jobb, hon avskydde sitt och ville vara hemma så mycket som hon kunde.

Vårt första år var heller inte alls lätt. Som sagt koliken höll i 4½ månad där vi fick många kvällar och nätter bara gå och vagga honom vilket ändå inte fungerade. Han vaknade varannan timme och ville ha mat men det tog oss 1½ timme att få honom att sova vilket gav oss ungefär 30min att sova. Min fru fick ta mycket av smällen för jag kunde inte amma honom.

När det hade lugnat sig så var det ändå inte enkelt. Under hela sommaren förra året kunde vi inte lämna huset. Så fort vi gick ut med honom någonstans så bara skrek han konstant. Samma sak när vi var på bjudningar eller liknande. Det har också alltid varit ett problem med att få honom att sova om kvällarna där han kan vara uppe till 11-12 när vi är trötta som svin i soffan och måste vara uppe för att han är det.

Det var inte förrän egentligen 3 månader sen som vi började få honom i säng runt 8-9 tiden och vi kunde se vår första film och bara vara oss själva. Det tär verkligen på förhållandet när hela ens liv enbart handlar om vårt barn. Man märkte verkligen att man behövde egentid. Nu har vi börjat få honom till att sova i sin egna säng och vi kan börja umgås igen. Så det har verkligen börjat vända.

Angående att skjuta på boken är tyvärr inte riktigt ett val jag kan göra själv. Jag skriver boken tillsammans med en kille i England där vi har splittrat ansvaret 50/50. Sedan är vi ensamma på marknaden för den här boken och många läsare världen över som väntar på att vi ska bli färdiga. Dock är vi snart klara och efter detta blir det inte fler. Jonglera så mycket samtidigt är bara för mycket.

Tack igen allihop för era svar!

Wow! Du är hemma med ditt eget barn en hel månad, "hjälper till" hemma och tom bjuder ut din fru på hotellnatt. Vilken klippa....

Livet är inte rättvist men du är inte den som blir orättvist behandlad i den här situationen. Så jag tycker att du ska släppa det helt enkelt. Låt fin fru ligga på soffan ett tag efter det jättejobb hon gjort för ert barns skull.

jag tror nog rent generellt att du ff anpassar dig till att vara förälder och på det korta du skrivit låter din fru som den som haft bäst insikt i hur ni bör göra hemma. 

Bra att ni kommit så pass på vägen ändå, men om jag var du skulle jag härda ut denna månad, sen när barnet är inskolat får ni ju en helt ny situation igen, som troligen gör att ni får loss lite mer tid till annat. Då får ni igen diskutera hur allt ska fungera, gissar jag.

Detta att du promt skulle jobba på din bok mitt i allt kaos med ett kolikbarn säger en hel del om hur du är som person och att du kanske har lite svårt åsidosätta dina egna önskemål för någon annans behov. Det är jättetufft med småbarn och med kolik ännu värre.
Jag skrev också på en bok innan vi fick barn men jag fick lägga ner projektet helt då, för det hanns faktiskt inte med. Nog fanns det tid här och där om jag ville men man måste ju kunna fokusera och hela tiden ha boken aktuell i huvudet för att komma framåt och det kände jag faktiskt inte fungerade. Jag valde att släppa det för då och fokusera på att  vi hade blivit en barnfamilj. 

Du behöver inte bli otrevlig för att visa dina synpunkter.. Det finns många pappor i min frus vänskapskrets som gör betydligt mindre än jag..

Dessutom var det min frus val att vara hemma så länge som hon var för att hon inte gillade sitt jobb. Jag älskar mitt jobb och vill jobba. Det är inte alla familjer som väljer att splittra föräldraledigheten rakt av. Men jag ångrar mig att jag inte tog fler månader vilket jag också skrivit i den här tråden.

Det är precis som du säger. Att jag var "tvungen" att jobba på boken under tiden som vi hade det jobbigt är nog det största misstaget jag har gjort och det inser man verkligen nu. Därför kommer det inte bli fler böcker i heller då jag orkar inte hålla igång ett välmående familjeliv samtidigt som jag arbetar på min fritid. 

I mitt yrke så är kompetensutveckling A och O och enormt viktigt. Den enda kompetensutvecklingen jag kommer ha framöver är självstudier men då enbart när jag är helt fri eller på arbetstid. 

Det är också som du säger att vi har en helt ny situation nu. Sonens inskolning har gått jätte bra och han stor trivs. Detta har fått loss lite mer tid för oss och allt är riktigt bra nu. :)