Kärlek i obalans

Det handlar inte bara om att man är i olika stadier. Alla personer behöver inte samma saker i ett förhållande. Det blir lätt problem om man inte har samma behov, och naturligtvis ännu värre om man inte är medveten om skillnaderna.
Troligen har ni inte samma behov. Googla på "kärlekens fem språk".

Jag känner igen mig i din beskrivning, skillnaden är att det är en lång relation som krisade ihop sig totalt för att sedan mynna ut i ett nytt försök. Jag har förändrats mkt, jag är återigen attraherad och ja lite kär i min man. Första halvåret efter att vi började om så tyckte jag att vi var på samma känslomässiga plats, jag kände mig sedd och saknad och viktig och älskad igen, de senare månaderna har det sakta blivit annorlunda vardagen gör sig påmind bl.a. Jag är livrädd att han ska vilja lämna mig igen vilket gör mig extremt bekräftelsebehövande , men det får jag inte mkt av. Sexuell närhet är nästan det enda och vi har mkt sex. Jag sträcker mig alltid efter honom och då kramar han el pussar mig tillbaka men han kommer aldrig till mig Men jag saknar något ett omtänksamt sms en känsla av att jag är viktig och betydelsefull. Nu känner jag mig som barnvakt och älskarinna, jag tar större ansvar för barnen.

Och jag har försökt hinta om hur jag känner och vad jag behöver, men jag kan inte prata med honom fullt ut, han tycker mkt av det jag känner är fånigt.

Det låter som att du är ganska ung. Tänkte på ditt stora behov av bekräftelse, otrygghet, "spelar spel" för att väcka intresse osv. Det låter som att du är ute efter dramatik? Svartsjuka? Att din partner ska måsta känna sig osäker på dig och därmed jaga dig?

Är möjligen din partner äldre/mognare och kanske känner sig mer trygg i sig själv än du gör? Har denne sagt att den inte har dessa kärlekskänslor längre eller är det något du konstlat ihop själv när inte dina "spel" funkar?

Jag håller med (xyz). Även om förälskelsestadiet ofta går över så brukar det hålla iaf 6-12 månader. Efter en månad så borde ni båda vara som plåster på varandra...typ. Fortfarande pirrande osv.

Han kanske inte är sådan alls. Eller helt enkelt inte lika förälskad som du.

Du har nog rätt, att vi inte har samma behov. Jag kollade upp det och det fanns mycket igenkänningsbart i det. jag ska ta upp det med min partner, det kan vara värt ett försök.

Jag är inte särskilt ung, men det stämmer definitivt att min partner är tryggare i sig själv än vad jag är. Antagligen konstlar jag ihop saker i mitt eget huvud i brist på kommunikation och mycket pga tidigare dåliga erfarenheter. Och dramatik jagar jag nog också, för att jag vill att något ska skaka liv i vår relation så att inte allt ska dö ut. För det är det som skrämmer mig, att hur bra den här personen än är, så svalnar mina känslor och min vilja till att anstränga mig för relationen när jag känner mig otillfredsställd och när det så fort tog slut på det pirriga stadiet för min partner så började jag direkt inom mig bygga upp en distans oss emellan för att skydda mig från mina egna förhoppningar på relationen. Den är liksom inte helt hundra, eller helt vad jag vill leva mitt framtida liv i som det är nu. Är det bara jag som kan "jobba" på mig själv i det här?

Om du redan efter en månad känner att du inte får det du vill av er relation så lär det knappast bli bättre längre fram.

Försök istället hitta en man som funkar på samma sätt som du när det gäller pirrighet och bekräftelse så slipper du vända ut och in på dig själv för att passa in i mannens mönster.