Ni som har barn, hur ser ni på oss utan?

Jag bryr mig verkligen inte, det är upp till var och en och jag har full förståelse för att man inte vill. Däremot kan jag absolut bli nyfiken när det gäller stabila par som inte har barn, att jag undrar om de vill ha, om de vill men inte kan, etc (men det håller jag för mig själv om de inte själva tar upp ämnet).

Däremot har jag också "glidit ifrån" många vänner utan barn. Det är så mycket lättare att umgås med vänner som är i samma sits som en själv, som har barnsäkrade hem fulla med leksaker, som inte dömer en över att golvet är fullt av makaroner och som förstår att middagar behöver ta slut 19 inte 01 numera.

Intressant, du är säkert inte ensam om att bli nyfiken om det. Det är ju bra att du inte är så ofin att du frågar rakt ut, vissa gör ju faktiskt det och det är döjobbigt! Som min svärmor tex.

Är du säker på att dessa vänner utan barn verkligen var så pass dömande som du säger då? Det är sånt jag är rädd för att folk med barn tror att vi utan är. dömande och oförstående.

Jag tror inte att de nödvändigtvis "inte vill umgås längre", men man blir väldigt trött med små barn och all planering under småbarnsåren är massiv.
Många ger bara upp och slutar planera saker i förväg, och att ringa gamla vänner för att hänga en kväll hamnar en bra bit ner på priolistan. Det är inte bra, men det är verkligheten för många.
Själv är jag ensamstånde med en treåring på heltid och en 8-åring på halvtid, och jag träffar nästan aldrig vännerna utan barn. Egentligen skulle jag behöva lämna bort lillbarnet då och då och bara sova, men jag vill inte överutnyttja de barnvakter jag har utan sparar det till speciella tillfällen.

Jag ser på vänner utan barn med en gnutta avund (de kan göra saker när de vill!) och i övrigt tänker jag nog mest att de måste tycka att jag är aptråkig.
Enda gången jag reagerar är om de beklagar sig för att de är trötta

Jag tycker inte att det är konstigare än folk som inte skaffar hund eller börjar golfa (båda tar visst enormt mycket tid och kostar en hel del).
Man har olika intressen, helt enkelt.

Men något jag märkt, är att barnen lätt blir det enda och enormt stora intresset för dem som skaffar barn (mej själv inräknat). Och samma "besatthet" har jag bara träffat bland extremt religiösa samt nyblivna träningsfanatiker. Och personer som bara tänker på en sak, pratar om en sak, läser om en sak, predikar om en sak, försöker få andra att se det själsförverkligande med sin "sak" är inte särskilt lätta att umgås med.
Så jag ser det som att "normala" människor (utan barn) gärna håller lite distans till "nyfrälsta" (föräldrar)...

Under förutsättning att ni valt bort barn frivilligt måste jag medge att jag ser er lite som omogna. Eller snarare som bekväma, lite avis att ni vågar leva det "lyxliv" det innebär att slippa besvär och ansvar med barn. Däremot ser jag inte er som dömande eler omedvetna om vad det innebär att ha barn.

Och en sak till - hur kul är man att hänga med?
Trött, sliten, enkelspårig...
Vill hem och sova kl 21.
Har inte mycket pengar.
Har inte mycket tid, mellan alla skjutsningar av barn till träningar, matlagning, städning...
osv.

Har jag lite tid över vill jag helst göra något med maken som kommer före alla vänner på "Umgås-listan"...

Men hur tänker du då?
Varför skulle man vara extra omogen eller bekväm bara för att man inte vill ha barn?
För mig är det helt skilda saker.
Det finns massor av anledningar till att man väljer att leva utan barn, och det finns massor av mycket bekväma och omogna människor som skaffar barn trots att de kanske inte borde.

Jag tycker att det är bra med vänner som inte har barn, då blir det ju enklare att umgås och hitta på saker.Står de ut att vara hemma hos oss trots barn, ännu bättre.
Jag bryr mig inte ifall folk har barn eller inte, det spelar ingen roll.