Är jag orimligt trött?

Fyra barn under fem år, varav två blöjbarn, såklart det är tröttsamt. Har du igen möjlighet att ha de två äldsta på dagis, så de kan leka med jämnåriga och du får det lite lugnare

15 h/v förskola för de stora började vi med nu i veckan. Att få dom dit och sen hem igen är ett projekt i sig, men ohyggligt skönt med lite lugnare tempo en stund 3 dagar i veckan.

kanske ni kan ha någon som avlastar lite nån dag i veckan? Nån typ "barnflicka" som kanske kan komma nån förmiddag i af, så du kan få tex 2 timmar för dig själv? 
Kanske denne någon skulle kunna ta de stora barnen till dagis så att du slipper ta dig dit och hem? 

Det finns egentligen två stora problem här.
Dels är det det helt praktiska. Att faktiskt hinna med allt när man har flera småbarn. Men jag tror inte roten ligger där. Roten tror jag handlar om att du känner dig ensam, åtminstone som ensam vuxen i ditt eget hem. Din man är frånvarande. Antingen rent fysiskt, han är på jobbet. Men även psykiskt, när han är hemma så är han trött, somnar. Han ser dig inte och du är inte säker på om han verkligen förstår allt som du gör under en dag, än mindre om han verkligen uppskattar det. Har jag rätt?

Det är viktigt att förstå att det finns två delar, för att många vill ge sig på och lösa det praktiska, men så märker man att man mår inte bättre ändå. Ni har i er relation rattat ut på tunn is, och det är där ni behöver lägga fokus.

Jag tror även hans "missnöje" i hur mycket sex ni har är en del av samma problem. Dels att han faktiskt och fysiskt vill ha sex, men dels för att relationen i sig inte mår bra och det är ett typiskt manligt sätt att desperat vilja hitta en genväg att lappa ihop den.
Men samma sak, skulle ni börja ha sex mer ofta, men inte ändra på något annat, så skulle ni förmodligen inte bli lyckligare.

Skulle rekommendera familjerådgivning, för detta är en enormt stor fråga med så många sidor, att jag tror inte ni klarar av det på egen hand.
(Och om det är någon tröst måste jag ändå säga att sex 2 ggr/mån när man har 5 barn är helt normalt, om inte t.om mycket. )

Kanske en meningslös kommentar, men hur tänker o planerar man när man skaffar 4 barn på 5 år??! Visst, gjort är gjort o du kanske är nöjd med hemmafrulivet egentligen, men på mig låter det helt uppåt väggarna jobbigt o kaotiskt. 

Att ha så många småbarn och i princip vara ensam vuxen, det är ju inte konstigt att du är helt slut. Varför jobbar din man mer än heltid?? Han låter ju som en extremt frånvarande pappa. Väldigt lämpligt är ju att ni delar på föräldraledigheten så att han är hemma lika länge som du och får känna på hur det är. Ofta är det ju värst för den förälder som är hemma på dagarna, och lättare för den som jobbar.

Jag föreslår att ni sätter er och pratar igenom det praktiska. Kan han laga mat varje kväll som ni kan värma dagen efter till middag, så du slipper stå med matlagningen varje dag? Kan ni köra ett race med städning/tvätt på helgerna så det inte blir så mycket på vardagar? Köpa hemkörning av matkassar + städhjälp? Hur villig är din man att diskutera de här bitarna och ha empati med hur du mår? Vill han inte så föreslår jag också familjerådgivning.

Tycker också det låter helt OK med sex 2 ggr/månad i er situation. Vill han ha mer måste han avlasta dig på annat sätt så du hinner få lust! Fattar han inte det så sök hjälp. Det kommer ändå att sluta med att du blir bitter annars och det leder tills skilsmässa.

Du har rätt i mycket av det du skriver. Jag känner mig verkligen ensam. Maken bekräftar mig dagligen, säger att jag är duktig och stark, han frågar hur jag mår. Men det är som att det inte räcker, det är som att han lyssnar på mig men ändå inte om du förstår vad jag menar? Det kanske är jag som är otydlig, är dålig på att förmedla känslor.

Han hjälper till när jag ber honom, han badar barnen om jag ber om det, erbjuder mig ofta att ta barnen så att jag kan få komma ut och få lite egentid (vilket jag oftast tackar nej till då jag är så trött och stressad över annat, det går liksom inte att tex ta en shoppingtur när man är såhär mentalt trött). Men det är som att allt ansvar ligger på mig, verkligen allt. Ber jag honom köpa nya stövlar till barnen så gör han det men det skulle aldrig falla honom in att tänka; oj hösten är här, undrar om barnen har skor som passar. Detta exempel kan appliceras på i stort sett allt i hemmet. Jag har en hjälpreda men ingen lagkamrat...

Har försökt få med maken på familjerådgivning men han vägrar. Rådgivning är lika med skilsmässa i hans ögon.

då får du spänna ögonen i honom och säga "om vi INTE går på rådgivning kan vi liga gärna ta skilsmässa på en gång! Om du inte förstår att rådgivning är just för att få RÅD att ordna upp så att det blir bättre igen, så vet jag inte hur jag sa få dig att förstå"

troligen är han en av de där som är livrädda för att blotta sig inför en okänd person, troligen är han också medveten om att den personen kommer säga att ni måste samarbeta mer som ett riktigt team = viss kritik mot honom. Klarar han inte av att vara vuxen och så i fall lyssna på den kritiken är han inte mycket att ha, kan jag tycka. Han måste väl inse att ni är i ett läge där saker snabbt kan bli sämre om man inte gör nåt, och DÅ kan det lika gärna bli skilsmässa utan att ni egentligen försökt förbättra. Vad skulle tex hända om du blev sjukskriven? 

Han har varit pappaledig och är fullt medveten om vad det innebär. Vill jag då iallafall tro.

Han jobbar mer än heltid för att han har valt ett yrke som begär det av honom. Han klättrar dessutom för fullt i karriärsstegen. Före klättrandet i karriärsstegen började så upplevde jag oss som jämlikar men nu är det som att vi har varsitt jobb (mitt är hemmet). Han är ingen frånvarande pappa, han spenderar all ledig tid med barnen (förutom de dagar han råkar somna), han är hemma före kl 17 och allt övertidsarbete sker hemifrån när barnen somnat.

Vi pratar ofta om det praktiska och försöker hitta lösningar men det blir liksom ingen förändring...