Vi som har en älskare/älskarinna och inte skäms för det!

Du skrev i inlägget innan att du "mår lite dåligt" över det. Är inte det skam då som gör att du mår lite dåligt? Eller bara dåligt samvete?

Du bedrar din sambo trots att du älskar honom. Så dubbelt.

Förstår hur du tänker. Det finns olika sorters otrohet och olika grader i otrohets-helvetet. Och en gång otrogen, alltid otrogen tror jag inte nödvändigtvis på heller. Tror att själva vetskapen om otroheten kan nästan vara värre än otroheten själv för mig. Är min respektive otrogen pga vårt obefintliga sexliv vill jag inte veta det.

Hur länge var ni otrogna mot era respektive innan ni bröt upp?

Hur tog ni upp det? Kan tänka mig att det ställer till en del oreda i relationen om inte båda är med på det och det vet man ju inte i förväg? Eller var ni öppna från början? Och vad har ni för regler kring det? Berättar ni eller vill man inte veta när den andre kör med nån annan?

Jag har nästan samma problem. Närhet funkar hos oss. Men sex funkar inte överhuvudtaget. Ingen av oss försöker ens. Pussas, kramas och håller hand hela tiden och kommer med olika form av kärleksbekräftelser som nyförälskade, men sexet är helt dött. Har inte haft sex på flera år, med undantag för två eller tre enstaka tillfällen de senaste 4-5 åren eller nåt. Älskar min respektive väldigt mycket, men passionen finns inte alls. Smart, rolig och min bästa vän. Jävligt snygg kropp, men jag tänder inte till för det... 

Jag känner min respektive tillräckligt väl för att fatta att det nog är uteslutet med öppet förhållande. Min respektive hör till det mer konservativa, icke-experimentella facket när det gäller sex.

(Börja faktiskt fundera på om jag är poly eller nåt, vill inte ligga runt utan ha en annan fast person utöver min respektive i mitt liv med några andra egenskaper än min respektive och som jag tänder på.)

Är gift sedan 20 år tillbaka med en man som jag älskar högt , och som älskar mig tillbaka. Vi fungerar på alla plan , men han har problem med att behålla erektion och kan inte tillgodose mina sexuella behov. Jag älskar sex , behöver det för att må bra och blir väldigt frustrerad och nedstämd om jag inte kan få den tillfredsställelsen som det ger.

Min man har inga problem med att bekräfta mig, vi kysser varandra, kramas, leker, flörtar och så vidare.

Träffade en man för 2 månader sen genom fb , och han tillgodoser mina behov och vi fungerar jättebra i sänger. Det är på ett rent sexuellt plan och inga känslor involverade.

Problemet är som en del skriver, att hitta tiden , men när det kommer till skuldkänslor , har jag inga.

Vad det beror på är väl för att det inte förekommer några känslor, alltså bara kroppslig tillfredsställelse. Han ger mig sexuellt mer än vad min man gör på en månad , bara av en träff, och genom detta känner jag mig levande igen.

Vissa av er här som är så emot detta kanske inte förstår hur det känns att ha ett stort sexbehov och inte få det tillfredsställt. Jag älskar min man väldigt mycket och ger honom allt för att han ska vara nöjd och lycklig med mig, men han gör samma sak, men klarar inte just den biten.

Skulle aldrig såra honom genom att berätta något , utan det är min hemlighet , och han är lyckligt ovetande om den.

Det hade kunnat vara jag, dock jag är tillsammans med en kvinna som "tappat det" sedan flera år.

Jag får inte det jag behöver, jag skaffar det för att bibehålla husefriden, jag säger inget, alla nöjda och glada (och ovetande).

Svek/besvikelse blir det först om nån får veta, faktiskt. Det man inte vet mår man inte dåligt av.

Den enda som mår lite dåligt är - jag. Hade inte tänkt mig att det skulle bli så här, har alltid varit emot det. Men men.

Trots att jag aldrig trodde det skulle hända så hände det. Jag träffade en man för flera år sedan som är i ett förhållande. Vi låg lite då&då periodvis men jag avslutade alltid och han började alltid höra av sig igen.

För ett par år sedan träffade jag min sambo. Senaste månaderna har jag haft affär med samma man som innan.

För mig har det ingenting med spänning osv utan enbart om sex. Min sambo är riktigt dålig i sängen och blir tydligen inte bättre så Jag känner att jag behöver annat.

Ni som väljer aktivt att vara otrogna, är inte kapabla att känna äkta kärlek! Ni har en kraftig störning, så jävla enkelt är det!

Ja sex är ju ett basbehov , och måste uppfyllas på något sätt . Jag kan inte sluta leva för att min man inte "får till det" , och mitt sätt att visa kärlek till honom har inte förändrats eller "bestulits" av min älskare. Jag försöker liksom fortfarande med det sexuella med min man .

Hur länge har ni varit tillsammans, du och din älskarinna?

Och kände du skuldkänslor redan från början eller har dom kommit senare?

Som jag skrev tidigare älskar jag min man ovärderligt , men sex och kärlek är för mig två separata saker.

Fullkomligt skit snack heter det!! Feg, där har du va det heter! Ni är inget annat än fega kräk. Men en sak kan ja säga, sanningen kommer ALLTID fram, tro mig! Eran karma kommer!!

Jag vill mena att mononormen är problemet. Att folk lovar varandra trohet, fast de inte har en aaaning om huruvida det kommer vara plausibelt eller inte i framtiden.