Låta mina föräldrar träffa min son?

Måste ni vara på sommarstället samtidigt som din syster? För som jag uppfattar det är det endast det ställe där det kan uppstå problem?

Kan ni inte sälja sommarstugan och köpa eget någon annanstans? Så kan ni umgås med dina föräldrar på hemmaplan bara.

Nej, sommarstället är en släktgård som gått i arv i generationer, och innan jag träffade min man och fick min son så var det viktigaste jag har... Det är fortfarande oerhört värdefullt för mig och min man älskar också gården. Om min syster sålde  sin fastighet dock hade det underlättat väldigt  mycket.
Vi vill kunna vara där när vi själva vill, och inte låta någon mobbing från min syster eller negativ behandling från mina föräldrar styra våra liv.
Vistelsen där betyder väldigt mycket för mig och min man, jag har hellre gården i mitt liv än mina föräldrar med tanke på hur de betett sig och troligen fortsätter bete sig. Det var bl.a. därför jag tidigare bröt med dem i ett år, gården var det viktigaste för mig och min syster och mina föräldrar försökte få bort mig därifrån.
För mig och min man spelar deras närvaro där ingen roll, det är de som stör sig på oss. Men för vår lille son blir det förr eller senare konstigt t.ex. att morföräldrarna inte vill umgås på gården utan bara hemma... och vad som nu kan tänkas inträffa.

Det är svårt med invanda mönster i familjerelationer.

Du kan tyvärr inte förändra din syster eller dina föräldrar om de inte själva är öppna för det. Med sådan acceptans blir det lite lättare att leva med läget. Det enda ni kan göra är att sätta egna gränser och upprätthålla dem.

Det du egentligen vet idag är hur era befintliga relationer ser ut. Barnet är så litet och så ny i familjen ännu. Ge dina föräldrar en chans att bygga en relation till barnet. Det kan bli något helt annat än den du som dotter har. Det är första barnbarnet?

Måste du låta dina föräldrar vara ensamma med barnet (och riskera att systern kommer dit)? Kan ni inte umgås tillsammans? Om inte, säg till föräldrarna att ni inte vill att sonen ska träffa systern eftersom du finner hemne så trätgirig.

För sommarstugan, kan ni hägna in lite, avgränsa lekyta för pojken nu när han är liten? Ni kan säga att det är för att ni ska kunna ha överblick och veta var han befinner sig. Hur det blir när pojken är större kan ni ta senare?

Vad gäller "roller i arv" så tycker jag att det är lite tidigt att sia om. Mycket kan hända på några få år. Ta inte ut problemen i förskott utan ta dem som de kommer men var lyhörd.

Dina föräldrar verkar konflikträdda. Är du verkligen säker på att det som du upplever är avsiktligt, att de är ute efter att särbehandla dig negativt? De kanske inte vet hur de ska handskas med situationen på ett bättre sätt, som de förmår? Är det bara dig som din syster får utbrott på eller gäller det även dem eller andra i släkten också? Dina föräldrar kanske är rädda för din systers utbrott?

Det låter som om mycket redan har sagts. Det är sällan man får ursäkter och förklaringar när man förväntar sig eller vill ha det (det kan komma senare) så försök att släppa det. Kanske blev dina föräldrar sårade av dina ord, av läget eller något annat. Kan du för din egen skull gå vidare från det som hände för några år sedan och se nuet? Du har ju nu bildat en egen familj.

Det du kan göra är att själv ta lärdom och se till att du inte för vidare ditt sociala arv.

Det kommer inte ändras om du inte gör något åt det.

Säg åt dina föräldrar att dom är fega as som inte vågar ta tjuren vid hornen. Dra en föreläsning om hur du har blivit behandlad genom åren.

Säg också åt dom att dom aldrig kommer få träffa sitt barnbarn om dom inte kryper till korset och ber om ursäkt på riktigt, erkänner sina misstag och slutar särbehandla er.

Ta hand om den goda relationen till de övriga släktingarna.

Det är vårt första barn, men inte mina föräldrars första barnbarn. Hur medvetna de är om sitt beteende genom åren vet jag inte, men det är helt omöjligt att de inte är åtminstone hyffsat medvetna. Att de inte pratar om det eller ber  om ursäkt tror jag snarare handlar om att de inte vill erkänna att de gjort något fel. Avsikten har nog inte varit att vara elaka mot mig utan att gynna och blidka min syster, sen har det skett på min bekostnad vilket varit elakt, och det har de helt enkelt  inte brytt sig tillräckligt mycket om för att göra annorlunda. De har liksom haft en dysfunktionell men i deras värld någorlunda fungerande modell för familjelivet, där jag helt kommit i kläm. Delvis är det av rädsla för min syster, helt klart.

Sen tror jag på något vis att hennes ständiga anklagelser mot dem angående hur de behandlat oss som små gör att de har ett evigt dåligt samvete gentemot henne och söker bekräftelse. Men jag hade samma föräldrar och samma behandling, med den skillnaden att jag orkar inte älta det på samma sätt som henne, vilket innebär att jag inte gör det till mitt livs projekt att ge mina föräldrar dåligt samvete varje dag. Sen kan det finnas ytterligare drivkrafter bakom särbehandlingen, jag vet inte. Kanske tycker de olika om oss, föräldrar gillar nog inte alltid sina barn lika mycket. Mamma har också vid något tillfälle sagt att jag klarar mig mycket bättre än min syster, så de behöver inte måna om mig på samma sätt. Sant kanske, men jag blir precis lika ledsen av behandlingen för det och jag är inte gjord av sten liksom.

Min syster får utbrott på alla i släkten, men jag var värst drabbad så fort jag blev vuxen fram till den åldern då jag bröt med henne. Vad  gäller henne orkar jag inte ens spekulera, hon är psykiskt sjuk och har gjort mig så illa genom åren att jag vill egentligen bara glömma att hon existerar. Jag tänker numera inte mycket på henne alls, annat än när mina föräldrar går hennes ärenden i att särbehandla mig och då rivs alla gamla sår upp.

Vi har aldrig krävt att de ska välja mellan mig och min syster eller motsatt oss att de umgås, det är hon som kräver de sakerna.

Det intryck jag får av din text är att de anpassat sig till att hon har större behov än du. Hon har behövt mer helt enkelt. Scenariot är väl inte helt olikt andra familjer där ett av barnen har en diagnos/funktionsnedsättning/handikapp. Tyvärr blir det inte rättvist. Om hon exempelvis hade haft ett förståndshandikapp eller Downs syndrom, hade det känts annorlunda då?

Jag tycker att du för egen del bör försöka sluta gräma dig över orättvisan eftersom det bara gör dig olycklig - du kan ju inte göra något åt den, bara hitta modeller för att leva med den och förhålla dig till din barndom och dina föräldrar. Jag nämnde begreppet acceptans förut. Vill tipsa om boken Att leva ett liv inte vinna ett krig: om acceptans av Anna Kåver.

Med risk för att upprepa fler saker: blanda inte samman den relation du har med dina föräldrar och den som din son kan få med sina morföräldrar. Du riskerar ju att göra/bädda för precis det som du är rädd för ska hända: att relationerna/rollerna går i arv. Låt det vara en blank sida. Komplicera inte mer än nödvändigt. Säg bara att ni inte önskar att sonen umgås med din syster eftersom din syster är kolerisk och oberäknelig. De lär acceptera detta? Gör inte en lista med andra krav om förtroendet inte är 100% med morföräldrarna. Annars, gör det enkelt - umgås tillsammans (alltså ni närvarar när barnet är med morföräldrarna).

Nej, det är inte alls säkert att er son i framtiden "märker något" av det som egentligen ligger på din lott: en känsla av att ha blivit olikt behandlad (förutsatt att du släpper det). Det finns massor med historia i familjerelationer (intriger, gammalt groll m m) som man inte uppfattar som barn såvida det inte påtalas. Min pappa och hans syster hade var för sig uppfattningen att föräldrarna favoriserade den andre. Jag fick inte reda på hur illa berörda de också varit av detta (och vilken konkurrens de känt) förrän i vuxen ålder.

du skulle behöva gå på familjeterapi med dina föräldrar. De är så insyltade att de inte kan ta sig ur sitt beteende, de har kapitulerat inför din systers beteende och valt att ha det så här för att de inte orkar nåt annat. 
Nån neutral part skulle kanske kunna få dem inse det.