Hjälp mig !! Jag orkar inte !!

Du behöver ta kontakt med psykiatrin igen, och jag vill mena att du måste bli ordentligt utredd och dessutom få behandling för din ångest. Det man sen kommer fram till i utredningen styr ju hur du ska få vidare hjälp med ditt mående. Har du svårt med att få fram dina känslor och hur du upplever din vardag i tal, skriv ner i ord och visa för läkaren du möter.

Att försöka gå tillbaka till skolan kommer inte funka. Det låter på dig som om du har alldeles för stora problem med hur du mår för att klara av det just nu. Men. Om du ändå känner att ork och vilja till att studera egentligen finns där bakom all ångest kanske går det att fått ordna så du kan få plugga en del utav kurserna på distans. Då slipper du befinna dig i den miljö som stressar dig så otroligt. Skulle du få det (om det nu är vad du orkar med) så slipper du känna det som om du bara står och stampar på samma jordplätt. Resterande kurser kan du plugga på komvux sen, så fort du börjar må bättre (enligt min erfarenhet är Komvux en betydligt mycket lugnare och mer avslappnande miljö än en gymnasieskola).

Varför vet din mamma inte om hur det ligger till? 

Att gå till läkare på nytt verkar väl vara en jättebra idé, så det tycker jag absolut att du ska göra. Ta förnyad kontakt. Kanske skulle det passa dig bättre att arbeta något år? Det är förstås inga högavlönade arbeten som kan komma ifråga, men att jobba på snabbmatsrestaurang, städa, arbeta som barnflicka/pojke, gå ut med hundar, vara dagmatte eller något liknande kan kanske passa dig? 

Jag är orolig för min ekonomi. Jag blev beviljad aktivitetsersättning av försäkringskassan eftersom jag blev tvungen att ta om detta året.

Jag ville inte att detta ska påverka min ekonomi på något sätt eftersom jag behöver pengarna. Men det gör det inte heller va om jag har intyg från läkaren angående min hälsa?

När jag inte varit i skolan detta året så låg jag hemma. Det var inte heller kul men det var så skönt att vara hemma och bara ta det lugnt.

Skolkuratorn pratade om detta. Hon tycker inte heller att skolan är det bästa för mig just nu. Någon praktik kanske skulle funka? Det måste inte vara världens tuffaste jobb men bara jag har något att göra.

Jag pratade med Skolkuratorn precis. Det finns redan en sjukskrivning så det var inga problem med det. Vi pratade om folkhögskola och vi har bokat in en ny tid så jag ska på studiebesök tid för att se hur det år. Vi får hoppas att det är något för mig ..!

Har du fått någon behandling? Märkligt att du, skolan och sjukvården trott att du mirakulöst skulle blivit bättre av dig självt liksom. Kontakta psykiatrin igen och kräv ordentlig utredning och behandling.

Jag tog ett sabbatsår ifrån gymnasiet. Klarade inte av att vara i skolan likt dig. Skolans studievägledare hjälpte mig med att ordna en praktikplats på en mindre ridskola. 3 dagar i veckan. Fick då behålla mitt studiebidrag. Och jag hade inget problem att klara av att gå till praktikplatsen, men att gå till skolan var helt omöjligt.

Jag har också gjort så som jag tipsade dig om, alltså pratat med studievägledaren om att jag inte klarar av att vistas i skolan och på lektioner (förklarade varför) men ändå vill studera i någon takt. Jag fick då plugga 2 kurser på distans den termine , Historia och Svenska. Vid nästa terminsstart började jag på Komvux istället. Det passade mig mycket bättre! Dessutom går det att anpassa studietakten på ett helt annat vis. Eftersom jag var osäker på min ork började jag på 50% och ökade på allt eftersom. Under hela den tiden hade jag kontakt med psykiatrin och kurator. Det var utan tvekan ett stöd, men i efterhand var det synd att en ordentlig utredning aldrig genomfördes (jag föll mellan stolarna lite grann). Fick diagnosen Bipolär typ II för drygt 3 år sedan (är 28 idag). Hade jag fått den diagnosen redan då skulle mitt liv definitivt sett annorlunda ut, och skolan, jobb, livet rent allmänt hade garanterat varit lättare för mig att hantera. Jag var utan tvekan redan sjuk då. Så jag ser ju gärna att man utreder personer som uppvisat problematik länge/återkommande problematik så snabbt som möjligt.

Hur din ekonomi blir påverkad om du blir sjukskriven igen vet jag inte. Finns där en behandlingsplan bör det inte bli strul. Men detta ska skolan, psykiatrikern, FK kunna hjälpa dig med. Du ska inte behöva stå helt utan pengar.

Vad bra! Jag hoppas det visar sig vara något för dig TS. Ta saker och ting i den takten du klarar av, så länge du gör det och får hjälp ifrån psykiatrin ordnar det upp sig tids nog :)

Jag går i psykoterapi och har precis börjat med antidepressiva.

Vi får hoppas det funkar. Just nu fungerar inte gymnasiet för mig. Jag hoppas bara inte FK drar in mina pengar !

NÄR började du med antidepressiv medicin? Efter ett par veckor kan man få en rejäl dipp innan man mår bra igen.

Jag tror faktiskt att KomVux skulle funka för dig. Jag är inte säker på när,  i vilken ålder, man får börja där. Men där kan du läsa upp betygen och gå ut gymnasiet. Som flera andra tror jag inte att den vanliga gymnasieskolan passar dig. Så den ska du nog låta bli. Du mår dåligt bara vid tanken, och man ska inte plåga sig så.

Jag började för 8 dagar sedan. Dom är rejält jobbiga och jag vill SLUTA !!!! Gah jag går galen snart.

Ge medicinen en chans. Det tar en månad eller två innan de verkar som de ska. Ha tålamod. Men var beredd på att du kan hamna i en ganska djup depression inom nån vecka. Det är inte alls säkert att du gör det, men OM du gör det så vet du vad det beror på. Och det går över efter nån vecka eller två. Känner du att det inte är hanterbart så måste du ringa psyket direkt! Men sluta inte med medicinen.

Det tror jag inte att dom kommer göra. Skulle dom trilskas och neka så kan man överklaga deras beslut. Så länge din psykiatriker är utförlig när hen beskriver ditt mående och begränsningarna det innebär i sjukintygen ska det inte bli några problem.

Även jag undrar varför mamma inte vet hur det ligger till?

Jag hade det på liknande sätt när jag gick i skolan, till sist var jag på en utredning som visade på en autismdiagnos. Sedan fick jag antidepressiva o ångestdämpande också. Kom ihåg att det finns massor av olika SSRI o SNRI-preparat att välja på, kanske du behöver byta. 

Så är det viktigt hur man lever annars också, regelbundna vanor, kost, motion, mindfulness etc. 

Mamma har aldrig brytt sig.

Även jag har autism som diagnos och även borderline

Hon bryr sig inte?! Hoppas det finns nån pappa eller andra släktingar som bryr sig.

Men med dom diagnoserna har man ju rätt till massa extra stöd i skolan numera, trodde jag iaf. Och BUP? Eller nåt liknande ställe? Du borde ha regelbunden uppföljning o stöd från kommunen (kommunen har ju en särskild enhet som ska ge särskilt stöd för de med NPF).

Jag tycker absolut att du ska kontakta den psykiater eller psykiatriska mottagning du tillhör -du mår ju inte alls bra!
Det finns god hjälp att få, man behöver inte må så här! Var snäll mot dig själv och sök den hjälp du är så värd och i behov att få!

Ju förr desto bättre. Då lovar jag dig att du en dag kommer att fixa skolan. Bara inte just nu. Men vet du -det är inte hela världen!

Lycka till!!

Hej du! Är själv en som kämpar med trean dag ut och dag in. Inte arbetet så mycket som att bara va där. Blir dränerad av att var där och har problem med ångest själv. Men jag kämpar på. Men det kan va så jobbigt jag vet. Jag hört om folk som har gjort en deal med skolan att få "jobba hemma" tre dar i veckan och liknande. Nått sånt hade kanske underlättat för dig? Eller att läsa på distans? Du kan också hoppa av och köra på komvux-kurser direkt om det känns bättre. Annars är det att försöka underlätta för dig själv i största möjliga mån och hitta "nycklar" som gör det enklare för dig. Jag brukar låsa in mig på en toa vissa raster, lyssna på musik och skrolla mobilen för att få lugna själen lite. Sitter också och ritar i mitt block under genomgångar. Försök också hitta sådana vänner som verkligen förstår ditt mående och som kan relatera. Men det är svårt att gå dit jag vet, jag börjar själv få alldeles för mycket frånvaro. Jag tycker absolut du ska ta kontakt med din läkare om inte annat för mer stöd till att klara skolan, ångesten osv! Det kommer gå bra, och du är inte ensam! Ta hand om dig!