mina barns pappa är aldrig med oss
Jag är en tjej på 26 år och har två barn (2 år och 7 månader) med min sambo som är en "man" på 34 är som är borta på jobb sön-fre. Han planerar in barnlediga saker nästan varenda helg (fester, krogrundor, kryssningar) Han frågar om jag vill följa med så det är inte mig han flyr ifrån.
Jag frågar honom hur han klarar av att vara borta från barnen så mycket och gå ut på helgerna när han redan är ifrån dem så himla mycket. Han är ledig från fredag kväll till söndag lunch ungefär. Han säger att han måste få vara lite vuxen också, då sa jag att han är ju det hela veckorna, men han sa att han måste få vara det på fritiden också.
Lite humoristiskt med tanke på att jag aldrig "bara är lite vuxen" utan är med barnen dygnet runt och har varit det sen dag ett. Jag har inte haft en hel helg utan barn sen äldsta föddes i april 2014. Medan han är barnledig hela veckorna plus 2-3 helger i månaden... Inte helt barnledig på helgerna alla gånger, men en kväll ute t.ex och sen halva dagen därpå när han ska ligga och vara bakfull.
Han föreslår aldrig att hitta på nåt med barnen eller med oss som en familj. Han har varit ute med äldsta i lekpark 2-3 gånger under hennes 2,5 år. Han lägger aldrig barnen. Gör aldrig mat till dem. + gör inget hemma med städ, tvätt, laga mat, handla, plocka. Förra helgen sa han att han skulle ta med sig äldsta till leksaksaffären så skulle hon få välja en sak. Sen var han så nöjd. Men att visa kärlek med att köpa en leksak, hmm nja... Hon hade blivit gladare om de gått och gungat en halvtimme istället.. Han ger dem ingen tid alls. Om jag ber honom hålla i lilla en stund så sitter han med telefonen eller kollar på tv..
Jag är hemma med barnen varenda dag och ger dem så mycket kärlek och jag ser dem utvecklas och ser vilka underbara fina ungar vi har. Jag älskar dem mer än livet självt och det gör mig då såå frustrerad när han är så otroligt oengagerad i dem. Känns som att han inte förstår vad han har. Fest och nöjen och karriär kommer liksom i första hand för honom.
När jag tar upp detta med honom så säger han att det är sån han är och att jag får leva med det. Men det vet jag inte om jag vill längre.. Det är inte kul att leva ihop med någon som aldrig är där. Och han verkar ju inte vilja göra något åt det.
Känns som att det bara kan vara något tillfälligt, att han kanske kommer ner på jorden snart, men gör han inte det så kommer jag garanterat att tröttna..
Är det någon som känner igen sig? Vad har ni gjort åt saken?