Oense om ett till barn - hjälp!

Har samma typ av funderingar..fast ingen av oss vet säkert vad vi helst vill. Ser samma risker för förhållandet men vägs det på sikt upp av att syskonen kanske leker tillsammans en del och vi vuxna får lite mer tid ihop? Och glädjen att ge sitt barn ett syskon..? Om de nu inte bråkar hela tiden;) Hur vet man?

Det största steget är det första barnet, det blir lättare med ett syskon, ni har rutinen och de kommer sysselsätta varandra, de blir mer självständiga. Ensambarn blir ofta rätt lillgamla och sämre på att dela med sig, det märkte jag av innan vi fick syskon att vår älsta utvecklades till att bli mycket mer osjälvisk och vi var jättenoga att involvera storasyskonet i skötseln av småsyskonet vilket gjort dem väldigt nära och fina mot varandra. De har superskoj trots mer än 3 års åldersskillnad, men visst de bråkar också, men de blir samtidigt duktiga på att lära sig kompromissa och dela med sig. Det är lättare att lämna bort dem om vi behöver barnvakt för de har trygghet i varandra. Den dagen ni blir gamla kommer ert barn vara glada över att inte behöva ta hela ansvaret för er. Jag tycker visst man kan skaffa syskon för barnets skull.

Jag undrar också om riskerna för förhållandet vägs upp, och efter hur många år. Jag vill ju att syskonen kommer att vara nära varandra hela livet. Där kan man som förälder nog påverka mycket antar jag.

Intressant att även höra "för"-argument. Just att lämna bort barnen, det dröjer av min erfarenhet 1,5 år innan vi kan lämna bort båda och det är det jag tycker är jobbigt.

Ville ni båda ha ett till barn för att ni ville ha ett till barn för er egen skull, eller var främsta drivkraften att:

- ge barnet ett syskon

- få lättare att lämna bort barnen sen

- det underlättar för barnföreenet när ni blir gamla

- det lär bar nr 1 att dela med sig

Dvs, var det främst för barnets skull eller egen del?

Jag känner igen mig. Vi har en underbar dotter och hon är inte ett år än men om vi ska ha fler barn måste det ska nu pga vår ålder. Annars hade vi nog inte funderat på det än på några år. Vi är dock båda ambivalenta. Skulle egentligen absolut vilja ge vårt barn ett syskon, vi har båda mycket glädje av våra syskon och de är våra närmsta vänner idag. Men vi vet inte om vi skulle orka och klara den påfrestningen. När vi tänker på hur den här tiden varit och är med stress och sömnbrist och tid som aldrig räcker till. Så många separerar ju pga att man inte mäktar med och jag har så många jag känner som verkar vara på gränsen till att gå in i väggen. Men ändå är vi ju så otroligt tacksam att vi har fått vår dotter och det skulle vara en glädje att få uppleva ett barn till och ge henne syskon...

Har syskonbarn som är 10 och 12 och visst har de mycket glädje av varandra men de blir osams flera gånger om dagen och det är jättejobbigt för föräldrarna så det där att det blir bättre och att de kan leka med varandra är ju inte självklart. Vi har eventuellt bestämt oss för ett barn. Men är inte säker. Kanske ångrar man sig sen... Det vet man ju inte. Min mamma är ensambarn och hon har alltid saknat syskon säger hon - det mal lite i mitt huvud....

Känner igen mig i ditt tänk ifrån innan vi fick vårt andra barn. Jag och min man diskuterade länge om vi skulle skaffa ett till barn utifrån det du skrev.

Jag ville inte ha för nära och ingen sladdis (+5år) för det är minst 18år efter sista är född ;) och om jag ska vara ärlig minns jag inte ens orsakerna till varför vi bestämde oss för att försöka när syskonet var 2år... 3 missfall senare på ett år och jag tror vi (jag) enbart försökte för att "nu jäklar ska jag ha ett barn till!" medan min man nu istället var nöjd med ett barn och gett upp lite. Sista månaden vi satt innan vi skulle sluta blev jag gravid för en 4de gång och nu har vi ca 4år mellan dem.

De kommer troligtvis inte ha så mycket glädje av varandra som om de hade varit närmare i ålder, men jag hade iaf inte klarat av om min äldsta inte hade varit så självgående. Vi har sagt några ggr sen yngsta föddes, varför skaffade vi en till??? Hehe. Men det är lite som att cykla, när man väl kan det är det bara att köra på. Vår yngsta hänger mest på och är inte alls lika krävande för vårt förhållande, visst mindre egentid nu första året men tiden går så fort och hade jag kunnat leva med ett barn så här i efterhand? Absolut!! Tänk så skönt det hade varit rent praktiskt.

Nu när jag skrev detta så tror jag orsaken till att jag ville ha ett barn till var för (tidsbristen som jag påpekade där uppe dvs vill inte ha många år emellan, jag är relativt ung 28 och måste ju finnas en fördel med att sluta skaffa barn tidigt) men det tillsammans med att vad kommer jag ångra mest? Att jag bara skaffade ett barn eller att jag skaffade två?

Du kan nog gissa svaret... Nu när jag har två så känner jag att om min kropp hade klarat av det hade jag kunnat skaffa 10 barn :)

Lycka till.

Vi funderade i samma banor. Förhållandet hade inte varit på topp under de senaste tre åren (sen dottern kom). Vi hade just börjat gå mot en ljusare tid; hon sov i egen säng i eget rum, vi båda hade börjat jobba igen, vi båda hade börjat få tid för våra fritidsaktiviteter igen (jag dansar och han spelar hockey, som hobby då alltså och inte "seriöst"), vi hade börjat känna oss som ett par igen.

Bör väl även nämna här att vi inte har mycket avlastning. Föräldrar som bor långt ifrån oss innebär enorm planering om vi ska få till en date. Vänner att passa våra barn? Nja, känns inte rätt eftersom vi inte "kan" ge tillbaka på samma sätt då våra vänpar med barn har sina föräldrar nära och redan kan få avlastning.

Hur som helst. Dottern var tre år, allt började bli bra igen, och så kom syskonfrågan upp... Vi har tänkt från början att vi vill ha minst två barn. För vår egen skull, men även för att vår dotter skulle få ett syskon. Så vi bestämde oss; gör vi inte detta nu så blir det aldrig. Så vi körde på.

Jag blev gravid, men det slutade i ett missfall i vecka 25. Vi var helt förstörda. Nu ville vi båda verkligen ha ett till barn, och vi körde på så fort kroppen läkt.

Jag blev gravid igen, denna gång fick vi en underbar liten son. Han föddes sex veckor för tidigt. Jag drabbades av en grav graviditetsdepression. Flera gånger sa jag till min man "Varför gjorde vi det här? Vi hade det så bra innan...", vilket såklart gjorde honom extremt ledsen. Där hade vi vår nya, fina lilla gosse (med kolik i fem månader) och jag såg bara mörker. Min man var föräldraledig och jag var sjukskriven.

Dottern fick minimalt med uppmärksamhet p.g.a. krävande lillebror. Hon blev väldigt utåtagerande. Jag som är lärare med kunskaper om pedagogik, barnens utveckling etc., vet ju att hon blev så just för att hon inte fick vår uppmärksamhet - när hon gjorde dumheter fick hon negativ uppmärksamhet (=lite uppmärksamhet i alla fall)... 

Det var inte förrän ungefär sex månader in som mitt svarta moln började lätta. Sonen blev mer lättskött. Dottern kunde börja få uppmärksamhet igen...

Med facit i hand: Ja, jag älskar min son och vill inte ha honom ogjord. MEN, det var BRUTALT jobbigt. Inte alls såsom vi hade väntat oss. Idag är han två, och livet rullar på som det ska. Jag jobbar igen och mannen är hemma i ett år till. Vi älskar varandra, men visst är det tufft. 

Men vi har sagt till varandra att just nu i några år så är det som att ta ett djupt andetag och dyka ner under vattenytan - men snart kommer vi upp igen. 

Jag skulle aldrig skaffa barn tätt för att få det gjort.Jag och min syster som det skiljer 2 år mellan har aldrig gillat varann,det var 13 år sen vi hördes.Mina andra syskon som är 5-10 år äldre/yngre än mig,vi ses jämt och umgås jämt.Våra barn skiljer det nästan 5 underbara år.De är idag 15 år och 10 år.Och de har umgåtts sen minsta var bebis i stort sett.Fortfarande i tonåren hjälper storasyster gärna lillasyster med att trösta,göra flätor,prata,se filmer mm.Jag och maken hade nog inte pallat att ha barn tätt då vi älskade egen tid,oss och all tid med första barnet

Jag har en 10-åring sedan tidigare, och när jag träffade min nuvarande man var jag egentligen ganska nöjd med att bara ha ett barn.

Han ville dock ha egna barn och jag tyckte det kändes helt ok. Vi fick ett barn som nu är 2,5 år.

Jag visste att min man gärna ville ha ett syskon till vår dotter, jag ville INTE ha fler barn. Efter lite diskussioner kom vi dock överens om att försöka få ett barn till. Minsta är nu ett halvår och jag tycker det är otroligt tufft. Jag undrar ofta varför jag "gick" med på en till. MEN, jag ångrar det dock inte och jag tycker trots allt att det är värt det. Jag vet att det blir lättare ju äldre de blir.

Just nu är det fruktansvärt jobbigt, men det blir bättre och jag tror de kommer ha mkt glädje av varandra framöver.

Tack för era kommentarer och att ni delar med er av era tankar och egna upplevelser.Jag och min fru diskuterar ämnet väldigt mycket just nu och jag är kluven. Men hennes längtan är större än min "icke-längtan". Tror jag. Jag vill inte att hennes dröm om ett andra barn ska krossas av mig. Det kanske kommer skada vårt förhållande mer än ett ev andra barn. Så är mitt läge just nu. Från att vara mest negativ är jag lite mer positiv.. men fortfarande osäker om jag tänker på mig själv.

För oss som par var det betydligt större omställning och jobbigare att få första barnet än andra. Vi har 2 år och 2 månader mellan våra. Familjen känns mer harmonisk och komplett nu när lillebror finns. Men så har han också varit otroligt nöjd och glad sen han föddes, så vi har haft tid över till storasyster.

Svårt att ge några råd till dig eftersom det beror på så många faktorer, men jag tror att även om det kan bli tufft så är det värt det för de flesta.

Tror inte att om ni skaffar ett barn till att det blir skilsmässa därför.Visst är det slitsamt med sömnlösa nätter och all omsorg.Men din fru vill gärna få ett barn till och då är hon ju beredd för ansvar.Många har två barn och det är jobbigt ,men det går bra ändå.Jag ångrar inte att jag fick barn nr 2,det här barnet blev så underbar och lättare än första barnet och är fortfarande det.Man känner sig "rikare"med två barn!

Tycker inte ni ska skaffa ett andra barn om ert förhållande tagit stryk redan av ett barn och om du inte vill. Det är mycket mycket tuffare att ha två barn än bara ett! Om ni ändå kommer fram till att skaffa ett till, vänta då tllls det barn ni har är 5 - 6 - 7 år nånting... Då är han eller hon mycket mer självgående s a s och kan förstå en bebis behov någorlunda och kanske tom vill hjälpa till, och kanske går i skolan på vardagarna. Såå mycket lättare!! Mitt tips ;) skydda er i två år till, och försök sedan få ett andra barn.

Det hade kunnat vara min sambo som skrev det där för fem år sedan. Han kände nog precis som du, vi hade precis hittat tillbaka till varandra efter första barnet, han var nöjd med bara ett barn osv

Själv kände jag mig desperat efter ett barn till. Mycket för att vårt första var inte ett barn som trivdes att vara ensamt. Då jag hela tiden haft huvudansvaret för första barnet då jag har flexibelt arbete och kan vara hemma mycket så var det ju mig det hamnade på att ordna lekträffar och liknande. Jag såg att med ett syskon skulle hon slippa vara lika beroende av vänner och våra semestrar skulle de ha varandra (kände innan ett behov av att samplanera med vänner och släktingar).

Vi har nu fyra år mellan barnen vilket jag tycker är perfekt. De har verkligen kul av varandra men har tillräckligt långt emellan för att de aldrig ska ha uppstått någon konkurrenssituation. Vi hann få ett bra förhållande igen innan det dippade i småbarnsåren så som det gör. Men nu hade vi vetskapen om att det kan komma tillbaka och vilka "verktyg" som behövdes (för min del att hetsa upp mig själv genom porr).

Vi har faktiskt aldrig pratat om det i efterhand om hur min sambo känner nu så slutresultatet blir ju bara min sida av saken.

För det första har jag syskon själv och vet därmed vilken lycka det kan vara. Är man många barn i ett hushåll blir det en annan stämning och man lär sig saker  per automatik bara genom att vara fler.
Men själv har jag "bara" ett barn, om det nu är så bara... men så är det.

Jag vet att syskonskap inte är några garantier för gemenskap eller närhet längre fram. Man kan sky varandra som pesten eller man kan bli bästisar. Där spelar åldern inte heller in som någon klockren faktor, att det blir bättre eller sämre att ha två eller sju eller tio år emellan.

Jag är med på att första barnet är en påfrestning på relationen och precis ALLT är nytt! Men att säga att andra barnet är mycket lättare kanske inte heller är sant för alla. För oss tex. som har ett barn som redan går i mellanstadiet så fungerar ju precis allt hemma hos oss väldigt smidigt. Vi har tid för varandra, vi har tid för barnet, hen behöver sällan stå åt sidan eller vara ensam då någon av oss två i princip alltid kan finnas där och hitta på något. Och när vi reser eller gör saker vi tre så har vi ett väldigt skönt flyt. Jag vet att vår trio funkar klockrent. Jag har däremot ingen aning om vad som kommer hända om vi slänger in en ny liten spelare på planen. Om det var ett bra beslut eller om det visade sig bli tusen ggr svårare än vad vi någonsin anat innan. Nu är det ju så att jag är vuxen, likaså min man,  och bestämde vi oss för att skaffa syskon så fick vi ju förbereda oss på förändringen och förstå att saker och ting skulle behöva ske på lite andra sätt i framtiden
Men det lär ju bli en utmaning i så fall att tillgodose behoven hos ett barn i mellanstadieåldern och ett spädbarn!

Jag kan inte ge några råd direkt annat än att kanske söka samtalsstöd om ni känner att ni fastnar. Ibland kan man behöva någon utomstående som kan dra ur en vad det är som är grunden till ens beslut osv.