Hur vet man om det är värt att satsa eller ge upp?
Jag har en relation med en kille sedan 2 1/2 år tillbaka. Jag har aldrig träffat någon som honom (ja det är så man brukar säga när man är kär men jag menar det verkligen). Han har otroligt fina sidor som jag uppskattar hos en partner och han lixom "klaffar" in i beskrivningen hur jag alltid velat att min drömman ska vara. Vi har det superbra, nästan jämt. Eller det har hänt något sista tiden och vi har märkt att vi är mer och mer olik varandra vilket skapar problem i vardagen och hur vi tänker om allting. Det skapar onödiga bråk som förstoras upp. Vi kanske beter oss som barnungar, inte vet jag men det kan förstöra hela dagar för oss.Tex kan vi bråka om hur vi ska ta oss till ett ställe om vi är ute och går då vi tänker helt annorlunda, vi kan bråka på plats då vi har olika föreställningar om hur dagen ska vara. Det är ett kommunikationsproblem vilket vi båda vet och kan skratta åt efteråt. Det går inte att beskriva hur olika vi tänker. Och även fast båda förklarar sig och berättar sin synvinkel så kan ingen förstå den andra utan fortsätter tycka den andra är "korkad" som tänker så.
Jag vet inte hur jag upplevs men jag märker mer och mer att han kan trotsa i olika situationer ist för att bara ge sig och försöka samarbeta för att undvika bråk. Tex i morse skulle vi ta en cykeltur till ett ställe. Jag sa att jag inte skulle ta med mig nycklar för han hade med sig och att jag inte ville ta någon ryggsäck för att bara ta med nycklarna (hade inga fickor). Han började trotsa och nästan starta något vilket gjorde mig less. Jag kunde inte förstå varför han inte bara kunde ta nycklarna... Sen så när vi var framme och skulle låsa våra cyklar så startade han igen lite smått. Då var det att jag inte hade något cykellås och var tvungen att samsas med hans lås. Historien hör till att jag fick min cykel stulen, köpt ny men ej köpt något lås, sa det till honom innan vi åkte att "ja vi kan ta vår cyklar men jag måste då dela med dig" vilket han sa ok på. Och vi har gjort såhär förut men nu stod han och var irriterad och vägrade hjälpa till till en början och tyckte jag fick klara mig själv som var så dum som skulle dela lås. Han sa aldrig detta men jag kände stämningen. Jag sa då att nu får du komma och samarbeta, det går att lösa och jag orkar inte bråka om det här. Han skärpte sig och hjälpte till.
Ni hör, det är såå fjantiga saker men jag var tvungen att ta upp en typisk situation. Det som förstör ist för att vi ska ut och umgås och ha en trevlig dag. Båda var till viss del hungriga idag vilket också gör att man inte är på topp men ändå. Det kav vara allt från filmer till vilken mat.. till allt.
Ja vi har varit tillsammans ett tag nu så det blir vardag och man riktigt lär känna varandra men det känns som om vi är två barn, eller att vi är för lika men ändå för olika. Båda kanske har en stark vilja och så tänker vi helt olika på det vilket skapar problem. Men det är ju en grej. Jag tycker det är värre när man taktiskt är trotsig och osammarbetsvillig i situationer.
Vi bor inte tillsammans än men han bor här väldigt ofta. Jag är rädd för den dagen vi ska samsas om inredning och allt. Ja det är mer saker som gör mig osäker på om vi verkligen kan leva ett liv tillsammans och detta är en liten del... Kan skriva mer om jag får kontakt med någon som känner igen sig eller vill höra mer och kan ge tips. Försöker inte skriva dumma saker som han gör endast utan försöker få med mina egna barnsliga beteenden men det är ju svårt när jag helt seriöst tycker att det är han som skapar dom flesta problemen.
Kan man älska varandra utan att passa ihop? Går det i längden?