Nervsmärtor- vidrigt! Låååångt.

Men usch vad jobbigt! Vet du... Förstår faktiskt hur du har det till stor del. Smärtor from hell och känslan av att slussas runt i vården. Ringer en jäkla massa samtal och får dra allt från början och ändå ingen hjälp.. Sånt känns hopplöst :( Du bor möjligen inte i Borås? Skämt åsido men där är det precis så. Hoppas verkligen du får hjälp när du pratar med de från ortopeden nästa vecka. Stå på dig! Annars åk upp till akuten och vägra gå därifrån.

Det är hemskt att man som patient ska behöva jaga läkare för att man har ont. Har själv en nervskada efter en diskbråcksoperation för ca två år sen. Har fått jaga många läkare och läsa mig till det mesta själv på nätet. Tyvärr verkar det funka så i Sverige att om man inte stressar och pressar läkarna så händer ingenting

Men skönt att du iaf fått smärtlindring och snart får träffa en läkare. Hoppas att det ordnar sig för dig för jag vet hur psykiskt och fysiskt jobbigt det är att ha ont dygnet runt.

Tack fina ni, så tråkigt att ni också har smärtor och bekymmer, samtidigt "skönt" att vi är fler.

Ja det är inte klokt att behöva jaga och ligga på för att få hjälp med sina smärtor! Förstår att vården är pressad och att personalen kämpar för att få tiden och sig själva att räcka till, men samtidigt, ingen ska behöva gå med långvarigt ont om det går att undvika...

Famous: Ja visst känner man sig liten när man får kämpa sig till förståelse och blir kringslussad som en vandringssägen! jag hoppas att du får snabb lindring, låter tungt att du inte får den hjälp du behöver! Ge dig inte!

Meus: usch, 2 år sedan du fick din nervskada...kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara! Har de sagt något om ifall den kan försvinna av sig självt? För det hoppas jag på, att detta lägger sig, och bara en tillfällig inflammation. Min mor har nerv skador efter operation av lunga för några år sedan, så i jämförelse med dig och henne, känns min fot banal i jämförelse..hoppas på att dina nerver också piggar på sig med tiden och att du får bästa tänkbara lindring!

Min fosse höll mig vaken halva natten, sen slog en dundernästäppa till och höll mig vaken till morgonen. Sovit hela dagen och därmed inte vart stående särskilt mycket under dagen, så idag har det varit hyfsat bra.

Men så kommer oron att inte kunna gå tillbaka till mitt älskade jobb, som kräver mycket stå, gå och bära.

Godnatt på er nu, jag önskar er en bra och smärtfri natt.

Kram!

Godmorgon
Oron över jobb kan jag relatera till, det ligger alltid som en klump i magen. Dock mindre nu än för ett år sen, då var jag så förtvivlad och skulle tillbaka till mitt älskade jobb till varje pris. Men ju längre tid det gått desto mer inser jag att jag nog aldrig kommer vara arbetsför igen. Jag kan ju lixom inte sitta länge, stå länge, böja mig mycket, lyfta tungt eller klara vridmoment. Just nu är jag väl ganska ok med den insikten för jag har lärt mig att min hälsa är viktigare än ett jobb.
Men självklart finns frustrationen över att behöva leva på en liten liten sjukpeng och inte kunna göra rätt för sig utan alltid vara en börda.

Du undrade om läkarna trodde detta skulle läka och just det har jag inget svar på tyvärr. Dom har just nu kommit fram till att dom tror att mina problem kommer av att en nervrot är fastklämd mellan musklerna i ena skinkan. Så vi prövar vidriga nervblockader och starka nervmediciner samt morfin och muskelavslappnande. Är så fullproppad med mediciner senaste två åren att jag inte ens vill tänka på hur min lever mår.

Hur är det med dig nu då? Lyckats sova nånting?

Det låter kämpigt! Men finns det inte möjlighet att operera om de lokaliserat nerven som ställer till det? Stackare med alla tunga mediciner...:( jag har sovit hela dagen idag med, helt sänkt, men det är nog mer förkylningen som gör det. Och att jag gått ner i mild depression över ovissheten med foten.

Nej tyvärr finns det inte möjlighet än så länge att fixa nerver. Nerverna är tunna som sytrådar så det som oftast har bäst hjälp är att genom bedövning och kortison hindra signalerna från nerven till hjärnans smärtcentrum.

Jag förstår att det känns jobbigt och motigt nu när du är oviss om hur allt kommer bli. Jag hoppad självklart för din skull att du kommer få bra hjälp och att det snart går över. Men försökt tänka mindre på hur allt kommer bli och dela upp saker i stadier istället. Jobbet kan tex vänta och inget blir bättre för att du gräver ner dig i oro. Du kommer behöva din styrka så du orkar med allt vad sjukvård och FK kommer ställa framför dig. Försök vila så mycket som möjligt men gräv inte ner dig helt framför tvn, försök hitta något att pyssla med som för tankarna till annat. Och tänk på att inte isolera dig från folk, det gör man lätt när man har ont och bara mår sämre och sämre. Hoppas att du kan lyckas få lite sömn inatt iaf. Kram

Men herregud, låter ju helt hemskt!!

Men ingen har alltså tittat på din fot? För helt blå, och hudsprickor låter väl knappast som en inflammerad nerv? Fast jag kan inget om sånt här, så jag borde kanske inte skriva... Men jag hoppas iaf att du får hjälp snart!

Har fått tjata för att få dem att lyssna. Har tid på fredag men då har jag fått ligga på i 2 veckor. Hudsprickorna är från svullnaden och det blå kommer av cirkulationstrubbel och nerverna tror jag.

Hej hej i natten... bara lite skriva-av-mig-skrivande här.. idag har varit fullt ös från tidig morgon till kväll, så mycket sittande upp/gående(nåja kryckhoppande). Mini vaknade vid halv 6 och jag lät gubben få sovmorgon. Satt mest i soffan men blev en del travande när frukosten skulle fram. Iväg på äldsta ungens fotbollsmatch = bilfärd och sittande på bänk. Direkt hem på fika hos bästis, och sen raka spåret till minis söndagsgympa, som kräver kryckhoppande i tusen trappor. Puh! Inte mkt fotvila alltså.

Låg med foten i högläge i tv-soffan ikväll och upptäckte några ömmande punkter på foten. På en punkt började tårna röra sig av sig själva. Alla utom stortån som mest påminner om en tjurig gammal stubbe djupt nerbankad i marken.

Nu är det full-on nervdisco. Antagligen mitt straff för en tokintensiv dag. Foten domnar och pirrar och sticks. Läkaren ska ringa på tisdag. Men det är besöket på fredag jag verkligen ser fram emot.

Vill veta mer nu!!!

Åh skulle svarat redan imorgon men hann inte! Många bra råd du ger mig, ska försöka att ta det som det kommer. Hur kände du när du först fick veta att du drabbats? Hur ges kortisonet, är det injektioner?

Är du sjukskriven från ditt jobb eller har du slutat helt? Det verkar som du känner för ditt jobb som jag gör för mitt, man vill ju inte tänka tanken att inte vara kvar där..har du bra människor kring dig som peppar och stöttar?

Du ska veta hur härligt det var att få komma iväg på fika idag, bland vänner och ungar och vänners föräldrar o h allt! Även svettig och ofräsch som jag var, skyller allt på dumma foten...kram!!

Jag vaknade ur narkosen skrikande av smärta efter min op och blev inlagd och omopererad två dagar senare då dom hittat en benflisa från den första opn som låg och skavde mot en nerv. Just då under den första veckan när jag var inlagd kan jag inte minnas att jag reflekterade så mycket över hur allt blivit. Det skulle ju vara en enkel op och mina smärtor skulle bli kortvariga. Jag tror det var först när arbetsterapeuten kom med en rollator till mig som jag kände ren förtvivlan. Det övergick i besvikelse och jag grät mycket. Efter att på egna ben gått in på US för en enkel op gick jag en vecka senare därifrån med hjälp av en rollator. Väl hemma ville jag inte gå ut för jag skämdes så. Låg mest i soffan och gick snabbt ner 22 kg.
Jag tror att jag sen dess känt alla känslor man kan i ett sånt här läge. Ilska, besvikelse, ångest, stress och många många tårar.

Kortisonet jag får nu i blockaden ges med en gigantisk spruta som brutalt trycks in i det ställe där nerven som bråkar är. Har hittills gjort det två ggr och är nu planerad för en tredje gång så att vi kan vara helt säkra på att den inte fungerat.

Ja jag är sjukskriven 100% från mitt jobb sedan januari 2015. Jag har ännu kvar min fasta tjänst otroligt nog men jag kommer nog aldrig kunna återvända till att jobba natt inom vården. Just nu är det utrett att det inte finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag kan klara. Ja jag har många människor omkring mig som stöttar, fler än jag visste om innan min skada. Det var när jag behövde folk som jag märkte hur många som faktiskt bryr sig. Sen har jag en son som är nio och han är min största anledning till att jag hållt näsan över ytan så länge.

Va glad jag blir av att höra att du kommit iväg på lite roligheter idag! Toppen ju! =)
Du kommer snart säkert märka att man köpslår med smärtan som andra gör med pengar. Tex en fika med promenad kostar så pass mycket smärta att jag kommer behöva vila en stund. Håller alla tummar och tår för dig i veckan och hoppas att det inte är nerverna som orsakar din smärta.

Om du vill så kan du läsa lite om mina tankar på min blogg som jag startat upp för att få ur mig lite av allt som rör sig i hjärnan.
www.meusveritas.bloggo.nu

Hoppas du får sova lite inatt, kram kram

Håller tummarna för dig med samtalet idag, kram