Vilket svin jag lever med!
Jag är så fruktansvärt trött på min s.k. bättre hälft. Jag kräks på hur trött jag är på att vara trött! Jag har bestämt mig för att lämna honom, problemet är att jag bestämt mig för det många gånger men sen börjar känslan dala och jag tycker synd om barnen och vill inte förlora kärleken som ändå finns där nånstans, begravd under all jävla skit som jag är trött på. Vi har alltså två barn, har varit tillsammans i många år så jag börjar väl inse att det tyvärr är sådan här han är. Han gör inte ett skit för nån annans skull om han inte har nån egen vinning av det. Inte utan tjat o gnäll o bråk åtminstone. Jag får ingen som helst hjälp med något hemma. Vi bor i ett stort hus och jag får göra precis allt. Laga mat, städa, tvätta o vårda barnen. Han gör precis som han vill utan en tanke på alla nödvändiga saker som måste göras, allt sånt lämnar han till mig. När han kommer hem från jobbet parkerar han sin röv i fåtöljen i vardagsrummet och sitter antingen och glor på nån hjärndöd sport på tv eller via någon streamingtjänst, spelar tv-spel eller fipplar med mobilen. Han kan på sin höjd leka lite med barnen, annars lämnar han bara fåtöljen för att gå på toaletten eller hämta dricka i köket eller äta maten som jag lagat. Ställa krav fungerar inte, han gör något litet då och tycker jag ska vara nöjd med det för stunden för han kan inte ändra på sig så snabbt. Nä men nästa dag är det fåtöljen och gnäll o bråk pga det igen. Jag lever som en ensamstående förälder fast med känslan av att ta hand om tre barn istället för dom två jag faktiskt har. Jag orkar inte mer! Hans familj var nyligen hos oss över helgen. Han lyfte inte ett finger inför deras ankomst. Jag handlade med barnen, städade hela huset och får dessutom stå för all matlagning när dom är här. Vad gör mannen så fort dom anlänt? Sätter sig i fåtöljen och spelar tv-spel medan jag lagar mat och farmor är ute och leker med barnen. Han lever i nån annan värld, han är liksom aldrig närvarande och delaktig i någonting. Alltid försjunken i sitt egna. Utöver detta går den här människan inte att prata med heller. Tycker man annorlunda än vad han gör är man korkad i hans ögon och det får man höra också. Framför jag kritik är jag en fitta eller ett luder eller en amöba, finns många ord som används frekvent. Nu har han väl förstått att barnen snart tar efter honom så numera är hans favorit att kalla mig kunta kinte, alternativt bara kunta, då han tror att barnen inte ska förstå att det han menar är fitta (cunt). Vet inte längre vilka hans bra egenskaper är, förutom att han är kärleksfull med barnen. Jag är inte rädd för att leva ensam, jag får ju ihop livet idag som om jag vore ensamstående så jag vet ju att jag fixar ett liv utan honom. Känner ofta att det nog t.o.m. vore lättare att leva så, utan att behöva vara arg och besviken hela tiden. Men varför är det så svårt att släppa taget? Jag har redan fått honom att inse att han behöver professionell hjälp i form av terapi vilket han gått och går på. Vi har även gått på familjerådgivning. Ändå är det såhär. Jag är inte heller rolig att leva med just nu, jag är sur hela tiden. Men det finns ju orsaker till det. Hur ska jag göra för att inse att jag slösar bort mitt liv på en människa som inte kan ändra på sig?
