Gravid men vill inte ha barn.

Hej, har inte varit i din situation men ville bara skicka en kram. Ett första steg är att försöka vara ärlig med din sambo och din BM. Har kompisar som längtat efter barn men ändå fått panik när de blivit gravid så oavsett hur du kände innan är det inget ovanligt eller fel men något du måste få hjälp med oavsett om du väljer att avbryta eller att fullfölja.

Den där paniken är inte alls ovanlig! Tänk så mycket gravidhormoner som flyger runt inom dig just nu. Det är väldigt vanligt att känna så som du gör, att vara livrädd och panikslagen. Oftast går det över efter ett par veckor när det har sjunkit in och man har förstått att man faktiskt bär på ett litet liv.

Men, om du vet med dig att du inte alls vill ha barn och att du aldrig kommer att vilja ha det - ja, då ska du givetvis inte tvinga dig själv till det, även om det skulle göra din sambo glad. Det är helt okej att inte vilja ha barn som kvinna, trots att det nästan är lite tabu att prata om. Det gör inget, och din sambo vet vad han gav sig in i.

Men, för bådas skull - låtsas inte vara glad om du inte är det. Visa hur du känner och prata om det här tillsammans. Det är fruktansvärt att tvinga en kvinna att göra abort, och jag kan tänka mig att det är jobbigt för en man som vill behålla det också, även om det inte riktigt kan mätas.

Hoppas allt går bra! Kram

Jag har nästan varit i samma situation. Exet ville ha barn, inte jag. Jag sa att han i så fall får skaffa barn med någon annan och att jag absolut skulle förstå om han lämnade mig. Han valde att stanna och tre år senare började han tjata om barn. Struntade fullkomligt i mig och mina känslor. Blev arg och påstod att jag lurat honom. trots att jag VARJE gång sagt nej när diskussionen kom upp. Han tyckte att jag skulle "bli normal".
Idag lever jag av olika skäl inte med honom. Detta var ett av skälen. Han var så fruktansvärt respektlös mot mig, och elak. Jag kände mig som en avelsko.

Nu har det gått fyra år sen jag lämnade honom. Jag ångrar absolut ingenting. Vi hade det bra men jag skulle aldrig föda ett barn för någon annans skull. Jag är ingen avelsko åt någon annan, min kropp är min. Det hade varit ett övergrepp mot mig själv. Dessutom hade ett stackars barn blivit lidande.

Som jag ser det respekterar inte din sambo dig utan tänker BARA på sig själv och vad han vill. Ett barn ska vara önskat av båda. Hur tänker han??