Min hemska abort - så här kan det gå till (lång text)

Här kommer min berättelse för att kvinnor skall ställa sig kritiska till att aborter ständigt bagatelliseras. Det går bra för många, men bli inte förvånad om det är just för dig det inte gör det. Jag hoppas att vårdpersonal en dag upphör referera till smärtan som "kraftig mensvärk", kalla blödningen för "riklig mens" och säga att "det är normalt". Just "normalt". Säga att det man upplever är normalt när det är långt ifrån normalt.

Jag var nämligen en av alla tjejer som var inne på internet, på Familjeliv, och läste alla skräckhistorier. Tänkte: det finns en anledning till att de skriver här, och det är ju just för att det gick dåligt. De personer som det har gått bra för är förmodligen inte de personer som går in och skriver om det. Jag intalade mig själv att det inte kommer att vara så svårt och att allt kommer att gå bra.

Men jag hade fel, och här sitter jag fyra veckor senare med komplikationer efter aborten och är en av de personerna det gick dåligt för.

Det började med att jag fick ta ett piller på fredagen. På söndagen påbörjade jag en hemabort och förde upp fyra cytotec i underlivet. Inom ett par timmar kom det blod och två klumpar. Och smärtan. Hur ont jag än föreställde mig att det skulle göra så gjorde det tusen gånger ondare än det. Det kändes som att jag blev knivhuggen i magen med 12 knivar samtidigt. Jag kräktes och svimmade. "Kraftig mensvärk" är aldrig ett uttryck som bör användas av vårdpersonal för att beskriva smärtan man kan uppleva.

De följande dagarna blödde jag mer än på abortdagen. Det kändes aldrig som att det blev klart på själva abortdagen, men barnmorskan sa att om det kommer klumpar så är den genomförd och klar. De följande dagarna hade jag också väldigt ont, men det gick över. Det fortsatte att blöda rätt mycket i ungefär tio dagar, betydligt mer än mens men "normalt" enligt barnmorskan. Det luktade också fruktansvärt äckligt.

Efter den tionde dagen började det bli brunt och jag tänkte att det äntligen var över.

Fel.

På söndagen, prick två veckor efter att jag utförde aborten, vaknar jag av att jag blöder kraftigt. Inte "riklig mens", utan jag blöder från mitt underliv som om det vore ett öppet sår. Det är klumpar stora som handflator och det verkligen forsar ur mig. Jag ringer ett journummer till Kvinnokliniken där en kvinna svarar och, utan att ens höra vad det gäller, säger att jag får återkomma på måndagen eftersom det inte är akut då hon inte har tid att prata för tillfället. Jag blev alldeles häpen. Hur kan hon veta om det är akut eller inte? Det pågår hela dagen och på kvällen bestämmer jag mig för att åka till akuten.

På akuten säger de att det inte är någon fara eftersom jag inte har feber och att det kan vara så att det är min mens som kommer nu. "Det kan nämligen komma mycket klumpar första mensen", säger de, något som 1177 i efterhand tillrättavisar. Men att om det fortsätter blöda dagen efter ska jag höra av mig till Kvinnokliniken och boka en tid.

Jag åker hem, lägger mig och åker till jobbet dagen efter. Där fortsätter det att blöda. Jag måste byta binda flera gånger i timmen. Men det är fortfarande "normalt" och "ingen fara". Jag ringer Kvinnokliniken och får en akuttid bokad två dagar senare.

Under hela dagen är jag väldigt trött och mår allmänt dåligt, lite som förkylningssymptom. På kvällen när jag kommer hem från jobbet mår jag ännu sämre. Och sedan kommer smärtan. Smärtan från abortdagen. Det gjorde så fruktansvärt ont, och denna gång hade jag inte Citodon att lindra det med. Jag hade frossa, hög feber och kunde inte gå på grund av smärtan. Det började bara blöda mer och mer och det var inte ens någon idé att ta en binda - det blödde genom den direkt.

Min sambo blev förskräckt, bar mig till bilen och vi åkte i högsta fart till akuten. Där hamnade jag i chock på något sätt. Jag började gråta och skrika och kunde inte sluta. Jag blev inlagd direkt, de tog blodprover och gav mig smärtstillande.

Vårdpersonalen där frågade min sambo varför vi inte hade åkt in tidigare. Han förklarade att vi hade gjort det kvällen innan, men blev avfärdade med förklaringen att "det kan vara din mens som kommer nu". Jag kunde se hur de skämdes då det var så uppenbart att det inte var min mens, och att det mer handlade om att de helt enkelt inte hade lust att undersöka vad det var som var fel. Jag fick till slut göra ett ultraljud där en läkare konstaterade att jag hade rester kvar. Lyckligtvis inte så mycket rester, och jag hade enligt honom inte en infektion heller.

Jag fick välja mellan att sova där eller åka hem och komma tillbaka dagen efter för att göra en medicinsk eller kirurgisk abort, något av det beroende på hur mycket hormoner min kropp fortsatte att producera. Dagen efter fick jag reda på att det skulle bli en medicinsk abort. Jag fick tre cytotec under tungan och en timme efter intaget upphörde det att blöda. Det slutade blöda. Från att det forsar blod, blöder genom binda efter binda, så slutar det att blöda. Helt.

Sjuksköterskan blev förvånad och jag fick göra ett ultraljud med en läkare som direkt konstaterar att jag har en infektion och måste få antibiotika. Läkaren från kvällen innan tyckte sig se att allt såg bra ut utan tecken på infektion trots den starka lukten, förhöjda infektionsrisken han kunde se efter blodprovet och att jag hade hög feber.

Jag blir utskriven och får två olika typer av antibiotika som jag kräks av varje dag i tio dagar. När jag har slutat med den får jag givetvis svamp som inte är ovanligt efter en antibiotikakur.

I dag har det gått exakt fyra veckor sedan abortdagen och om några dagar ska jag tillbaka för att ta blodprover igen. Jag vet ju att jag fortfarande har rester kvar i livmodern eftersom de inte kom ut under abort #2. Mig veterligen har de inte avdunstat från min kropp heller. Hur och när de ska komma ut vet jag inte. Kanske nästa gång jag uppsöker vården för att jag blöder kraftigt och har ont, men får veta att det är "normalt". Kanske då? Eller efter det?

Jag skriver inte det här för att skrämma upp någon eller få någon att avstå från abort. Om du vill göra abort - gör det! Gör abort för din skull och för att det känns rätt. Min avsikt med texten är att unga tjejer och kvinnor ska våga ifrågasätta vården och våga stå på sig när de uppsöker hjälp och gång på gång blir avfärdade eller får höra att "det är normalt".

Jag vill inte att någon kvinna ska känna som jag gjorde. Känna att jag är obetydlig och att jag är dum som uppsöker vård, att jag inte är lika viktig som kvinnan i rummet bredvid som har fått en hjärtattack eller mannen i väntrummet som har brutit foten. Vi ska också få hjälp när vi söker det och behöver det; vi ska inte bli avfärdade! Det är absolut inte oss ansvaret att förbättras ligger på - det är vårdpersonalen som måste utveckla sina kunskaper kring komplikationer efter abort - men, till dess att en förändring har skett får vi helt enkelt stå på oss och visa att de har fel.