Utbränd - blir man verkligen inte bättre?

Jodå, det blir bättre men du måste ge det tid. Vi är alla olika och det går inte att säga exakt hur lång tid det tar - men 7 månader är inte så lång tid i sammanhanget. Pressa inte dig själv, då ökar du bara på symtomen därför att du blir stressad över det du INTE klarar.

Jag fick min första utmattningsdepression vid 34 - blev helt återställd ganska snabbt men körde sedan på som vanligt. Hade 2-3 djupa svackor med sjukskrivning under ca 10 år. Började självmedicinera med vin eftersom det till slut kändes som enda sättet att få igång hjärnan.

Blev till slut inlagd och då fick jag andra antidepressiva som verkligen hjälpte. De försökte sätta in mig på en hel massa andra mediciner också men dessa tog jag aldrig. Jag förlitade mig på att min kropp skulle läka med vila och rätt sorts antideppressiva.

Det som hjälpt mig är att verkligen tänka efter vad som är viktigt och vad JAG vill och behöver. Motion - kanske inget du orkar just nu men kanske att du skulle kunna börja gå väldigt korta promenader till en början med? Sätta upp SMÅ mål. Fokusera på det du faktiskt gjort och klarar av och inte på det du INTE klarar av. Har du något husdjur? Vi har hund, men det funkar ju inte om man är ensamboende då de kräver så mycket, men katt kanske? Vår hund låg bredvid mig i soffan och gosade hela dagarna när jag var dålig. Det var så oerhört betydelsefullt att ha någon där som bara var mjuk och gosig och inte krävde något på det mentala planet.

När jag var som sämst orkade jag inte ens ta mig in i duschen. Levde mitt liv i soffan och kom inte ihåg vad jag tänkt minuten innan. Att läsa, skriva, betala räkningar, kolla mailen etc. fanns inte på kartan.

Nu arbetar jag heltid utan problem. Jag känner ibland att jag blir lite stressad - om jag ska gå någon utbildning på jobbet som innebär att jag måste läsa in något material innan - t.e.x. Jag brukade vara jätteduktig på att skriva innan och skrev även mycket på fritiden men det orkar jag inte riktigt längre...Nu har jag två hemmaboende barn och ett par husdjur samt en man som arbetar borta en hel del. Jag känner att det kan vara ganska "normalt" att inte orka så mycket mer än det utöver jobbet.

Tycker inte alls att du ska tänka att du aldrig blir helt återställd. Du är ung och har tid på dig. Fokusera på det viktiga i livet - det som ger dig energi och livsglädje. Det andra får komma efterhand som du orkar.

Det blir bättre men du måste tillåta dig själv att varva ner. Stressa inte upp dig över att du bör må bättre igen, för det motverkar tillfriskningsprocessen.

7 månader är ingenting, räkna med år innan det blir som innan. Eller så kanske det aldrig blir som innan utan vissa saker finns kvar såsom stresskänslighet, ljudkänslighet, dåligt minne mm

Kanske du inte ska sträva efter att det ska bli som förut.
Utan mer se till hur det är idag och vad som får dig att må bra och fokusera på dom sakerna,
Jag tänker att det minskar pressen och att grubblerier aldrig är bra.

Tack alla för att ni tagit er tid att svara! Ni anar inte hur mycket jag behövde läsa det ni skrivit just nu. Tanken på att vara såhär för alltid är så svart.

Jag strävar inte att bli som innan, men jag saknar att kunna göra saker som jag annars mår bra av. Saknar att vara i naturen, baka och framförallt - hästarna. Något jag är så glad över att jag hittade tillbaka till precis innan min krasch (för sent tror jag), men nu känns det som en sorg så fort jag ser en häst. Små saker som att ta en kaffe på ett café eller gå en liten sväng på stan med en vän saknar jag. Det är framförallt intrycken som kan bli för mycket. Har inget filter.

Som man är just nu undrar man hur man någonsin ska kunna återhämta sig när kroppen vägrar låta en varva ner. Innan kunde man ju ligga och koppla av, men nu är det omöjligt. Att bara sitta vid en sjö som jag älskar kan till och med ta krafter.

Jag har släppt mina höga krav på karriär och allt ytligt så som materialistiska saker. Har varit så stressad över att jag sökt bekräftelse genom prestationer. Jag vill väl inte tillbaka, men jag vill orka leva ett nytt hälsosammare liv med naturen och hästarna som jag alltid älskat så mycket.

Senaste två åren har jag varit helt orkeslös och omotiverad, men nu i våras kraschade jag så att säga. Efter det har kroppen istället varit konstant uppskruvad i ett speedat läge ungefär. Är rädd att det ska bli värre, men samtidigt har jag försökt lägga om väldigt mycket i mitt liv så jag hoppas jag går åt rätt håll. 

Glömde tillägga att jag tycker det är jättesvårt att hitta saker som fungerar och man mår bra av. Stallet ger mig livsglädje, men det är svårt att veta mina gränser där. Är jag i en riktigt dålig period kan det som sagt istället bli stressande då jag blir ledsen när jag bara kan sitta och titta på när andra rider och myser med hästarna osv.

Promenader fungerade första veckorna tror jag, men nu tycker jag inte det ger så mycket. Har för mycket ångest för mindfulness. Naturen som alla säger är så bra, till och med den blir ju för mycket med alla intryck, vilket känns så oerhört skrämmande. 

Konstigt nog fungerar TV, vilket ju är väldigt knepigt då något så enkelt som naturen kan bli för mycket.

Jag var sjukskriven ca 1 år och orkade inte med något. Ville knappt gå ur sängen vissa dagar. Trodde ärligt talat ALDRIG det skulle vända. Men min läkare var guld värd när jag satt och grät och grät. Han var tålmodig och peppade och lovade att de skulle vända. Eftersom han träffat många innan mig med samma problem så trodde jag faktiskt honom.

Det gick dock inte så fort dom jag hoppades. Blev sjuk en vår och trodde verkligen att jag skulle va "frisk" till efter nyår iaf. Först när jag insåg att de kan ta tid Och att de faktiskt får ta tid blev de bättre...

Jag fick hjälp av både läkare, kurator, beteendevetare, mindfulness och medicin.

När jag var inne i det var jag helt förändrad. Från ga varit social och spontan så blev jag instängd. Orkade ej prata i telefon eller knappt svara på sms. Fick ångest när någon hörde av sig bara på sms.

Numera mår jag bra och är som "vanligt". Dock kommer jag nog alltid vara känsligare för stress, men har å andra sidan lärt mig att tolka tecknen på att jag börjar bli stressad. Så de vänder och det finns ett nytt liv efter en depression men du måste låta de ta tid. Och ta hjälp - all du kan få!

Gör det du mår bra av och bry dig inte om vad andra säger. När jag började tillfriskna märkte jag att jag mådde jättebra av löpning, trots att man då sa att motion som höjde pulsen inte var bra - man skulle promenera i lugnt tempo och det blev jag bara stressad av. I dag rekommenderar man all form av motion. Vissa undersökningar visar t.o.m. att motion är minst lika bra som antidepressiva.

Jag gick en kurs i stresshantering som leddes av kurator och psykolog. DET hjälpte mycket! Kolla med din vårdcentral om de har något liknande. Jag var sjuk i 2.5 år. Jag klarar fortfarande inte av att jobba heltid men jag mår bra! Krya på dig!

Vill inte vara negativ men jag har varit sjuk länge och funkar fortfarande inte. 3 år har gått. Det knepiga är väl det där med att få rätt vård. Har äntligen lyckats slå mig in på Stressmottagningen och fattar inte varför ingen berättat om det stället för mig tidigare. Jag har behandlats som en deprimerad istället för utbränd. Jag har svårt att tro att jag kan bli bra igen. Med bra menar jag att kunna fungera. Köra bil, jobba nästan heltid, ha en familj och tillhörande plikter, träna utan att känna hur det utlöser stresshormoner som bryter ner mig samt ger mig feber... Vet inte hur lång tid det kan ta.