Ett smalt ideal

Jag tycker att alla får ha den kroppsvikten dom själva trivs i.

Men det får inte gå överstyr för att vara allt för smal har nackdelar dvs man kan få benskörhet och andra sjukdomar. Övervikt kan i sin tur ge hjärt o kärl sjukdomar.

Bäst är att ligga på en normalvikt.

Själv ligger jag på 51 kg till mina 162 cm.

För att det inte är hälsosamt. Det är en sak att banta (egentligen är det aldrig sunt att banta, men ibland är det nödvändigt) för att få bort övervikt.
Men att genom dieter och bantning tvinga sin kropp att hålla en vikt som kroppen inte är skapt för är aldrig hälsosamt.

Vissa är naturligt väldigt smala, så deras kroppar är självklart hälsosamma.

Jag hade själv (naturligt) en BMI kring 18-19 när jag var 20 och tills jag fick barn BMI kring 20-21. i och med graviditeten så ändrade sig min kropp, så en BMI på den storleken gjorde att jag såg förjäklig ut, så för då var min kropp snyggare med ett högre BMI.

Jag har aldrig bantat i hela mitt liv, däremot har jag fått börja öka hur mycket jag rör mig i samband med att jag kom in i klimakteriet. Då fick jag några trivselkilo som jag inte är bekväm med.

Synliga nyckelben och markerade kindben är inte beroende av ett lågt BMI i de flesta fall utan beroende på vilken kroppsbyggnad man har, jag har alltid haft synliga nyckelben och höga tydliga kindben trots att jag haft ett BMI på mellan 22-24 hela mitt liv.

Jag tycker det viktiga är att man mår bra och trivs med sin kropp!

Att leva hälsosamt och sunt är bra - men att ha ett ideal att vara så smal som möjligt låter inte sunt!

Hoppas du förstår att det framstår som kopiöst självupptaget att banta när man redan är smal. Diet är bra för dom som har problem med övervikt. Klart att det sticker i ögonen på människor.

Kan dessutom sätta en liten peng på att du äter så lite att du har problem med ork och humör. Och att du försvarar dina "ideal" med sådan iver tyder på att du har ett begynnande ätstörningsproblem.

Håller med! Om man har behov av att banta ner sig trots att man är smal så beror det på att man är lite för upptagen av att upprätthålla en självbild som speglar det som har mest status i samhället. Vad händer om du går upp i vikt, vad tycker du om dig själv då? Vad tycker du om andra som är större?

Om du dietar för att få en normalvikt så ligger fokus på att främst bli hälsosam förmodligen, även om det oxå finns utseendeaspekten.

Att uporätthålla en undervikt kräver dessutom att man förmodligen får i sig för lite näring, och detta bara för att hålla ett visst kroppsideal.

Äsch ätstörningar hit och dit. Vem har inte ätstörningar i dagens samhälle där det mesta kretsar kring kropp och ytligheter. Kalla mig gärna ätstörd, hade varit värre med en annan sjukdom.

Dåligt humör hade jag i början av mitt kaloriunderskott. Nu har hjärnan vant sig tror jag. Äter lite mer än förut och sen håller jag mig pigg och glad genom vatten, vitaminer och rörelse

De flesta har det inte. Men visst finns det, har vänner som haft ätstörningar, blev inte fri från detta förrän de passerade 30 med några år.

Ingen av de ungdomarna jag har kontakt med har ätstörningar, utan är normalviktiga och räknar inte kalorier.