Har jag verkligen skäl att göra abort?

Hej! Jobbig situation och jag förstår att det är svåra tankar du har. Jag kan bara råda dig till att få hjälp med att reda ut tankarna. Sjukhus med kvinnohälsa brukar ha duktiga kuratorer som man kan prata med, både tillsammans med din partner och ensam. Jag har själv gjort det svåra valet att göra en abort och fick jättebra stöd på sjukhuset. Är nu gravid igen med ett planerat och efterlängtat barn.

Finns det inte ett sjukhus i närheten så prova med vc. Och gillar du inte den första kuratorn så prova med en ny.

Tror att det är bra att få hjälp att reda ut dina känslor innan du fattar ett sånt här stort beslut. Lycka till och stor kram!

Jag fick veta att jag var gravid igen när vårat första barn var 11 månader,

Hade precis blivit bättre från förlossningsdepression och återhämtat mig från förlossningen, även om de känslomässigt var mycket kvar

Precis börjat må bra och finna mig i rollen som mamma, såg framemot en sommar med mitt barn!

Men alltså oplanerat gravid, började kräkas mycket direkt och det var lite jobbigt mellan mig och pappan, vi ville flytta till större

Orkade ingenting, såg bara hur jag hela sommaren skulle ligga i sängen och kräkas, inte kunna umgås med mitt barn som behövde mig.. ville bara inte föda ett till barn än! Senare ja, men inte nu, låt mig få må bra lite först..

Mycket hit och dit, skrev för och nackdels lista, bokade in abort men bestämde mig inte innan

Väl där så var de klart att abort var de bästa för mig, mitt redan födda barn och våran familj

Var jobbigt fram tills de var gjort, sen några timmar efter så mådde jag bra igen, aldrig ångrat mig!

Fick en helt underbar sommar och år med barnet och förhållandet med pappan blev starkare

Vi flyttade också sen, mådde bra och nu är jag planerat gravid och ska föda om några månader, mycket bättre förutsättningar, även om de varit tufft med kräkningar och lite komplikationer, men första barnet är äldre och kan förstå och klara sig mer själv så har känts mycket bättre nu

Så var/blev de iaf för mig!

Du behöver inte några fler skäl än att du inte vill. 

Ja. Vill du inte ha barnet är det tillräckligt skäl...

Tack för era svar. Särskilt till CarinElisabeth och Tess. Ni fick mig att känna mig lite mindre ensam och förvirrad. Har nog mycket funderande och pratande att göra för att komma fram till vad jag verkligen känner. Vet ju så klart att jag har laglig rätt. Det här handlar med om det emotionella. Vet inte om jag skulle kalla det bekvämlighetsskäl som Moränan gör. Utan frågan är mer om vi blir en familj där alla kan må bra.

Vi hade lite liknande läge. Vi valde att inte göra abort o fick en dotter. Våra barn föddes med 18 månader mellan dem. Ja, det var tre rätt kämpiga år efter det, där vi dessutom var dumma nog att renovera på huset mycket själva.

Det är skitjobbigt med 2 blöjbarn samtidigt. Och att sätta på två små barn vinteroveraller själv kan vara en prövning.

Nu är de jättetighta och leker bra ihop eftersom det inte är så stor åldersskillnad. Vi ångrar oss verkligen inte, men det var ingn enkel resa (men der är det väl aldig med barn antar jag?).

Vi har en god vän, som satt i precis din situation. Precis nyanställd var hon också . Hon valde att göra abort. Det redde ut sin med killen för hennes del o de är gifta nu, men varje jul (barnet skulle ha fötts i juletider) så blir hon nedstämd och gråter mycket, för barnet som aldrig blev.

Självklart har du all rätt att göra abort. Jag vet inte hur vanligt det är med mycket negativa tankar efter en abort, antar att de flesta skakar av sig händelsen?. Du kanske kan prata med någon inom sjukvården?

Jag tror att det är bra om du inte drar för mycket på beslutet. När du blir gravid sätts massa hormoner igång som kanske möjligtvis försämrar ditt omdöme i frågan.

Gick precis in för att skriva ett inlägg, men du har typ skrivit det åt mig! Står i förmodligen samma sits (tror att jag är gravid)

Dotter på åtta månader och resan hit har inte varit lätt (förlossningsdepression, men en smidig graviditet), halvknakigt förhållande som kändes mycket starkare innan graviditeten.

Vi vill också ha två barn, men absolut inte nu. Men tänk ifall det det är ens enda chans, ifall man alltid ska behöva tänka på barnet som inte kom till världen. För att det inte passade just nu? (När passar det egentligen över huvud taget?)

Men samtidigt så är det så viktigt att vara starka ihop och må bra, för allas bästa. För det lilla embryot spelar det ju ingen roll, mer hur du/ni reagerar på ert beslut.

Hoppas att du blir klokare.. Be om hjälp. Det ska jag göra ifall jag får ett plus imorgon.

Snälla Anonym (moränan) och Anonym (tänk till), kan ni inte bara konstatera att ni inte kommer överens och släppa diskussionen, för ts skull?

En mild och ödmjuk vädjan... Snälla?

Först och främst vill jag bara skriva till anonym (moränen) att du kunde ha framfört din åsikt på ett betydligt bättre sätt än du gjorde. Det är trots allt känsliga rummet. Klarar man inte av att diskutera på ett moget sätt så kan man avstå att diskutera alls. Syftar nu på ditt första inlägg.

Till ts. Bara du kan avgöra vad som är rätt. Vet att det inte är lätt men tänk efter noga och gör inget förhastat. Tala med en kurator tillsammans med din partner. Ibland blir inte livet precis som man tänkt sig, men det kan bli otroligt bra ändå.

Om du ändå känner motstånd till att fortsätta denna graviditeten så är det självklart din fulla rätt att göra abort. Det är din kropp. Jag hoppas att allt blir bra i slutänden och att ni båda känner er tillfreds med ert beslut.

OBSERVERA! Detta är känsliga rummet. Bemöt varandra med respekt och med fokus på TS fråga. Debatter är inte tillåtna!

Tack för alla era svar! Känns särskilt bra att höra tankar från personer dom varit i liknande situation oavsett hur de har valt! Känner lite mindre skuld över att ens tänka tanken på abort. Har pratat med min man en del igår kväll också. Kändes lite lättare efter att ha luftat lite här.

Moränan: Man får gärna ta upp åsikter emot att fatta beslut om abort eftersom jag nu ställde frågan. Men jag tycker egentligen också att det var att ta i att säga att man "kräks på" någon som fattar ett visst beslut. Men jag orkade inte ta den debatten. Men visst kan det vara nyttigt att fråga sig om det "bara" handlar om bekvämlighet. Som BM skriver så kan det bli bra även om det inte blir som man har tänkt sig.

Innan trodde jag nog själv aldrig att jag ens skulle överväga ett sånt beslut i denna situation. Att det inte är läge än. Hade nog också tänkt att det är någon slags bekvämlighet. Men när jag tänker på hur vi alla har mått under en längre tid så tycker jag faktiskt inte riktigt att det är så...