• Anonym (Orkar snart inte mer..)
    Äldre 23 Oct 23:05
    7610 visningar
    12 svar
    12
    7610

    HEMSK 6-åring..

    Skriver anonymt då jag inte vill hänga ut barnen på nätet.

     Våran 6-åring (7år om en månad) har alltid varit krävande & överaktiv.. Hon har även haft problem med motoriken vilket gör henne frustrerad då hon också är före mentalt. Hon har i 2år gått hos en specialpedagog för att öva upp motoriken och vi ser stora framsteg men jag gissar att nu iom att hon börjat 1:a klass har hennes hjärna taget ett stooort steg och motoriken hänger inte riktigt med. Hon är smart som tusan och lär sig snabbt men är självkritisk och jag tror att det är där problemet ligger..

    Sen i somras har hon spårat totalt o blivit stöddig, obstinat, slåss, skapar konflikter (och om vi ignorerar hennes beteende skapar hon en ny, hittar rätt knappar att trycka på), skrikig, retas & är bara överjävlig mest hela tiden. Sätter armarna i kors och typ morrar. Ibland kan hon inte hålla sig för skratt men fortsätter att bråka.. Verkar vara så ARG & frustrerad!!

    Exempel: Härom dagen reste vi 4 + hennes farföräldrar i bil (3h resa)och hon tjafsade, retades, skrek, domderade mm stora delar av resan. Till o med hennes farmor som är väldigt tålmodig tappade tillslut humöret. Vi fick stanna 2ggr och gå ur bilen för att försöka avbryta beteendet. Gick sådär o vi alla va rätt slut efter resan. 
    Att hitta på roliga grejer som bio, utflykter och dyl börjar kännas hopplöst. Oftast slutar det med totalt "krig".. Skrik, gråt & 2 föräldrar som tappar all ork & lust.  Känns så lönlöst att göra kul grejer då hon oftast inte visar någon glädje eller uppskattning efteråt. Det började spåra under sista semesterveckan & en månad senare va vi på utlandsresa och det är såååå jävla jobbigt & tråkigt att stora delar av resan bestod av konflikter.  Något som ska vara härligt o gynna familjen blev ibland sååå tråkigt. Och storasystern hamnar ofta i kläm.
    Men samtidigt efter stora konflikter drar hon sig undan o är ledsen.. Det gör sååå ont att se hur hon blir besviken på sig själv. 
    Jag har kunnat hantera det hyfsat men nu är jag påväg att tappa det.. Hon är också taktilt-överkänslig så bara man tar henne lätt i armen så skriker hon AJ! rakt ut.. Jävligt jobbigt på offentliga platser.  Hon genomskådar också ofta mina försök att vara pedagogisk & avledande. Min man säger att hon kör med mig.. 

    Min man/hennes pappa orkar inte med det längre, dom tål knappt att se varann (tror att det delvis beror på att dom är väldigt lika). Han tänder på alla cylindrar direkt (vilket hon älskar att spela på). Han säger att han "gett upp".. Jag försöker peppa honom & ge honom råd hur han ska hantera det.. Men han blir bara arg då.. Han har inget tålamod kvar för att kämpa med henne & ingen energi att ändra sitt beteende. Vilket är frustrerande då vi båda 2 MÅSTE sammarbeta & köra på samma linje. 
    Min man jobbar då & då hela veckor på annan ort och då har jag oftast fått en rätt fungerande vardag här hemma, ensam med 2 barn. Men såfort han kommer hem trillar vi snabbt tillbaka i bråk o skrik.   Ledsamt då jag verkligen kämpar med henne för vår skull. 
    Det börjar tära på familjen & jag är sååå rädd att det ska splittra oss.  För vi vill ju vara tillsammans men hennes beteende tär hårt på oss..

    Detta blev långt..  Behövde mest skriva av mig men hoppas också på svar från er som har liknande erfarenheter.

  • Svar på tråden HEMSK 6-åring..
  • Äldre 23 Oct 23:10
    #1

    6-åringar är hemska. Det hör liksom till åldern. Allt du beskriver, känner jag igen från alla mina barn. Plus förstås att var och en haft någon specialitet som de lagt till. Äldsta dottern slog småbarn med pinnar, en dotter körde hela tiden med "Varför tycker ni mycket mer om mina syskon än om mig? Snyft snyft!", en av ungarna rymde hemifrån 3 gånger osv.
    De växer i från det där, men om ni föräldrar beter er illa under tiden, så blir det en liten tagg som sitter kvar.

  • Anonym (Orkar snart inte mer..) Trådstartaren
    Äldre 23 Oct 23:20
    #2
    lövet2 skrev 2016-10-23 23:10:51 följande:

    6-åringar är hemska. Det hör liksom till åldern. Allt du beskriver, känner jag igen från alla mina barn. Plus förstås att var och en haft någon specialitet som de lagt till. Äldsta dottern slog småbarn med pinnar, en dotter körde hela tiden med "Varför tycker ni mycket mer om mina syskon än om mig? Snyft snyft!", en av ungarna rymde hemifrån 3 gånger osv.
    De växer i från det där, men om ni föräldrar beter er illa under tiden, så blir det en liten tagg som sitter kvar.


    Har anat att det "ska va så" när man är 6år.. Märkte dock inte det så mycket när äldsta dottern va 6år.. 
    Jobbigast och en stor del av problemet är nog också att min man/pappan beter sig som han gör mot henne... Kämpar lika mycket med hans attityd som med 6: åringens.  Älskar ju honom men hans humör/brist på tålamod o ovilja att ändra sig är skit jobbigt att hantera. Jag jobbar stenhårt på tankesätt och beteende mot barnen men han bara skriker och tjafsar emot dom... Det är liksom att hälla bensin på eld.
    Ibland känns det som jag har 3 barn att medla mellan. 

    Känns som han tröttnat på att vara förälder o tror att dom "är stora nu" och att han kan luta sig tillbaka. Dubbel suck! 
  • Äldre 23 Oct 23:24
    #3
    Anonym (Orkar snart inte mer..) skrev 2016-10-23 23:20:31 följande:
    Har anat att det "ska va så" när man är 6år.. Märkte dock inte det så mycket när äldsta dottern va 6år.. 
    Jobbigast och en stor del av problemet är nog också att min man/pappan beter sig som han gör mot henne... Kämpar lika mycket med hans attityd som med 6: åringens.  Älskar ju honom men hans humör/brist på tålamod o ovilja att ändra sig är skit jobbigt att hantera. Jag jobbar stenhårt på tankesätt och beteende mot barnen men han bara skriker och tjafsar emot dom... Det är liksom att hälla bensin på eld.
    Ibland känns det som jag har 3 barn att medla mellan. 

    Känns som han tröttnat på att vara förälder o tror att dom "är stora nu" och att han kan luta sig tillbaka. Dubbel suck! 
    Jag känner igen det där beteendet. Någonstans på vägen, så upptäckte jag att jag hade hela ansvaret för uppfostran, eftersom mannen bara tjafsade och skällde på barnen i stället för att uppfostra. Han jagade upp dem och sedan åkte han på jobbet och överlämnade hela röran åt mig att reda upp. Tråkigt när det blir så.
  • Äldre 23 Oct 23:27
    #4

    Jag hade nästan glömt den där perioden, den var väldigt kort med intensiv och helt vansinnig. Sonen blev helt enkelt ett monster, som en karikatyr på en tonåring, ful i mun, elak mot småsyskonen, sur jämt, obstinat, osv. Svinjobbigt, men det höll bara på i två månader.

  • Äldre 23 Oct 23:48
    #5

    Har själv en 6 åring som är inne i en sån period...hon är hemsk helt enkelt!!! Hela våran semester (5 veckor på typ 30 kvadrat) gick åt till att medla, lugna och sära på henne och mellansystern. Det skriks,gråts, slåss osv. Och de är ju stora och starka nu Inte som 3 åringen som man kan lyfta upp och bära iväg! 

    Hur beter sig er dotter i skolan? Funkar hon bra där? 


    Jag var väldigt orolig med hur det skulle gå med detta i skolan men där är hon helt "normal" eller vad man ska säga...skärper sig nog så hårt så det blir dubbel smäll när hon kommer hem. Våran dotter har också motorikförsening, men även en talstörning som har ställt till det lite för henne. Precis som din dotter är hon väldigt intelligent och lär sig snabbt nya saker i skolan och är nyfiken på allt. Men kroppen hänger inte med och det blir frustrerande, kanske därför din dotters "6 års humör" är värre än vad storasysters var också? 

    Om du känner att det är för mycket för er, vilket du skriver så sök hjälp! Familjerådgivning eller bup, det betyder ju INTE att det är nått fel på er dotter, men att ni som föräldrar behöver lite stöd för att ta er igenom denna period och få hjälp med verktyg för att hantera hennes humör så att hela familjen, inkl dottern får chansen att må bättre.

    kram till dig! NI kommer snart ut på andra sidan <3 


    Fotograf på www.kelasbilder.se
  • Anonym (Orkar snart inte mer..) Trådstartaren
    Äldre 24 Oct 18:08
    #6
    kela81 skrev 2016-10-23 23:48:49 följande:

    Har själv en 6 åring som är inne i en sån period...hon är hemsk helt enkelt!!! Hela våran semester (5 veckor på typ 30 kvadrat) gick åt till att medla, lugna och sära på henne och mellansystern. Det skriks,gråts, slåss osv. Och de är ju stora och starka nu Inte som 3 åringen som man kan lyfta upp och bära iväg! 

    Hur beter sig er dotter i skolan? Funkar hon bra där? 


    Jag var väldigt orolig med hur det skulle gå med detta i skolan men där är hon helt "normal" eller vad man ska säga...skärper sig nog så hårt så det blir dubbel smäll när hon kommer hem. Våran dotter har också motorikförsening, men även en talstörning som har ställt till det lite för henne. Precis som din dotter är hon väldigt intelligent och lär sig snabbt nya saker i skolan och är nyfiken på allt. Men kroppen hänger inte med och det blir frustrerande, kanske därför din dotters "6 års humör" är värre än vad storasysters var också? 

    Om du känner att det är för mycket för er, vilket du skriver så sök hjälp! Familjerådgivning eller bup, det betyder ju INTE att det är nått fel på er dotter, men att ni som föräldrar behöver lite stöd för att ta er igenom denna period och få hjälp med verktyg för att hantera hennes humör så att hela familjen, inkl dottern får chansen att må bättre.

    kram till dig! NI kommer snart ut på andra sidan <3 


    TACK!!! Härligt att höra att man inte är ensam... Det är verkligen HEMSKT!! Och jag tror som du säger att det blir en extra frustration när dom har extra problem med sig "själv" som tex motoriken. 
    I skolan funkar det bra. Det är med folk hon känner sig trygg o hemma med som hon beter sig illa. Och det är väl tur. 

    Jag har tänkt på att prata med skolsköterskan till att börja med. Mannen är helt emot familjerådgivning. Är rätt svårt för honom att erkänna att han gör fel ibland. Vilket är trist.. Jag vet att jag gör fel ibland i stundens hetta men jag försöker verkligen ändra på mitt beteende som förälder och det känns så trist att han inte orkar anstränga & rannsaka sig själv. Han tycker lixom att dom är stora nu och borde klara mer själva. Han förstår/orkar inte fatta att jobbet med uppfostran fortsätter läääänge till. Det blir en onödig irritation/konflikt mellan oss som inte hjälper i den situationen vi har med 6-åringen, snarare stjälper. 

    Känns ju värdelöst att "tjata" på honom också.. 

     
  • Anonym (Orkar snart inte mer..) Trådstartaren
    Äldre 25 Oct 00:27
    #7

    Har idag påbörjat ett "belönings/motivation system" på båda barnen. 

    För varje dag vi lyckas undvika större bråk & skrik så får dom en stjärna. När dom fått 7 stjärnor går vi på bio.. 

    Det är sååå lätt att hota med uteblivet lördagsgodis, lek med kompisar, fredagsmys mm men det är sällan vi lyckas komma ihåg/orkar hålla dom utlovade hoten det när det väl blir helg. 

    Försöker därför få bort det här med hot & införa belöning/motivation ist. 

     Bråkigt som tusan i morse när jag presenterade min idé till frukosten. Men dom lyssnade, lugnade sig och förstod. Ikväll har dom gjort varsin lapp med sina namn att sätta stjärnor på. och ikväll funkade det bättre. När 6-åringen va påväg att spåra ur så hotade jag inte med utebliven stjärna utan jag påminde henne om stjärnorna och vad som händer när man fått 7st. Det funkade faktiskt.. Det är så lätt att hota och detta får även mig att tänka till en extra gång och ist lägga fram motivationen och fördelen med att bete sig. 

    Mannen däremot får ingen stjärna efter idag... Sur, frånvarande (med ansiktet i spel på telefonen) & skrikig på barnen. Medans jag springer mellan barnen o maten för att prata om vad som händer. Avleder med att be 6-åringen om hjälp m dukning mm.
    Fattar inte varför han inte vill jobba med mig så att det blir bättre.. Vad har han att förlora?  Han mår ju också dåligt av alla konflikter med barnen,  Varför vill han inte anstränga sig o engagera sig i barnens uppfostran längre? Han har iofs under barnens första år varit en grym pappa och varit den som skött typ all markservice (hämtat på dagis, lagat mat & nattat båda) då jag ofta jobbade väldigt sent då & han sköter fortf städningen och dom flesta fritidsaktiviteterna nu då jag ofta jobbar till 19... Men jag fixar oftast maten, matinköp tar alla morgon bestyr, har koll på vad som händer i skolan.

    "Morgon passet" har jag avsagt honom sen skolstarten i år då dom oftast slutar med att han står o skriker kommandon, skäller, "Jag räknar till 3" och hotar med diverse saker.. Stressad för att han stigit upp för sent.. Svårt/omöjligt för mig att ligga kvar och få lite sovmorgon då.. Försöker ändå förklara för honom att om man vaknar sent så funkar det inte att slita upp barnen o vråla. Han skulle ju också bli skit arg om jag ställde mig o drog av hans täcke o skrek att NUUUU måste du upp.. 
    Likadant om han satt o kolla tv och jag stormade in o stängde av tvn och sa att han ska lägga sig NU!! 
    Har försökt förklara o få han att förstå dessa scenarion men det går in på ena sidan o ut på andra tydligen.. 

    Lätt frustrerad då jag vill att min älskade man o barnens grymma pappa ska engagera sig och vara en bra & närvarande pappa. Han vill ha/förväntar sig väluppfostrade barn men verkar inte villig att jobba för det längre. Som att hon tror att det löser sig själv nu när dom är "äldre"... snart 7 & 9år..  

    Just nu känns det som att jag försöker uppfostra 3 personer trots att jag bara har 2 barn. 

    Och när jag skriver detta & läser det jag skriver så känner jag att det kanske inte helt är 6-åringens skuld att hon trotsar som hon gör... 

    Skriver rakt ut i tomma intet men sååå skönt att få skriva ner det och få ut det. 
      

     

  • Anonym (T)
    Äldre 25 Oct 01:24
    #8

    har ni provat kombinationen av att ignorera dåligt beteende och belöna bra beteende? När hon är lugn så uppmärksammar ni henne och ger mycket beröm och när hon bråkar så ignorerar ni.

  • Anonym (Orkar snart inte mer..) Trådstartaren
    Äldre 25 Oct 21:36
    #9
    Anonym (T) skrev 2016-10-25 01:24:11 följande:

    har ni provat kombinationen av att ignorera dåligt beteende och belöna bra beteende? När hon är lugn så uppmärksammar ni henne och ger mycket beröm och när hon bråkar så ignorerar ni.


    Jo vi försöker ignorera det dåliga beteendet men jag är inte mer än människa så ibland brister det för mig och oftast fixar inte mannen det alls längre. Vi måste också ibland bryta in när dom börjar slåss eller om hon riskerar att skada sig.

    Försöker också ge henne mycket beröm och berätta när jag tycker vi haft en mysig stund eller en friktionsfri morgon/läggning. Och frågar henne om hur hon tycker det känns när vi varit vänner. 

    Det här extrema humöret har ju bara varat i några månader men hon har ju alltid varit krävande, explosiv & frustrerad till o från pga hennes motoriska svårigheter så nu efter snart 7år med henne i vårt liv så börjar lixom vårat tålamod-batteri bli slitet, svårare o svårare att ladda upp och håller inte lika länge..  
  • mliten
    Äldre 25 Oct 22:44
    #10

    Som du själv skriver: det är lugnast när mannen är borta. En sexåring är en sexåring men barn tar efter och reagerar på sina föräldrar.

    Du kanske har en betydligt större sexåring på halsen som måste påminnas om att han är vuxen....


    Den enda ändan och har du sett vilket sätt!
  • Anonym (Orkar snart inte mer..) Trådstartaren
    Äldre 26 Oct 20:34
    #11
    mliten skrev 2016-10-25 22:44:33 följande:

    Som du själv skriver: det är lugnast när mannen är borta. En sexåring är en sexåring men barn tar efter och reagerar på sina föräldrar.

    Du kanske har en betydligt större sexåring på halsen som måste påminnas om att han är vuxen....


    Jo jag vet.. Har försökt fleeeera gånger att ge honom råd hur han ska hantera det.. Men han tar det som kritik (men det är välmenande råd) och vänder oftast taggarna utåt..   
  • Anonym (Jobbi­gSexår­ing)
    Äldre 1 Nov 13:21
    #12
    mliten skrev 2016-10-25 22:44:33 följande:

    Som du själv skriver: det är lugnast när mannen är borta. En sexåring är en sexåring men barn tar efter och reagerar på sina föräldrar.

    Du kanske har en betydligt större sexåring på halsen som måste påminnas om att han är vuxen....


    Den dag min pappa inser varför jag var överjävlig när jag var liten kommer gubben att sjunka genom jorden Skrattande
    Så jäkla lika, vägrade vara snäll båda två.
    Ingen mening att växa upp om man ska bli sån när man är vuxen, bra förebild.
    Sen blev jag 12 och en av oss växte upp.


Svar på tråden HEMSK 6-åring..