Skapar föräldrarna relationen med barnen eller är barnen ansvariga också?

Jag tänker att det är föräldrarnas i första hand. Jag har en dålig erfarenhet av detta vad det gäller min egen uppväxt.
Nu tänker jag så vad det gäller min son att jag vill göra annorlunda, hur det sedan lyckas är en annan sak.

Det är till en början enbart föräldrarnas ansvar. Sedan övergår det till gemensamt ansvar i takt med att barnen blir vuxna. När föräldrarna sedan blir gamla och skraltiga så övergår ansvaret helt till de vuxna barnen.

Så länge barnen är omyndiga ligger ansvaret på föräldrarna. Därefter blir ansvaret gemensamt men i praktiken så kommer det nog att inverka hur relationerna såg ut under uppväxten. Har föräldrarna sett till att skapa en bra sammanhållning så är det större chans att relationerna kommer att fortsätta vara bra.

Jag har en vän som har äldre halvsyskon som han inte haft mycket kontakt med eftersom de syskonens relation till sin pappa inte varit bra under uppväxten. Han resonerar som så att trots att han nu är vuxen är det fortfarande hans äldre halvsyskon som ska ta initiativ till kontakt med honom medan jag anser att deras dåliga kontakt beror på att deras gemensamma pappa ej såg till att skapa en bra relation mellan alla sina barn och att även min vän nu får ta eget vuxenansvar för att försöka bygga upp en kontakt med sina halvsyskon. Min vän anser att halvsyskonen som är äldre själva borde sett till att få en bra relation till honom som var yngre och i en annan familj dock med samma pappa. Det tycker jag tydliggör att mycket ansvar även för syskons relation i vuxen ålder ligger på föräldrarna.

Föräldrarnas när de är små och sedan gradvis ökande tills man har gemensamt ansvar. Håller inte med ovanstående om att det är föräldrarnas ansvar tills barnet är myndiga. Även en tolvåring tex är gammal nog att ta visst ansvar för sitt agerande och hur det barnet/tonåringen gör påverkar andra människor. En 16-åring än mer osv.

Såvida föräldern inte gjort ngt väldigt fel (misshandlat, övergrepp osv) tror jag även att en ny sorts relation kan byggas upp när barnet är litet, men då är det bådas ansvar. Min mans pappa var tex inte speciellt närvarande under uppväxten, trots att han levde med familjen, och under yngre tonår till ung vuxen var deras relation allt annat än bra. Idag är de dock nära vänner och min svärfar är en av stöttepelarna i vår familj. Han tillbringar iallafall 3-4 dagar i veckan hemma hos oss och för han tar igen all form av frånvaro när det gäller barnbarnen.

Hade min man låtit relationen bara bygga på barn/ungdomsåren hade de troligen inte haft någon relation alls.

Håller med Brumma, så länge barnen är små så ligger det på föräldrarna (och de vuxna), men ju äldre barnen blir desto större ansvar har även de i sina relationer. Men man kan bara ta ansvar för sin del i relationen, inte den andras del, som vuxen.

En ny sorts relation när barnet är vuxet skulle det naturligtvis stå :D

Visst är det så. Märker att sonen och hans relation till oss föräldrar har ändrats märkbart när han nästan flyttat hemifrån