Tics?

Jag har en son som haft tics sedan han var liten. De kommer o går. Är olika från gång till gång. Man ska vara ignorera så gott det går. De blir värre om man kommenterar har jag fått förklarat för mig

Försök minska ev stress.

Min son är 9 år och har haft tics sedan han var 3 år ungefär. Ticsen kommer och går, ändrar form och i perioder fler än färre.

Just nu drar han sig ofta i tröjan vid ena axeln. Harklar sig. Gör konstiga miner när han talar.

Andra exempel som kommer och går är hårda blinkningar, dra fingrarna längst med ansiktet, lukta på fingrarna, "stretcha" med nacken osv..

I alla år har vi valt att inte uppmärksamma detta men i årskurs 1 så tog läraren upp att han brukade kasta sig på golvet mitt under lektionerna samt dra ut armen i luften titt som tätt och att det påverkade hans egen koncentration i klassrummet. Därav hade det till slut blivit lite av ett problem för honom och då valde vi nu förra året att tala med honom om vad tics är, att det inte är något konstigt osv men om han själv känner att han har svårt att koncentrera sig på det han gör så ska han knipa med tårna. (Hjärnan är tydligen ganska korkad. Man kan lura den genom att knipa med tårna och då "glömmer" den av ticsen).

Han använder inte metoden hemma, men jag har inte hört att ticsen skulle ställa till det för honom i klassrummet längre i alla fall.

Har inget egentligt tips. Antingen växer det bort med åren, eller som i vårt fall så har vi accepterat att det antagligen inte kommer att ske för vår son med tanke på hur länge han har haft det.

Hej!

Jag har själv levt med tics så länge jag kan minnas, är idag 27år. Det jobbigaste jag kommer ihåg var alla kommentarer varje gång det bröt ut vilket var tiotals gånger varje dag. Jag tror allt började i mellanstadiet då kroppen kom i fokus i takt med serier på tv, musikvideor osv. Eftersom jag var tjock och blev ofta påmind av andra mynnade stressen ut tics och sängvätning. Det har varit gapa stort, sträcka på nacken, harkla, blinka hårt, lyft överläppen mot näsan, hårt nickande. Det värsta du kan göra är att säga sluta eller härma ticset det skapar bara mer stress, glöm bup. Försök ta reda på varför, ofta pga stress och ignorera ticsen. I mitt fall blir det bättre när jag koncentrerar mig på sånt jag brinner för så låt barnet prova det den vill, har blivit mycket olika sporter och aktiviteter för min del. Det viktigaste är att barnet får bygga självfötroende i sin egen takt, tro mig, tics är inget man är stolt över, stå på dig för barnet och skäms inte! Om mina föräldrar hade gjort det jag rekomenderar hade det sparat mig mycket lidande. Önskar er allt gott och lycks till

Glömde skriva att det är nog att vackert acceptera det faktum att tics nästan aldrig går över. Det kommer och går och byter form, skulle det gå över helt är det stor bonus. Med tiden lär man sig kontrollera tics med det finns alltid där.

Mvh