Lever ihop för barnets skull

Kunde lika gärna varit jag som skrev det där inlägget... Jag sitter i exakt samma sits och vet verkligen inte hur jag ska göra?? Blir galen på det här. Jag vill inte må dåligt, är fortfarande ung och vill ha ett förhållande där jag känner mig sedd och älskad, men som du skriver jag skulle aldrig klara av att vara borta från min dotter varannan vecka. Hon är 1,5 år

Det är en stor omställning att få barn, och den första tiden är det inte ovanligt att man är så överväldigad av den nya kärleken till barnet att det inte räcker till partnern. Lusten försvinner ofta om man ammar pga hormoner också.

Är ni säkra på att ni inte älskar er partner? Känner ni er öppna för att älska en annan partner eller vill ni bara leva ensamma med era barn?

Beter sig partnern illa mot er? Eller är det bara kärlekssaknad? Kände ni så innan barnet blev till, innan graviditeten?

Tänk igenom ert val noga, ett långvarigt förhållande/äktenskap är inte långvarigt utan kamp, man har dalar och man har toppar. Det är nog inte ovanligt att småbarnsåren känns som en djup dal förhållandemässigt.

Vilken jobbig sits. Förstår att du inte vill eller kan tänka dig henne utan en hel vecka. Men det sägs ju att barnet mår bättre om föräldrarna är lyckliga. Sen vet jag inte själv hur det skulle kännas...men det är många som har vant sig med varannan vecka..det är nog jätte tufft i början men man får nog hitta en sysselsättning de veckorna utan barn. Vet bara att min sambo inte fick träffa sin son på några månader från att sonen var 2 månader och vi fick kämpa med att han skulle få börja ha honom. Allt pga att mamman ville ha ensam vårdnad och han var rädd att förlora honom. Han mådde skit men vi kämpade och det började med nån timme då och då till en natt i veckan till fler nätter och till slut varannan vecka och han mår bra idag... vet att man inte kan jämföra men klarar andra av det så tror jag att du också hittar ditt sett.

Några korta funderingar som dök upp när jag läste din text. 

Känner du att ni har för mycket rutiner i vardagen? 
Får ni någon tid bara du och sambon samtidigt som någon annan passar dottern eller har ni bara mamma och pappa roller i dagsläget? 
Hur ser det ut med fördelningen av sysslor i hemmet? 
Tar hand det ansvar du förväntar dig? 
Vad skulle du vilja se mer av i relationen för att du skulle känna dig mer positiv? 
Vad ger dig energi?

Tror inte det blir bra i längden att leva så.

om 5-6 år, så är ni förmodligen bara bittra på varandra, och trevligt är det för ett barn att växa upp i ett sånt hem?

Bättre att sära på er nu, än senare.

Tror barn mår bättre av lyckliga föräldrar som är separerade, än olyckliga under samma tak.

Vet själv vilken stämning det var hemma de sista åren innan mina föräldrar separerade, när de äntligen gjorde det var det en befrielse.

Rubriken är missvisande. Du lever inte med honom för barnets skull, utan för din skull. För att du inte vill vara ifrån barnet. Barnet skulle klara sig bra även vid en separation om ni vuxna beter er bra mot varandra. Nu väljer du att stanna för att du ska få vara mer med barnet. Fortfarande för din skull. Kanske blir det lättare att tänka så?

Min man bodde med sitt ex för att få vara mycket med sina barn men satte en tidsgräns. han skulle flytta när minsta barnet var 7 år. Vilket han gjorde.

Jag kommer från en familj där föräldrarna uppenbarligen höll ihop för min skull. De hade inte varit tillsammans särskilt länge när de fick mig och var oense kring uppfostran, prioriteringar och ja det mesta. De bråkade, stämningen var dålig, de kunde ignorera varandra i flera dagar och min pappa ofta iväg och jobba långa stunder för att komma bort. Det värsta jag visste var när den ena snacka skit om den andra så jag hörde. Eller när jag hörde mamma gråta efter att de ignorerat varandra ett tag. Jag var ungefär 6-7 år när jag verkligen började önska att de skulle göra slut. Jag kände att det inte fanns kärlek där och jag vet bara en börda som tvinga ihop dom.

Jag fick växa upp väldigt fort och ta hand om mig själv för jag litade inte på mina föräldrar som kunde vara så barnsliga. I tonåren var jag djupt deprimerad (dolde det för dom) och var inte långt ifrån självmord. Men mina föräldrar kunde jag inte prata med. De var så upptagna med att vara kyliga mot varandra och låtsas som att de brydde sig om mig.

När jag var 16 flyttade jag över 20mil bort och flyttade aldrig tillbaka. De flyttade isär bara några månader efter varandra. Visst, de är trevligare nu men jag kan inte förlåta dom då jag blivit märkt av att växa upp i den där stämningen och det är nu när jag är 25 år som jag mår bra, har bra relationer och inte stänger in mig. Varje år har jag mindre kontakt med mina föräldrar och de känns jätteskönt för min skull.

Om det är för barnets skull du inte vill separera borde du/ni göra allt för att få liv i relationen. Det finns parterapi, som du säkert känner till. Men om terapi inte känns rätt finns det ju mycket annat ni kan göra. Tillräkligt med gemensam tid är viktigt... Nåja du har säkert hört hundratals gånger vad man kan göra för att förbättra sitt förhållande.

Om inget hjälper, du känner fortfarande på samma sätt, då är det för barnets skull bäst att ni separerar. Viktigt då är att ni ÄNDÅ jobbar väldigt mycket med ert förhållande. Om det ska fungera med vecka-vecka (ofta ett ganska dåligt alternativ) är ett gott förhållande mellan föräldrarna av största vikt.

Anonym J. Hur länge har ni varit ett par??

Jaaa det är klart att man vänjer ju sig med det också tillslut. Men ibland kan jag tänka på att det kanske blir lite bättre med tiden ???? mmmm.... tack för många kloka ord.