Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Att förlora sitt barn

    Tis 8 nov 2016 11:21 Läst 6845 gånger Totalt 17 svar
    Tis 8 nov 2016 11:21

    I somras fick han plötsligt en massa blåmärken och blödde ur munnen. De trodde först att det var leukemi och min värld rasade samman.

    Efter ett benmärgsprov såg man inga cancerceller däremot att hans benmärg slutat fungera. Han producerade i princip ingenting..

    Han fick diagnosen svår aplastisk anemi som inte drabbar så många per år. Vi fick reda på att han var tvungen att genomgå en stamcelltransplation för att överleva.

    Men att det var 90% chans att bli bra för livet efter en.

    Det gick fort att hitta en matchande donator utifrån eftersom att storebror inte passade, allt såg bra ut och tisdagen den 25/10 skulle vi sätta igång med förbehandlingen inför transplationen.

    Men lördagen den 16/10 fick han ont i magen så vi fick åka in med honom och de trodde att det var en inflammerad blindtarm som skulle botas med antibiotika.

    Men antibiotikan hjälpte inte och han blev allt sämre. Samma tisdag som han skulle läggas in för förbehandlingen blev vi inlagda på BIVA och man fick akut öppna upp buken på honom och hittar nästan 1 meter död tarm som tas bort. Han hålls nedsövd i respirator och det hinner bli ytligare två till akuta operationer innan han somnar in på fredags morgon den 28/10.

    Han blev 4 /12 år gammal..

    Hur ska man orka gå vidare med sitt liv efter att ha förlorat sitt barn. Hur länge är det så här outhärdligt smärtsamt??

    Tanken att hade den här bara hänt 5 veckor senare hade han troligtvis överlevt eftersom att han då hade börjat producera nytt immunförsvar efter transplationen.

    Blir man någonsin lugn och harmonisk igen..

    Jag vet inte vad jag ska göra.

  • Tis 8 nov 2016 11:45 #1

    Hej.
    Förlorade vår lilla son på nästan 3 månader i äkta tarmvred på midsommar.
    Livet har inte blivit bra är fortfarande sjukskriven och förtvivlad men tar en dag i taget då jag har en son till hemma.
    Mitt råd till dig och familjen är ta en dag i taget ta emot all proffesionell hjälp och stöd ni kan få och skynda långsamt. Livet kommer aldrig att bli den samma som tidigare.
    Finns en grupp på Facebook som heter vi som ha förlorat barn gå med den den är väldigt bra och mycket stöd från varandra.
    Styrke kramar till dig från en annan ängel mamma.

  • Tis 8 nov 2016 18:24 #2

    Min man var hos läkaren idag på vårdcentralen som tyckte att han skulle börja jobba efter våra 4 veckor vi fått sjukskriva av våran sons läkare..

    Jag tycker om mitt jobb och tror att det kan hjälpa att komma igång lite sakta men hade nog inte tänkt det förens i Januari..

    Hur länge brukar föräldrar vara lediga efter sitt barns bortgång?

  • Tis 8 nov 2016 18:33 #3

    Mm;

  • Tis 8 nov 2016 19:48 #4

    Mm?

  • Tis 8 nov 2016 21:33 #5

    Vi vsr sjukskrivna i nästan tre månader båda två sen började min man jobba då han ville själv. Jag fick börja jobba nu i oktober först 25% sen efter nån vecka 50% men det gick inte bra så nu är jag nere i 25%.
    Tyvärr så tycker både sjukvården men även försäkrings kassa att det är bäst för en av jobba dem förstår inte att bara orka gå upp och ta se genom denna dag är ett sånt jobb för oss föräldrar som har mist barn.
    Ta i den takten ni orkar och säg ifrån.
    Styrke kramar till er.

  • Ons 9 nov 2016 12:48 #6

    Jag var hos min läkare idag och hon var väldigt förstående. Hon sa att jag inte ens behövde komma in utan bara kunde ringa och få min sjukskrivning förlängd sen efter den 29:de..

    Hon tyckte även det var bra att jag går till sjukhusprästen en gång i veckan och pratar.

    Styrkekramar tillbaka till dig. Det är väldigt tungt, men jag hoppas det blir lättare sen..

  • Ons 9 nov 2016 18:38 #7

    Kolla även om du har försäkring på ert boende och även barnförsäkring så har ni rätt till 20 krissamtal.
    Vi går via Folksam hos en superduktig kvinna på Södermalm i Stockholm.
    Sen finns fet hjälp att få med begravning via kommunen samt även olika försäkringar som gruppförsäkring via jobbet har ni rätt till ersättning för förlorat barn.
    Kurator på sjukhus brukar vara duktiga och hjälpa med såna praktiska saker.
    Jag finns här om du vill prata.
    Kram

  • Sön 27 nov 2016 23:34 #8

    I fredags var begravningen..

    En otroligt jobbig dag, men det blev ändå så fint det kunde bli.

    Det har ju varit så mycket de fyra veckorna mellan hans död och begravning, så nu börjar väl det riktiga sorgearbetet.

    Tomheten och saknaden är verkligen förlamande, och man blir verkligen utmattad av att sörja. Vill bara att det ska kännas lättare..

  • Ons 30 nov 2016 13:36 #9

    Hej!
    jag undrar också hur jag ska överleva förlusten av min älskade Marckus. Han föddes i v 36+2 med diafragmabråck och jag visste att han skulle få det kämpigt. Han opererades och allt såg bra ut, men så kom en bakterie och sa hej och på grund av hans dåligt utvecklade lungor så klarade han inte av blodförgiftningen som han fick av bakterien. han blev 2 veckor och 3 dagar gammal. Somnade in 3/10. 

  • Tor 1 dec 2016 22:10 #10

    Hej!

    Jag beklagar verkligen, det känns så orättvist. Inte för att man vill att det ska drabba någon annan, men man vill bara ha tillbaka sitt lilla busfrö..

    Önskar att det hade gått några år så att saknaden har blivit hanterbar för det är den inte just nu. Jag går och pratar med en präst pratar du med någon?

  • Tor 12 jan 2017 20:33 #11

    Man blir aldrig hel igen. Man måste lära sig leva med den smärtan. Det tar tid men det kan gå. Jag överlevde. Men det smärtar var dag. Emelie

  • Fre 13 jan 2017 21:37 #12

    Saknaden är enorm och skuldkänslorna nästan ännu större om det är möjlig.

    Skuldkänslor för att jag är tvungen att gå vidare, jag har en storebror som behöver omvårdnad. Skuldkänslor för att vi lever när inte han fick. Rädslan över att folk ska glömma honom. Det är nästan den största rädslan när folk går vidare och han inte kommer att vara lika självklar i deras vardag. Minnet av honom som jag är rädd att det sakta suddas ut..

  • Fre 13 jan 2017 22:40 #13

    Ni har upplevt det som är min törst skräck. Jag är så ledsen för er skull. Ord kan inte beskriva er smärta. Jag hoppas ni finner stöd i varandra.

  • Ons 3 jul 21:24 #14

    Min 3 åriga son blev mördad och dog på sin lillebrors födelsedag...kvar är jag med lillebror, all sorg, alla skuldkänslor och oändligt mycket ångest......har ingen stöttning mer än en psykolog.

  • Tor 4 jul 09:47 #15
    TheMemoryLane skrev 2019-07-03 21:24:36 följande:

    Min 3 åriga son blev mördad och dog på sin lillebrors födelsedag...kvar är jag med lillebror, all sorg, alla skuldkänslor och oändligt mycket ångest......har ingen stöttning mer än en psykolog.


    Det kommer ta tid. Jag har fortfarande mina dåliga dagar efter snart 3 år. Låt det ta tid. Önskar jag kunde ta bort din smärta. Det gör fysikt ont att mista ett barn inte bara psykiskt.
  • Tor 4 jul 13:28 #16

    Hur blir det någonsin lättare, känns som att smärtan bara blir värre och värre.... det har gått nio månader men allt blir bara värre

  • Mån 15 jul 11:14 #17

    Tror inte det finns något bra svar på hur man ska göra för att gå vidare. För mig har de hjälpt mycket att prata med mina nära och kära. Vår son dog i januari i år. Vi har nyligen fått svar på obduktionen att han dog av en lunginflammation. Känns extremt tufft då jag var med han hos läkaren ett och ett halvt dygn tidigare pga att jag tyckte han var andningspåvärkad speciellt när han skulle sova. Läkaren talade om att lungerna lät bra och att jag skulle bara fortsätta spola näsan med koksalt. Ja sa att något mer måste ni göra för jag upplever ändå att de sitter längre ner. Dom skrev då ut slämlösande. Han hade inte behövt dö. Han blev nästan 6 månader gammal för övrigt frisk och kry kille. Kommer ha extremt svårt att lita på läkare framöver. Hoppas ni alla hittar ett sätt som funkar för er att gå vidare. Att imellan sorgen ilskan och förtvivlan ändå känna att man har rättigheten att vara glad.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll