Att bli lämnad av den man älskar

Det känns givetvis hemskt, du verkar ha fått en chock. Kände du verkligen inga vibbar innan? Trodde du att allt var bra? 
Jag gissar att hon tänkt på detta länge och eftersom hon säger det är för sent och inga känslor finns, så har hon säkert tyckt att hon försökt på olika sätt innan. Det är ofta här par ser olika på vad som egentligen hänt och det framkommer inte riktigt hur det var just i ert fall, men det skulle kunna förklara att du skriver att "känslorna plötsligt var slut". Det är sällan plötsligt utan ofta är det en lång tids "nötning" som gör det. 

Och då infinner sig frågan om hur ni hade det egentligen. Du skriver ni hade det bra men det tyckte uppenbarligen inte hon (längre). Såg ni verkligen varandra? Gjorde ni roliga saker till sambans? Bra sexliv? Talade ni om för varann att ni älskade varann, rörde varann, kramade varann i köket när ni passerade och såna saker? Messade bara för att tala om att man längtar efter den andre, one bara tråkiga mess om "kom ihåg att handla mjölk" osv? 
Kunde ni kommunicera?

Sitter i exakt samma båt som du...efter 16 år. Jag vet precis vad du går igenom, mina senaste 3 veckor har varit en hel mardröm. följer gärna denna tråd.

Blev väldigt ledsen när jag läste detta. Kan inte helt förstå din sorg då jag bara är 22 år gammal, men du berörde mig verkligen. Såg min pappa bli lämnad av min mamma när jag var 15 år så jag kan se sorgen framför mig. Men han mår mycket mycket bra idag, han mår till och med bättre än vad han gjorde när han var tillsammans med mamma. 
Jag vet inte vad jag ska säga förutom att du är huvudpersonen i ditt eget liv, inte någon annan. Ha det i tanken i alla fall så kanske en stund av mörker blir lite lite lättare. 
Tror även att du har tagit ett stort steg bara genom att du bestämde dig för att inte toffla och köra henne till ställen osv, bara där har du gjort en insatts i att stärka dig själv. Väldigt bra! :) 

Lycka till och hoppas det snart blir lättare för dig. 

All stryka och lycka till, till dig på resan som du har framför dig. Du kommer att vara lycklig igen! Stor kram

Nu har det gått en vecka efter inlägget jag gjorde. Jag gråter inte mer. Men känner som en enorm sorg i mig. Det känns som bakom mina ögon det finns massvis av tårar, men bara vägrar komma ut. Bästa nyheten är att jag fått lägenhet och flyttar ut till månadsskiftet. Måste bara komma bort från allting.

Det är en sån enormt jobbig sits. Jag ser henne, känner verkligen att jag älskar henne. Men hon inte alls känner likadant för mig. Varje kväll jag går och lägger mig, när jag hör henne gå där ute, tänds ett litet hopp att hon ska komma in. Krypa ned i sängen och bara hålla om mig, och säga att vi skall glömma allt. Men varje gång släcks hoppet lika snabbt. Känns otroligt patetiskt av mig.

När jag pratar med henne, så leds det mesta till att hon är och blir irriterad av mig. Jag blir arg, men vet inte på vem. VILL verkligen vara arg på henne, men det går inte.

Fars dag var ju igår. In traskar mina barn med en present de "köpt till mig" 3 år och 7 år. Jag går till henne, tackar och kramar henne, men hon är stel, tittar på mig och säger "Varsågod. Var från barnen"

Efteråt sitter jag och tänker, vad i HELVETE skulle hon köpa något till mig. Hon har inte gjort något dumt, eller elakt. Det gör mig ännu mer arg. Men jag vet inte på vad, eller på vem. Vafan skulle hon ge mig en jäkla present för. Jag måste bara bort. Det känns som ett jävla sår man har som man river med naglarna på hela tiden. Det kommer inte läka förrän jag flyttat ut och inte ser henne. Då kan man sluta riva och klia.

Det känns som en mycket stor del av mig har dött. Att jag med tänder och klor håller fast vid det lilla förstånd jag har kvar. Jag känner mig som ett spöke. Vet inte vart jag ska ta vägen. Det är så svårt...... dagarna, timmarna, minuterna. Jag tycker jag låter så jävla patetisk när jag läser vad jag skriver. Vill bara säga ryck upp dig. Livet är inte slut. Fokusera på dig själv, jobba på dig själv, träna, gör någonting..... Men just nu, i skrivandes stund.... det känns som mitt liv är slut. Undrar vad fan jag ska rycka upp. Vad ska jag fokusera på? När det känns som jag har upphört, vad finns kvar då av mig att fokusera på? Det enda jag håller fast vid är att jag ska flytta snart.

Och där är det problem också. Jag får lägenheten mitt i veckan. Ingen kompis kan hjälpa mig flytta då, förutom till helgen. Jag vill bara flytta ut på en gång. Funderar på att hyra den där jäkla lastbilen och bara bära allt själv.... Fan vill bara skrika i fulla lungor tills allt bara försvinner ut ut mig.

Desperationen och ensamheten är så hög, att jag som är ateist, realist och logisk, vill bara skrika ut gud hjälp mig. Nåt man inte tror på men bara hoppas och undrar om man får något gehör NÅGONSTANS ifrån.

Sorry för detta inlägg... men det känns som allting inom mig har bara brustit.

//armadeus

Det orättvisa när någon lämnar någon annan, är att den som lämnar ofta är färdig med relationen när bomben väl släpps. Om man ska generalisera grovt så lämnar män oftare när de hittat någon annan (och frun har ingen chans att reparera äktenskapet). Kvinnor har ofta gått och funderat under lång tid innan de bestämmer sig, och då har mannen ingen chans att reparera - eftersom hon inte vill längre.

Gemensamt är ju att den som lämnar redan har processat klart, och inte är mottaglig för sorg, argument eller parterapi.Den som blir lämnad hamnar i chock - utan chans till dialog.

Jag tror att du tar dig igenom det här. Första sorgeåret är värst. Försök att varken hata eller älska henne, och ta reda på vilka som är dina vänner!

Hon verkar kall och okänslig nu men det är bara en fasad för att hon ska stå ut med att lämna dig. Hon älskar dig inte längre men hon tycker om dig som vän/som person och hon bryr sig om dig. Det är jättesvårt och hemskt att såra någon man bryr sig om så mycket och för att klara av det så tvingas man stänga av känslorna. Kanske hon även hoppas att hennes kyla ska döda dina känslor så att du slipper lida så mycket. Hursomhelst så är det övergående och när du i framtiden kommit över henne eller kanske innan dess så kommer hon bli mer vanlig igen mot dig, vänskaplig och kanske tom varm igen och nostalgisk över det ni hade. Det betyder ju inte att hon vill att det ska vara ni igen men iskylan är något av det värsta med ett uppbrott och den är temporär, det kanske kan hjälpa att tänka på.

Sedan så har hon varit en del av dig så länge att du inte vet vem du är utan henne. Du måste forma om hela din identitet och det är skrämmande och hemskt. Lite som en elitidrottare som blir förlamad i benen. Man förlorar en stor del av sig själv och att hitta sitt nya jag och vem man är utan sin fd partner är jobbigt och tar tid. Jag tror det är en anledning till din panik. Saker som slår mot identiteten är något av det värsta en människa kan uppleva. Försök hitta det fina i det och det spännande med att återupptäcka dig själv på nytt, ta tillfället i akt att förändra dig själv till den person du vill vara i framtiden, även på sätt som inte har något med henne att göra. Har du alltid velat skriva en bok, resa någonstans, lära dig något nytt språk, börja träna mer, byta jobb etc så är nu rätt tillfälle att göra det. Ofta blir vi så fast i vår vardag att det är svårt att förändra sig själv även fast man vill. Efter något sånt här är det lättare, verkligheten är mindre fast. Ta fasta på det och se det positiva i det.

Hej,

Jag man 44 år, jag blir så berörd över dina inlägg och situation. Jag har varit i liknande läge själv och känner igen mig i dina tankar, sorg och desperation.

Utifrån mina egna erfarenheter så tänker jag att det är viktigt att du tillåter dig själv att vara jävligt ledsen och arg. Stoppa inte de känslorna utan bejaka dem.

Hitta ett sätt som gör att du kan tänka och processa utifrån hur du fungerar. Själv så behövde jag promenera, jag har promenerat som en galning, dygnet runt. Det är mitt sätt att kunna tänka och komma fram till saker. Hitta ditt sätt så att du inte står still i dina tankar.

Det är en hemsk situation som du inte valt, men det kommer bli lättare. En tanke som jag hade var just att någon gång kommer det bli lättare, det handlar om att hålla ut.

Ta hand om dig, du är en jätteviktig person.

Jag vill verkligen tacka så mycket för era inlägg. I denna ensamhet är det verkligen något upplyftande och efterlängtande att se och läsa. Att veta det finns människor som kan ta sig tiden och dela med sig, av sin erfarenhet och kärlek. 

Tack.

Jag lider med dig. Verkligen. Jag är i en sits där jag är "tvärtom", dvs jag inte älskar min partner tillräckligt mycket för att vilja stanna kvar. Men jag drar mig för att ta upp det - jag är för feg - för att jag är rädd att såra min partner - på samma sätt som din partner gjort mot dig. Hur dumt är inte det? Jag har verkligen inga råd att ge i min nuvarande situation men jag är övertygad om att din partner fortfarande älskar dig fast på ett annat sätt. Som person utvecklas man ibland åt olika håll och då - tror jag, hoppas jag - att man gör rätt som delar på sig. 

Keep it up!