Sen abort, behöver skriva av mig

Oj vilken jobbig upplevelse! Du skriver att du pratat med kurator osv, sa de inget om att du kunda fått någon form av graviditetsdepression?

Ångrar du aborten? Vill du bli med barn igen?

Det är så mycket som händer i kroppen när man är gravid och det kan finnas många anledningar till att du kände som du gjorde. Men jag tror inte att du egentligen önskade bort barnet, du ville ju ha barnet innan du blev gravid.. jag tror att du hade svårt att hantera alla graviditetshormoner.

Fick du inte mer hjälp, eller berättade du inte alla känslor för psykologen?

Beklagar att du har gått igenom det här.

Jo dom sa det, att man kunde vara väldigt nedstämd osv och att de va vanligt med lite panik, läste om det också. Men jag vågade inte tro på att det bara var så. Det kändes inte som att det bara var hormoner. Det jag kände kändes inte normalt direkt. Nu ska jag och min sambo gå igenom detta, blir tufft!

Jag tror jag vill bli gravid igen, inte säker men då ska jag känna längtan isåfall och inte göra något dumt sen! Nu känns det som jag varit i en dimma flera veckor innan aborten, jag var som en zombie och visste varken ut eller in.

Jag hoppas jag kan förlåta mig själv en dag...usch

Det pratas alldeles för lite om hur graviditetshormoner påverkar. Jag mår skit psykiskt som gravid. Blir en annan människa.

Undrar också som föregående om du ångrar dig? Vill bli gravid igen?

Kram

Vilken vecka utfördes aborten?

Hormoner löper amok i kroppen utan att vara gravid och vid graviditet så kan det skena åt alla håll. Du utsattes ju dessutom för yttre psykiska påfrestningar med dina föräldrar.

Risken för en upprepning nästa gång är ju ganska hög. Så innan ni ens försöker så gå på samtal och få all hjälp du och ni kan få för att minimera en repris.

Tycker jag läst liknande historia förut. Om den är sann tycker jag det är konstigt att du inte kunde få mer hjälp från vården. Om det var ett planerat barn och pappan fanns med i bilden och ville behålla. Hormoner kan ställa till det men om det går sådär långt är det inte normalt och du borde ha fått bättre stöd. Jag vill inte lägga skuld på dig utan jag menar att vården i så fall brast.

Hej! Jag beklagar att du mår dåligt i situationen som du hamnat i. Jag tror inte att någon som inte själv varit med om det riktigt förstår. En sån här historia kan verka påhittad och mycket ologisk men det är så det kan se ut. 

Jag har genomgått en abort och har både innan och efter mått psykiskt dåligt. Det är svårt att förklara med ord hur det känns och varför man känner som man gör. Det har gått en tid sedan jag gjorde ingreppet men periodvis påverkar det mig fortfarande och jag känner igen mig i det du skriver om att känslorna svänger och det uppstår inre känslomässiga konflikter som är svåra att hantera, och ännu svårare att förklara för utomstående som inte själv har erfarenhet av det. 

Om man någonsin kommer att kunna förlåta sig? det vet jag inte. 
Jag har inte förlåtit vad jag gjort, men jag respekterar mitt val vid den tidpunkten och jag har förlikat mig med att jag kommer att få leva med detta. 

Tillåt dig att vara ledsen och arg, det känns oftast skönt efteråt att ha fått ut lite av känslorna. 

Jag hittar verkligen inte på!

Jag kan med ord inte förklara hur jag mådde när jag insåg på riktigt att jag var gravid! Jag var livrädd!! Hade väldigt svårt att se mig själv med barnvagn, andsvaret, livsomställningen och kunde inte se mig som en mamma. Jag ville inte veta av att jag var gravid, nämnde någon det blev jag direkt panikslagen. Jag förstår nu att jag var inte frisk, tänkte inte friskt.

Hur känner du dig nu? Hur mår du? :S

Känner ångest. Jag försöker tänka på varför jag gjorde som jag gjorde. Eftersom jag hade alla dom där tankarna och var livrädd att föda ett barn som jag inte verkade vilja ha så var de kanske inte så konstigt att jag valde så.

Det låter helt klart som att du reagerade mycket starkt på graviditeten, kanske ihop med de jobbiga omständigheterna. Oavsett så var det inte ditt fel att du mådde så dåligt, det var ju ingenting du valde att göra.

När man mår väldigt väldigt dåligt så ser man och reagerar ofta på saker på ett väldigt annorlunda sätt än man vanligen gör. Även mindre problem kan upplevas som enorma och ofta har man mycket svårt att se eller ta till sig olika lösningar på problemen. Det hör till sjukdomsbilden och är alltså ingenting man väljer själv.

Du mådde fruktansvärt dåligt som gravid och valde den enda lösning du kunde komma på för att må bättre. I det tillstånd som du beskriver att du var i upplevde du helt enkelt att du inte hade något annat val än att genomgå aborten. Även om det känns annorlunda nu när du mår bättre och du tycker att du borde ha agerat på ett annat sätt så kunde du faktiskt inte det i den situation du var i. Tillåt dig att sörja barnet men försök släppa det dåliga samvetet. Du valde ju som sagt inte att det skulle bli som det blev.

Tack så mkt <3

Ja jag var riktigt dålig i psyket, hade mkt föreställningar hur livet skulle bli, såg framför mig hur jag inte skulle orka med barnet sen separation och så skulle min sambo ta vårdnaden, hade katastroftankar hela tiden. Ja jag sörjer och försöker gå vidare.

Finns det någon här som gått igenom något liknande? skulle behöva snacka med någon som gått igenom samma sak.

Hej! Blir så ledsen för din skull när jag läser din tråd. Var själv på abortrådgivning idag och ska själv ta ett beslut närmsta veckorna. Jag har inte gjort abort någon gång, så kan inte veta exakt vad du går igenom. Jag tycker du borde fått mera stöd att bearbeta dina känslor och tankar inför graviditeten innan du gjorde abort. Fick du inga samtal med tex kurator? Hoppas också att du har någon som hjälper dig med dina känslor nu efter. Även om du hittar andra i din situation och kan få stöd genom det borde du kunna få nån hjälp genom vården. Fastna inte i skuldkänslor. Det är förståligt att du känner ångest, det var ju inget lätt beslut. Hoppas du kan förlåta dig själv och gå vidare när du är redo.

Tack för stödet!
Ja jag hade heller inte gjort någon abort innan och har alltid varit väldigt noga med att skydda mig så att jag aldrig skulle kunna hamna i den situationen men så vart det såhär nu.
Jo jag pratade både med kurator och en psykolog men kändes mest som dom bara lyssnade och ville att jag skulle gå efter vad JAG själv ville och inte tänka på andra runt omkring. Eftersom jag var så himla osäker hela tiden och var där 2 gr innan för aborttid men genomförde de inte så tycker jag de är väldigt konstigt att ingen försökte kanske säga något i stil med "är du de minsta osäker ska du inte göra detta" eller "tänk verkligen efter, du kommer aldrig att glömma de här, de kommer följa dig genom hela livet"
Jag vet att dom får väl inte försöka påverka ett beslut men när dom märkte hur förvirrad och osäker jag var så borde väl någon kanske varnat mig?
T om kuratorn sa "du är ju fortfarande ung, ni kan ju skaffa barn igen"
Jag hade nog bara behövt höra rätt ord, dom visste ju att jag hade ekonomi och bostad och även en närvarande sambo som ville ha barnet.
Jag har aldrig känt mig så deppig, skräckslagen och förvirrad när jag var gravid, tankarna gick hela tiden åt att vad som skulle vara värst att leva med, antingen ångra en abort eller ångra att man fick barn och de sistnämda kändes så fruktansvärt hemskt. Nu i efterhand förstår jag ju att klart jag inte skulle ångrat mitt barn...men då kändes det så!
Tänk igenom din abort noga, bara man vet att de är rätt beslut så kan man nog gå vidare bra.

Okej, du fick samtal. Men det blev kanske inte det stödet du behövde. Jag tänker att det är ju så mycket hormoner som kommer i början och det kan kännas främmande med alla dessa tankar och känslor och man får svårt att lita på sig själv, på något sätt. Sen att det inte känns som att någon annan förstår vad man ställs inför gör att det känns så otroligt ensamt. Jag har haft mycket psykisk stress senaste åren och precis börjat känna mig lite stark igen. Nu är inte jag tveksam till om jag vill behålla det, utan om hur jag kommer klara deg ensam, då killen jag träffar inte känner för att behålla det. Lite omvänt från din situation alltså. Men jag har tid att fundera.

Hej TS! Jag har varit med om typ samma. Vill du skriv av dig finns jag här" Skulle också behöva prata om det som hände, med en som varit med om typ samma sak. Blev en sen abort för mig med, i v14. Mådde så himla dåligt när jag var gravid, ringde min BM och gröt, men fick höra typ "det kan va hormonerna#. Fick jättedålig hjälp och aborten blev nån slags nödlösning, även fast jag käner att det var rätt beslut för oss, just då. Nu har det gått några veckor och jag känner en stor barnlängtan, något jag saknade när jag var gravid...

kan jag få din mejl? så kan jag skriva till dig där?

Jag skickar den i ett pm till dig!