Hur vill man bli bemött om man precis förlorat sitt nyfödda barn? Om det är en person man precis lärt känna litegrann men inte träffar spontant t.ex via jobb, vill man bli uppringd, smsad, att man hälsar på? Att man skickar blommor? Skriver att man finns där om hon behöver prata?
Det är så individuellt, så det finns inget standardsvar på den frågan. Ring hen och säg att du hört vad som hänt, du beklagar sorgen och du finns där om hen vill prata.
Jag har aldrig förlorat ett barn, men min man dog för inte så länge sen så jag har erfarenhet av sorg.
Det jag uppskattade var blommor, kort/brev med snigelpost och sms.
I sorgen orkade inte jag ta kontakt med andra vilket gör att det blir väldigt tyst och tomt. Gränsen för när en känner sig påträngande eller behövd är hårfin och olika från dag till dag.
Om du besöker dem ta med fika eller mat och hjälp till att tex koka kaffe.
Och sluta inte att höra av dig om de inte ber dig. Sorgen och saknaden är livslång.
Skulle skicka en kondoleansbukett med ett litet kort och beklaga sorgen
Har en bekant som råkade ut för detta och hon tyckte tystnaden från andra var vidrig. Att folk väljer att tiga om det helt som om det aldrig hänt. Enligt henne så uppskattade hon när folk brydde sig. Ringde skickade blommor och fanns där när och om hon behövde det.
Jag har själv inte råkat ut för det, men har bekanta som gjort det. Jag tror att de flesta uppskattar gratulationer till föräldrarskapet, tex Grattis till ert lilla barn, och jag är så hemskt ledsen att det inte fick stanna hos er.
De har trots allt även fått barn, och jag tror att många bara låtsas som att det inte har hänt och tycker att det är jobbigt att tänka på, medan föräldrarna kan ha behov av att prata om familjemedlemmen som inte fick komma hem med dem.
Som någon sa så är det mycket individuellt och det bästa är att fråga föräldrarna om man kan göra något, men kanske mer handfast - typ "Jag vill så gärna göra något för er, kan jag komma hem till er med några matlådor i morgon/nästa vecka?"
Jag tror också att man inte ska vara överdrivet rädd för att säga fel sak, det värsta har liksom redan hänt. Man kan börja med att man faktiskt inte vet alls vad man ska säga.
Jag har inte förlorat ett barn, men väl min livskamrat och make oväntat och erfarenheterna kanske på vissa sätt är liknande.
Det var otroligt många som hörde av sig. Jag svarade inte på en tiondel av alla sms, brev och internetmeddelanden, men alla var värdefulla. Jag kom på mig själv att ett par år senare tänka på en barndomsvän som skrev så fint och när jag skrev till henne och tackade var det sista i vår konversation hennes kondoleanser. De var otroligt värdefulla, även om jag inte ens orkade skriva tack där och då.
Några hörde inte av sig alls. Det gjorde ont. En vän hälsade exempelvis efter några veckor från en annan vän och sa typ "hon har inte hört av sig för hon var rädd att hon skulle skriva precis när du inte var ledsen och då påminna dig" vilket jag tyckte kändes rent hånfullt - det är klart att det alltid känns.
Jag tyckte besök var jobbigt i början - som om jag måste ta hand om dem och bry mig om dem.
Från bekanta och halvnära, vilket det låter som att du är ovan, var det väldigt varierat. Några skickade blommor eller liknande, vilket kändes fint varje gång. Det som berörde mest av "ytliga" vänner var en kompis syskon som jag egentligen bara träffat några få gånger som skrev ett långt handskrivet brev. Det var helt kravlöst, men det som stod var ungefär att han hade liknande erfarenheter, berättade lite om hur han reagerat och agerat och det genomgående var att alla sätt att hantera sorg är okej, samt ett erbjudande om att höra av mig när helst och hur som helst. Det kändes otroligt fint och genuint.
Bland nära vänner var det en som utmärkte sig. Hon kom förbi flera gånger i veckan, hade med sig mat, diskade, vek tvätt, lekte med barnen etc.Ibland grät jag så jag skakade i hennes famn, ibland skrattade jag så jag grät, ibland låg jag och sov medan hon gick en promenad med barnen utan att vi knappt ens pratade med varandra.
Jag skulle föreslå att du skickar blommor med ett personligt brev. Skriv att du finns om hon vill och att du kommer höra av dig igen. Och sen: HÖR AV DIG IGEN! Skriv inte bara "hör av dig om jag kan göra något eller om du vill" - i sorg är det ofta svårt att ta initiativ. Kan du göra något speciellt? Matlådor till dem, fina program till begravningen? Erbjud dig. Och hör av dig igen. Och igen. (om de inte ber om att du ska låta bli såklart!)
Jag minns det som att folk slutade höra av sig alldeles för snabbt. Efter en månad, eller tre månader, eller sex månader, kan det fortfarande vara viktigt att de ges plats att prata om det både som något stort och hemskt och något "vardagligt".