Vad tusan ska jag göra med min dotter?!

Det låter som att du gått för fort fram. Din dotter hade inte hunnit vänja sig vid separationen eller kommit över er skilsmässa innan du introducerade en ny och flytta ihop med den. I ditt fall hade jag faktiskt backat och blivit särbo igen tills dottern fått hämtat sig. En separation kan vara väldigt traumatiskt för ett barn, speciellt när det kommer en ny så snabbt inpå.

Dottern har själv sagt att det är min nya hon har problem med så flytta ihop längre fram skulle ge samma resultat. Dessutom känner jag att jag inte kan låta dottern regera över mitt liv.

Så ni flyttade ihop efter ca 6 månader? Ja det anser jag är för snabbt, kanske inte för dig men för ditt barn. Hon hade fullt sjå hitta balansen i livet efter er skilsmässa. 
Sen är det så att det kanske hade varit bättre med ett boende som var nytt för alla, inte att din nya skulle flytta in hos er. Det är svårt ändå liksom. Sen kan inte alla ha möjligheten att flytta hur som helst men det är en viktig aspekt. 

Hon är i en känslig ålder, precis på gränsen till tonåren. Kan mycket väl bli så att hon väljer flytta till sin mamma på heltid till slut, om ni inte kan lösa detta.

Ni kan behöva familjeterapi, du och dottern, för tror inte ni klarar ut detta på egen hand. 

Har själv ganska nyligen blivit sambo men då var det efter 2,5 år och barnen visste hela sista året att vi letade efter hus. Det blev en ganska långsam tillvänjningsperiod vilket fungerade bra.

Fast det vet inte dottern, det är klart hon säger så, tonåringar är väldigt kategoriska.

Men vad hade du förväntat dig när du kastar dig in i en ny relation så fort?

När hon var så pass stor och ni separerade så förstod hon vad en separation innebar. Hon förstod att hon inte kommer ha mamma och pappa varje dag. Många barn i 10-11 års ålder beskyller till och med sig själva för föräldrarnas seperation.

Så träffar du en ny OCH flyttar ihop på 6 månader. För din dotter har din nya tagit hennes pappa ifrån henne. Du skulle absolut ha väntat! Som föregående sa så hade hon inte ens hunnit vänja sig vid att ni inte lever ihop och med allt vad de innebär.

Jag tror nästan också att du behöver bli särbo för att kunna reparera relationen med din dotter. Nej, hon har inte rätt att styra över ditt liv, men det är din skyldighet som förälder att respektera ditt barn och ÄVEN göra saker i barnets takt, vilket inte har skett här.

Nu är risken stor att du kommer "förlora" henne.

Är inte ens egna barn viktigare än nya partners?

Ungefär ja. Det var snabbt ja, men dotterns reaktion är ju inte lite överdriven. Honhar inte pratat med mig på ett år! Dottern vill inte veta av min nya alls, varken nu eller sedan. Det är det jag behöver hjälp med. Hon måste acceptera min nya.

Jag tänker inte låta henne flytta till mamman bara för att hon surar. En 12-åring kan inte bestämma över hela familjen. Terapi på bup har vi som sagt försökt med, men dottern säger inte ett ord så länge jag eller min nya är i rummet. Hon har gått till bup och pratat själv också, men det har inte heller fått henne att ändra sig.

Ja, så tänkte jag med om tonåringar. Fram tills att min egen inte pratat med mig på ett år. Jag trodde att hon skulle sura i någon dag och sedan börja prata igen... Eller åtminstone efter indragna födelsedagspresenter och utegångsförbud, men inget biter på henne! Jag är förvånad över hennes envishet!

Varför inte låta henne bo hos mamman istället så mycket hon vill ? Oxh träffa henne på tu man hand istället. Du får inte dottern att ändra sig hur mkt du än hotar , mutar, tvingar. Backa istället. Jag tror också det har fått för fort fram, ihopflytt 6 månader efter skilsmässa alltså.

Hur tror du att hot och indragna saker kommer få din dotter att ändra sig?
Du skapar ju bara ett ännu större avstånd mellan er två.

Hur är din nya mot henne? Hur är ni emot dottern? Hur förändrades dotterns liv efter att den nya flyttat in hos er?

Så jag ska inte kunna välja mitt liv själv och barnet ska bestämma?! Jag planerade inte direkt att det skulle gå fort, men nu gjorde det det. Jag begär inte att dottern ska älska min nya, men lite hyfs får hon ha.

Dottern verkar inte beskylla sig själv. Allt är bara mitt fel och jag är hemsk.. Min nya har inte tagit mig ifrån min dotter, det är dottern själv som gjort det.

Jag tänker inte tvinga min sambo att flytta. Vi äger huset ihop nu och planerar giftemål och en 12-åring kan inte få bestämma över en hel familj! Det är bara orimligt! Skulle jag göra något i dotterns takt skulle jag aldrig göra något.

Självklart är min dotter viktig, men jag måste också få ha ett eget liv! Jag gör inget för att förlora henne, jag säger varje dag att jag aldrig skulle överge henne.