Vi börjar tappa kontrollen över vår 2,5-åring och vill vända det rätt igen

Det är väldigt mycket trots inblandat här också skulle jag tro och tyvärr så är trotsen något man tjatar sig igenom. Nej är det ända ordet man kan som förälder när det är en sån period. Det kommer att lugna ner sig - säger dom som vet.

Bra att du markerar när han gör dig illa, det är verkligen inte okej och det måste han lära sig.

Jag har tyvärr inga konkreta råd, är mitt uppe i det själv med min snart 3 åring.

Jag tror ni ska förebygga och avleda i första hand. Tjata och säg nej om det behövs förstås. Bestäm tillsammans vad som är viktigt och vad som inte är det, välj era strider. Gör han illa er så ta tag i honom, säg nej argt och kräv ögonkontakt. Förklara inte en massa utan bli arg.

Tyvärr så har barn olika starka viljor och vissa är som ditt barn att de kan skrika sig gröna för att få sin vilja igenom. Jag tror som du att perioden ni släppte på alla regler har gjort saker och ting värre,och säkert trots på det. Då blir barn osäkra på vilka förväntningar som finns på dem och de känner sig otrygga och kanske vilsna. En sak är i alla fall säker,det är aldrig försent att gå vidare! Det som kan hända är att det tar längre tid än vad det hade behövt ta om ni inte hade släppt på allt. Ni skall fortsätta att kämpa och sätta de gränser ni vill ha i er familj. Och eftersom ert barn är väldigt viljestarkt och redan har fått erfara att han har haft rätt stor makt att påverka så kommer han att försöka och försöka om och om igen,det gick ju förra gången! Det är här ni måste vara superbestämda och inte vika en tum. Som du redan har sagt så har vissa saker gått åt rätt håll! Och det går inte att kompromissa med såhär envisa barn,det tar tid innan de är mogna för det. Ibland kan det gå bättre om man ger två val åt barnet och verkligen menar det! Tufft tufft tufft MEN ni kommer att komma över det om ni är super konsekventa! Och vet ni vad,ni kan skatta er lyckliga som har ett så starkt barn,det kommer han att gå långt på i framtiden!

Kommer säkerligen bli bättre efter denna "puckel" som kommer av att ni plötsligt ändrat på vad som förväntas av honom.

Generellt säger jag nej så lite som möjligt ( funderar alltid på varför man egentligen säger nej och om det är hela världen), förbereder (nu leker vi en stund till och sen ska vi...), ser till att ha god tid på mig och försöker hålla lugnet och låta honom ligga på golvet och vråla och sparka tills han lugnar sig om det blir konflikt. Verkar funka rätt ok..

Nyligen fått ett syskon (tolkar jag det som) och dessutom 2-års"trots" på det....Inte så konstigt att han är upp och ner. Mitt bästa råd är att välja era strider. Strunta i att plocka i ordning leksakerna, strunta i att han måste sitta kvar vid bordet om han ätit färdigt, ja, strunta i allt som faktiskt inte är viktigt. Lägg kraften och energin på annat. Ta inte onödiga fighter av princip (typ "i vår familj tackar man för maten", "man måste ha pyjamas när man sover" etc). Låt honom bestämma över allt som inte spelar någon roll. Min äldsta kunde ibland slå till oss när han var riktigt upprörd och vi märkte att han gjorde det om han kände sig trängd eller pressad. T ex om vi (i all välmening) försökte förklara flera gånger varför det inte kunde bli som han ville eller om vi stod eller satte oss för nära honom rent fysiskt. Att slå till var hans sätt att värja sig, antingen fysiskt eller mot vårt prat. När vi slutade prata så mycket och gav honom space när han var i affekt så slutade han slå oss också. Så det är mitt råd nummer två. Prata inte så mycket mitt i utbrottet. Han förstår mycket väl att han inte får spela padda hur länge som helst (det är ju därför han blir arg!), så det räcker att säga det en eller två gånger. Inte fler. Sitt bredvid, säg så lite så mycket och låt utbrottet ha sin gång. Det går alltid över även om det är skitjobbigt för alla medan det pågår. Försök inte avleda bort känslorna . Han är för stor för det nu. Försök att själv behålla lugnet. Skitsvårt, jag vet, jag kämpar med det dagligen själv. Men ingen blir lugn av att mötas med ilska eller höjda röster, det gör inte vuxna heller. Se till att han sover tillräckligt mycket (jag har ett barn som är superkänsligt för för lite sömn och den känsligheten kom där runt 2årsålder) och att han får i sig mat eller mellis regelbundet. Ät och sov ni vuxna också, man orkar inte annars. Utsätt inte honom för situationer han inte klarar av om ni inte absolut måste. Blir det megautbrott i affären varje gång - handla inte med honom en period. Fixar han inte lunch på restaurang - skippa det ett tag. Det är inte för evigt! Vår blivande 4-åring är idag en artig, hyfsat resonabel liten filur som man kan göra det mesta med. Det trodde vi inte för ett år sedan om man säger så... Då var det high five om vi kommit iväg till återvinningen om hörnet och tillbaka på en hel helg. Och inte ens det gick utan skrik. Så håll ut. Inget varar för evigt.

För guds skull. Läs på om två- och treåringar! Ditt barn är inte en liten robot!

Förlåt om jag låter elak men i den åldern som ert äldsta barn är i nu, det är första omgången där barnet utvecklar sin egen vilja. Släpp prestigen! Släpp de orimliga kraven. Sluta ta onödiga fighter! Bestäm vad som är extremt viktigt (inte slåss, inte dra i håret, inte bitas) och strunta i att ta de flesta andra fighter! 

Om sonen drar, slår eller biter, gå därifrån, precis som du gjorde. Är han upprörd och arg, ta undan honom och vänta med att prata med honom tills han lugnat ner sig. Mitt i utbrottet så är det ingen idé. 

Ni har dessutom hamnat i en ond spiral där det verkar som att negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet. 

Jag vill bara tacka dig och alla andra som har svarat i den här tråden. Jag visste givetvis tidigare att vår son inte är en robot. Jag vet också att vi inte ska ha orimliga krav. Jag vet också NU att eftersom vi släppte på alla regler så blev allt fel. Det vi har gjort den senaste tiden, för att få allt att funka igen, är att ägna varje dag åt att leka, leka, leka, att rita och spela spel samt läsa böcker hela, hela tiden, så fort han har krävt det eller så har han gått med på det när vi har föreslagit det. Men däremellan så har vi haft våra regler: typ att Nu lagar pappa mat och då får man antingen hjälpa till eller gå och göra något annat.

Han lyssnar till detta nu, så min slutsats är att vi förmodligen inte ägnade oss åt honom fullt ut under den perioden och därför blev han odräglig. Som det är nu, så kan han också bli arg och förbannad men inte på samma vis som förr. Utbrotten är inte långa, och det kan dröja dagar emellan dem. Han vet återigen att det finns vissa saker som han inte får eller kan göra, men han vet också samtidigt att vi finns där och leker med honom om han vill det. Det är klart att han trotsar fortfarande och ibland låter vi honom vinna, men inte varje gång, så som det var förr. Vi vann kampen och han vann i slutändan eftersom han fick oss att förstå att det inte fungerade som det var. Vi kan plötsligt umgås som en normal familj igen och det är skönt. Det finns fortfarande tillfällen då han drar en i håret, men det går oftast att härleda till att han är övertrött eller känner sig osäker - så händer det nästan aldrig. (bara typ en gång i veckan och då kan vi också se direkt vad vi har gjort för fel) I övrigt funkar det.

Tack för alla tips och råd!