Idrottsföreningar skapar systematiskt utanförskap
Vuxenvärlden skapar helt aningslöst eller oroväckande nog kanske ett medvetet utanförskap mitt i gemenskapen.
Positiv stämning råder i laget och de flesta tycker allt är bra, särskilt de röststarka och engagerade föräldrarna till spelarna högst upp i rankingen. I den här gruppen ser man inga problem allt är toppen. Laganda, gemenskap och glädjen i spelet ? allt är roligt.
Både förening och föräldrar säger att de tar avstånd från "Toppning".
Ändå hör man mellan raderna- och ibland även uttalat :"Men är det ändå inte lite synd om våra duktiga talangfulla barn", som tvingas spela med sina kassa kompisar? Frågan om nivågruppering kommer upp: "Vore det inte en bra idé att splittra gruppen? Vore det inte rent av bra för alla, så de sämre slipper känna sig dåliga?"
Nivåanpassning/gruppering är lagidrottens försök att göra hård selektering rumsren. Föreningarna jobbar med argumentet som att "skilja de starka från de svaga för att kunna möta barnen utifrån deras individuella färdighets-, kunskaps- och mognadsnivå". "Det handlar om att individanpassa verksamheten". Det låter ju bra, men sedan är det ofta lätt för föreningar, ledare och föräldrar till starka barn att övertyga sig själva om att barn utvecklas bäst på ?sin nivå?, starka för sig och svaga för sig.
Nivågrupperingen betyder, mer eller mindre uttalat, en knivskarp nivåseparering. Där föreningen som positiv bieffekt kan spela matcher med "toppade" lag. Då handlar det alltså om att vinna matcher i betydligt högre grad än att möta individer, för nån specialanpassning till de svagare ser vi sällan eller aldrig till. Föräldrarna till de starkaste barnen blir nöjda. Deras barn får bekräftelse och ökat självförtroende. Idrotten blir extra rolig för dem!
Föreningarna är dock beroende av dessa osynliggjorda barn , de som gärna får bidra med medlemsavgifter så att föreningens elit kan fortsätta bedriva sin verksamhet. Därav denna rädsla för att kalla Nivåanpassningen för vad det är.
De spelare som hamnat utanför (de som identifierats som"svaga") befinner sig i ett ohjälpligt underläge. De upplever inte att de hamnat på rätt nivå och ges någon möjlighet till utveckling. Dessa barns föräldrar får se effekten av denna rangordning, de får se sina barns intresse och glädje svalna och till slut försvinna.
Det är ändå svårt att komma med invändningar. De mest engagerade är ju både nöjda och välmenande. "Alla får ju vara med på sin nivå". Det är opersonliga klubbstrukturer/policys/riktlinjer och röda trådar etc. och deras egen ?nivå? som förvandlar de bortvalda till ingenting. Missnöjet tystnar till slut, träningsgrupperna slås sönder och barn slutar.
Uppenbart är att betydelsen av begrepp som ?nivåanpassning? och ?nivågruppering? är helt avhängigt de värderingar och drivkrafter som finns bakom orden. Vad är syftet egentligen? Är ni en breddförening- se till att vara det då!!!
Nivågruppera under en del träningspass för att gnugga extra teknik med några nybörjare eller de som har behöver komma ikapp? då gör man det för att lyfta individer, som i sin tur skapar starka lag/människor.
Väljer man istället systematiskt ut och favoriserar ledarbarn eller andra starka spelare, handlar nivågrupperingen om något annat. För ska vi vara ärliga och inte hyckla: I 99 fall av 100 handlar nivågruppering om att välja ut de starkaste, för att vinna matcher och favorisera dem man tror är talanger. Det är så majoriteten barn, ungdomar, föräldrar och omgivningen uppfattar selektionsmaskineriet. Skillnader, som har med mognad och olika ingångslägen att göra, förstärks istället för att minska.
Trots att utfrysningen/mobbningen blivit strukturell framställs verksamheten som så fin, så fin ? "alla får ju vara med på sin nivå/ alla får ju spela matcher, etc. etc." "Vi är en breddförening som ser till individens behov"! My Ass.