Bråkande barn!

jag pratar om nu, utan det är hela tiden gap och skrik och bråk (verbalt)

När jag säger till dem i lugn ton så lyssnar de inte för fem öre utan bara fortsätter. Till slut börjar jag gapa fast jag vet att det inte alls blir bättre, men blir så....trött...frustrerad.

Ibland tänker ner jag till och med att jag skulle vilja packa min väska och bara åka.

.men så fort jag ens tänkt tanken så får jag såklart så dåligt samvete och ångest! Känner mig som världens sämsta mamma som gapar på dom och som ens kan tänka så...för jag älskar dom ju mest av allt på denna jord!! Men känner mig så...hjälplös!

VAD ska jag ta mig till?!

Pappa finns också men han vet inte heller vad vi ska göra!

Hjälp mig!!! ????????