Behålla eller abortera?

Det är så klart inte så lätt att tala om magkänsla och övervägningar.... och sen känna att det var rätt beslut oavsett vilket... men många får barn vid/runt 40, frågan är om ni kanske går in i andra faser i livet med såpass stora barn? Eller är det kanske något värdefullt att ha en liten till i erat liv?

Du behöver inte svara. Kände bara att jag ville svara något litet. :)

Det är så svårt att föreställa sig hur det kommer att bli med allt.

Tänk om barnen inte ens vill ha mindre syskon!

Tänk om vi förstör för hela familjen! ????

Blev gravid för 8år sen men då gjorde vi abort, jag mådde för dåligt och var helt utmattad, vi hade aldrig orkat med en liten till.

Både jag och min man mådde väldigt dåligt över aborten.

Hej!

Jag känner ju inte till hela situationen men tycker att det låter som att ni har alla förutsättningar för att få en fin nystart i familjen efter din sjukdomsperiod med en liten sladdis.. Många börjar ju försöka få barn i 40-årsåldern. Jag är själv heltidssjukskriven för utmattningssyndrom och blev efter ett halvårs sjukskrivning oplanerat gravid. Var orolig för hur det skulle gå eftersom jag har ungefär lika mycket ork som en 85-åring och knappt pallar att plocka ur diskmaskinen, men det går bra än så länge, är nu i vecka 14 och överlevde illamåendet. Jag blir glad av att få fokusera på bebisen i magen istället för mig själv och har blivit mindre deppig sedan jag blev gravid, iaf när jag väl kom över chock-fasen som varade ett par veckor. Nu tänker jag att även om min svaga kropp inte orkar jobba eller hålla fint hemma så kan den minsann ta hand om en liten växande bebis! Något jättepositivt är ju att du inte behöver äta antidepressiva just nu, både för att du mår bättre och för att ni inte behöver oroa er för eventuell påverkan på barnet. Skulle det visa sig att du behöver vila från hundpassningen pga graviditeten borde du kunna bli sjukskriven pga t.ex. graviditetsillamående (finns som diagnos och ger ca 2 mån sjukskrivning vid behov). Är det t.ex. foglossningar vet jag inte längden för sjukskrivning men det är ju också möjligt att vila och få ersättning för. Jag tänker också att era barn borde kunna avlasta er med mycket hemma om ni känner er mindre pigga än under de tidigare småbarnsåren? Ni är ju en hel familj och de borde ha massor av ork. Troligtvis tycker barnen att det vore kul med ett litet syskon! Det finns ju alltid många "tänk om", men det jobbigaste "tänk om" är nog tänk om ni ångrar er efter en abort, börjar försöka bli gravida igen och det inte går. Eller om du genomgår en abort för din mans skull fast du själv inte vill och att det sedan blir något som sabbar er relation. Tänk på att karlar knyter an mycket senare till barnet i magen så han tänker nog med mindre känslor än du just nu, men det kan ju ändras om några veckor. Har ni mått dåligt i samband med en tidigare abort och redan nu båda tvekar tycker jag absolut att det är bäst att behålla, ett barn ni får träffa kommer ni inte att ångra efteråt (aldrig hört talas om någon som ångrat att de födde sina barn, däremot träffat många som ångrat aborter). Önskar dig allt gott i din situation och hoppas att ni fattar rätt beslut! Kramar

Det där skulle jag inte hålla med om. Man kan inte räkna med att ens tidigare barn kan avlasta med varesig hushållet eller skötande av bebis. Det är inte ett dugg sjysst och rättvist att göra så mot sina barn och det är inte heller deras uppgift. Det är varken de som får bestämma om det ska bli en bebis och inte är det de som har ansvaret heller. Säger inte att TS ska göra abort, sådant är så otroligt individuellt att det måste man på något klurigt vis själv komma fram till, men i argument för att behålla bör inte detta ingå. 

Ni har ett fast och stabilt förhållande, ni har ett fint hem, ni har en OK inkomst, ni har erfarenhet...förstår inte riktigt varför det lutar åt abort?

Alltså, utöver praktiska delar så handlar det väl främst om vill man ha ett barn just nu? Det är ju liksom inte bara en praktiskt checklista av saker man kan bocka av och tillräckligt många avbockningar betyder behålla eller abort. Bra mycket svårare att utvärdera om man vill, om man orkar, om kan rent mentalt (speciellt om man mått dåligt innan). 

Mitt svar är behåll! Jag är väldigt pro life, och tycker inte abort ska användas som preventivmedel. Har ni haft oskyddat sex har ni ju vetat att chansen funnits. Och så har tanken inte avskräckt er nog för att skydda er ordentligt.
Behåll baby, ni är vuxna, har äldre syskon som kan hjälpa.
Lycka till <3

Tack för fina svar, jag hoppas att ni inte har något emot att jag visar min man era svar sen när vi ska fortsätta prata.

Jag är mest rädd för omgivningens reaktioner och att vi sabbar till allt med en liten till.

Själv har jag ju tyckt att man är för gammal efter 30, men nu när jag blivit gravid ångrar jag att jag mina ord.

Känner mig förvånansvärt positivt inställd till bebisen.

Lite trist att ha hemmavarande barn tills man är 60 kanske, men man får hoppas att det känns värt det och att man orkar det.

Har dessvärre psykisk sjukdom på min sida av släkten, så är rädd att barnet inte kommer att må bra.

Har haft det jobbigt med äldsta dottern, har har fortfarande, men det är mkt lättare när hon inte bor hemma längre.

Nej det handlar inte främst om man VILL ha ett barn just nu, utan snarare handlar det huruvida man vill ta bort det eller inte. Finns en viss skillnad.

Kan inte riktigt se skillnaden där, om man är emot abort - absolut. Då handlar det till mesta del om om man vill ta bort eller inte, men om man inte är det (vilket TS inte verkar vara, hon  verkar ändå öppen för abort) så handlar det ju trots allt om man vill ha ett barn, inte bara om man kan ha ett barn rent praktiskt. 

Klart det är skillnad! En abort är trots allt inte som att borsta tänderna utan det är ett ingrepp på ens kropp som kan innebära vissa emotionella och ibland fysiska risker. Livet är inte svart och vitt. Jag ville inte ha barn när jag blev gravid, men jag ville inte heller göra abort. Resultatet ångrar jag dock inte, kan nu inte tänka mig livet utan min dotter....men det var en tuff resa och en stor omställning. Man kan också vara öppen för abort generellt men samtidigt inte vilja genomgå en abort själv. Tror helt ärligt att det är väldigt få som VILL genomgå en abort. 

Ni är inte gamla och har såpass stora barn så visst tror jag att ni skulle klara av ett litet barn. Om ni beslutar ändå abort så kommet ni säkert att ångra det. Det här kan vara er sista schans.

Jag är 39år och min man 56år och vi fick en liten nyligen och det är ingen som helst problem för oss och barnet får så mycket kärlek och uppmärksamhet av oss båda.

Men har jag någonstans påstått att det är någon som vill gå igenom en abort? Eller allt annat du pratar om i detta inlägg. I ditt första inlägg listade du praktiska anledningar till varför TS kan/borde behålla, jag påpekar bara att det handlar inte bara om det praktiska - utan om man faktiskt vill ha barn. Såvida man inte är emot abort helt och abort fortfarande står som ett fullt möjligt alternativ så kommer det alltid komma ner till vad man själv vill göra. Jag förstår vad du menar med att man också får ta ställning till om man vill göra en abort eller inte, men jag menar på att det är lite av en icke-fråga i sammanhanget iom att TS redan väljer mellan abort eller behålla, alltså har hon redan avgjort att abort är ett möjligt alternativ. Nu försöker hon bara komma fram till om hon vill behålla eller göra abort. 

Uppenbarligen kan man också vara öppen för abort generellt men själv inte vilja göra det och vara emot det personligen, det vet jag massor av människor som är. De vill att alternativen ska finnas för alla gravida att själva få ta ställning till och förstår att för många är det den bästa lösningen, även om det är något de själva inte väljer. Men ännu en gång - det är ju inte det vi pratar om här. TS trådstart handlar ju om att försöker komma fram till om hon vill behålla eller göra en abort, med andra ord är abort alltså ett möjligt alternativ för henne själv. 

Du kan heller inte ta dig själv och andra som valde att inte göra abort som exempel, ni har redan barn som nu är födda och lever och som ni känner och älskar som de individer de är. Uppenbarligen så kommer de allra flesta då inte ångra sitt val, det är ju helt omöjligt att försöka tänka sig att den personen inte skulle finnas. Men det är en himla skillnad mellan att som nygravid fundera över om man vill ha barn och kanske göra en abort på ett foster (som i det stadiet oftast är bara en cellklump), alltså inte ett barn och inte en individ som man redan 

För dig var valet att du inte ville göra abort, för dig var alltså abort inte ett fullgodigt alternativ. För TS är det det (eller verkar så iallafall med den information vi har här). Försök se längre än din egen näsa och inte alltid utgå från hur du själv tycker och känner kring grejer. 

Vill bara säga TS, att jag förstår helt och hållet att det är ett svårt beslut. Det är just själva beslutet som känns jobbigt, många känner att så fort de kommit fram till ett beslut så känns det sedan mycket lättare och bättre (och som att beslutet är rätt om man verkligen lyssnat på sig själv). Jag förstår också att du söker råd här, för det är otroligt svårt att veta hur man vill göra. Jag tror tyvärr inte att någon här kommer kunna guida dig till vad som är rätt beslut, sådant är så himla himla individuellt och något som du måste komma fram till själv. Ni skulle ju kunna boka tid hos en kurator för att du (och din man kanske?) ska kunna bolla era tankar mot någon, få säga vad ni tänker högt osv. Sådant kan verkligen hjälpa i situationer där man velar mellan olika alternativ. Du kanske också kan få samtala med en barnmorska angående möjlighet att senare försöka få fler barn ifall ni nu skulle besluta er för abort och sedan ändå vill ha barn. Även om ni inte vill ha barn sen ändå, kan ju en sådan diskussion hjälpa er att känna vilket beslut ni vill ta nu. 

Som tillägg bara, kan också känna att de som här skriver att du ska behålla utav anledningar såsom att de själva gjorde det och det gick bra, eller att ni har allt praktiskt iordning, barnen är äldre osv. Det är inte tillräckligt med anledning att säga åt dig att du ska behålla. Du måste komma fram till vad du vill, eller vad ni vill. Alla vi här känner ju inte dig, vet inte hur en graviditet och ett barn skulle påverka dig och er familj. Så som sagt, hoppas du kan komma fram till något som känns rätt för dig och din familj, oavsett vad det är. 

Som tillägg också, det där argumentet om att "en abort är inte som att [infoga valfri banal syssla]", men det är väl ingen som påstår att göra en abort är som att åka igenom en McDrive eller borsta tänderna? Absolut ingen, inte ens i närheten. Inte heller någon som säger att det inte kan innebära emotionella eller fysiska risker. Men vet du mer vad som inte är som "att borsta tänderna", eller vad mer som kan innebära en hel del emotionella och fysiska risker? Graviditet och förlossning. Så urbota dumt argument mot abort, speciellt när det inte är någon som ens påstår att det skulle vara så. Och om det är någon som ser på detta svart/vitt så är det väl snarare du? Du skriver:Alltså för dig, om man har dessa saker så kan du inte förstå varför det ens lutar åt abort. Där kan vi snacka om en svart/vitt syn på livet. Det är inte så enkelt, det är ju en himla massa mer. 

Vi har försökt att få en tid till samtal, först hamnade vi tydligen fel, och sen var telefonkö full och man hänvisade till att ringa nästa vardag.

Såklart kom hela helgen emellan, och så länge vi inte beslutat oss är det en känslomässig berg-och-dalbana och vissa timmar har känts som tortyr.

Men jag hoppas att vi kan komma fram och få en tid på måndag.

Det blir nog ingen bebis, började blöda ikväll så det är troligen ett missfall.

Känns ledsamt, men det är kanske bäst så, med tanke på vår ålder.

Behåll! man ångrar aldrig ett barn