Vad är religiösa känslor?

Bakgrund: Min sambo genomgår en depression och långtidssjukskrivning samtidigt som vi fått vårt första barn (han har dock sedan tidigare) och jag förstås har upplevt de mest underbara känslor man kan känna. Vi har gått igenom en tuff tid där jag varit väldigt ledsen över hur hans tillstånd tar udden av den lyckligaste tiden i mitt liv. Han stjäl mycket energi och glädje när han går hemma sjuk i min mammaledighet och inte vill leva. Jag får hjälp av en psykolog att hantera situationen som anhörig med allt vad det innebär i termer av medberoende och sorg över att det blev så här. Vi går även till familjerådgivningen. Min sambo får paradoxalt nog inte träffa någon psykolog trots behov, utan medicineras bara och går typ hemma och väntar på att tiden ska gå (ja det är helt sjukt hur illa psykiatrin fungerar!) Efter många funderingar, samtal och om och men har jag landat i att jag vill ge oss en chans att ta oss igenom detta även om det kostar mycket.

Jag känner ett stort behov av att vårda mig själv, på en mental/andlig nivå eller vad jag ska säga. Tränar, är mycket ute i skogen, spelar och sjunger mm. Det ger en del. Besökte julottan för julmusikens skull och upplevde ett lugn... Nästan så jag skulle vilja gå i kyrkan igen. Det är något som aldrig slagit mig någonsin att göra så det känns lite konstigt. Vad är det jag dras till? Vad ger det? Jag minns känslan när dottern föddes och vid dopet. Närheten till vissa saker i den kristna retoriken som en poesi över livet. Känslan av tacksamhet, mirakel, gränslös kärlek och hur väl vissa psalmer och bibeltexter beskrev de här stora livskäbslorna. Kanske söker jag de känslorna nu, önskar bära dem med mig och inte glömma. Är det vad man menar med att känna gud? Eller hur känner man då? Vad är det jag söker? Ni som går i kyrkan, varför gör ni det? Hur tänker ni om det jag beskriver?