UTBRÄND Stödgrupp för dig som är sjukskriven för utmattningssyndrom

Men varför vägrar du medicin? hade du vägrat medicin om du hade fått diabetes eller cancer också?

Efter all denna tid som sjukskriven och du är så dålig fortfarande så måste du söka andra vägar till att bli bättre som mediciner.

När du inte vill äta medicin så får du väl skylla dig själv! 

Finns mycket bra mediciner som inte ens är beroendeframkallande.

Det är nog väldigt svårt att komma tillbaka utan medicinering.

Var själv utbränd från och till under flera års tid när jag var föräldraledig.

Förstod inte vad det var och medicinerade inte.

När jag äntligen kom mig till läkare och fick medicin tog det 5-6 veckor så var jag på benen igen och mår bättre än någonsin.

Ta emot den hjälp du får, det finns bra mediciner!

Den jag har påverkar mig inte som person och är ej beroendeframkallande.

Skillnaden på min ork är enorm!

Oj, vilka hårda ord från er andra.
TS du behöver inte ta medicin om du inte vill

Se gärna det här TED-talk om utbrändhet och hur det liknar PTSD (jag har PTSD)




Det som hjälpt mig:
- smörja med magnesiumolja
- meditera
- yoga
- EMDR för att bearbeta trauma
- Rosen-behandling (mild massage)
- Tillskott som omega-3 och järn

Det jag själv funderar på är om jag eventuellt har en binjureutmattning pga konstant adrenalinpåslag. Men jag har inte gjort något åt det, delvis för att det inte verkar vara en diagnos som är allmänt erkänd.

Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för drygt 8 månader sedan, är fortfarande heltidssjukskriven och har inte heller velat ta några mediciner, främst för att jag vill undvika biverkningar och vara säker på att känslorna jag känner kommer från mig själv. Dessutom vill jag se över hela livssituationen och ändra de beteenden som jag tror har lett till min diagnos, inte dämpa negativa tankar bara för att de är obehagliga, då jag tror att förändringen som kan komma av dem kan leda till något positivt på lång sikt. Dock har jag inte fått någon depression och jag upplever inte hopplöshet och ångest i min sjukskrivning, jag är bara helt fysiskt och psykiskt urladdad hela tiden och får mycket huvudvärk vid minsta ansträngning kroppsligt eller mentalt. Minnet är också väldigt påverkat. Men ändå tycker jag att jag kan se detta som en fas jag går igenom och lär mig mycket av, inte som det nya normaltillståndet. Det finns en professor som heter Torbjörn Åkerstedt som forskar mycket på utmattningssyndrom och stress, och han hävdar att genomsnittstiden för att bli frisk och kunna återgå i arbete är 6 mån-1,5 år. Och att det måste få gå upp och ner och ta sin tid. Så jag tänker att jag iaf borde vara friskare när det gått 1,5 år, och om inte så kanske jag får fundera över om jag ska testa någon annan/ytterligare behandlingsmetod än återhämtning genom sömn, vila och stresshanteringstekniker. Än så länge har försäkringskassan inte tryckt på att jag ska testa att jobba, men det kommer väl med tiden och jag kan förstå att det är stressande. Jag tycker att du ska vara tydlig med att "nu har jag försökt och det gick inte alls, så nu måste jag få återhämta mig om jag ska kunna bli frisk på lång sikt". För det är det långsiktiga som spelar roll med den här diagnosen, inte hur fort man kan komma tillbaka i arbete. Klart att det tar tid att återhämta sig om man har stressat i många år, det går ju inte på några veckor. 

Intressant att du har fått vara sjukskriven 8 månader utan att försöka jobba. (Tyvärr redan glömt ditt "användarid" men antar du förstår problemen med korttidsminnet som också är utbränd..)

Jag skall prata med min läkare. Jag är dålig på att ställa krav. Jag är rädd att läkaren skall vända sig emot mig. Min första läkare sa till mig efter 1 månad att han inte kunde sjukskriva mig längre. Min psykolog ger mig heller inte något speciellt stöd i detta. Jag förstår faktiskt inte varför hon inte gör det. Jag pratade med försäkringskassan idag de sa att jag kunde få längre sjukskrivningsperioder än de 1,5-2 månader jag har fått hittills. Hur länge blir du/ni sjukskrivna åt gången?

Jag läste på Försäkringskassan att genomsnittlig sjukskrivning är 2 år. 
Dock vet jag inte om de menar 100% eller om de menar tills man är uppe och arbetar 100% igen. 

Jag vill inte äta medicin då jag, liksom en person tidigare här i tråden varit inne på, har en hel del att bearbeta som jag varit med om i mitt liv och tror att jag behöver gå igenom dessa känslor för att bli frisk på riktig igen - har mått psykiskt dåligt till och från väldigt länge. Men - jag är beredd att göra det om inget hjälper - men som du som jag glömt användar id påpekar - jag är fortfarande inom "normal" sjukskrivningsperiod för min åkomma så jag borde inte känna stress över detta ännu.

Det står på många ställen (Stressmottagningen i Stockholm och motsvarande enhet i Västra Götaland) att man skall vara restriktiv med medicin mot utbrändhet både lyckopiller och sömnpiller. Fanns tom studier som visade att de som äter medicin kommer tillbaka senare i arbete än de som inte tar medicin. Finns även studier som visar att placeboeffekten - dvs att äta sockerpiller ger nästan lika stor effekt som att ta medicin vid lätt till medelsvår depression. Dock RESPEKTERAR jag att andra människor har erfarenhet av att bli hjälpta av att äta medicin och jag förstår att det finns människor som kanske inte skulle överleva utan medicin (dvs de är riktigt djupt deprimerade). Inga problem -  ta medicin om du vill! Jag kanske också kommer att till slut bli tvungen att försöka med detta - men eftersom jag är så himla skeptiskt inställd så kanske jag inte kan räkna med någon placeboeffekt?!!  

Problemet för mig är att jag har så lite socialt stöd och det därmed blir svårare att klara av alla mina problem själv. 

Jag är även intresserad av att pröva kroppsliga terapier som någon skrev om ovan. Har också förstått att utmattning kan bero av tidigare trauma eller känslor på något sätt aktiveras från tidigare trauma. Samt att det går att bearbeta trauma-känslor på andra sätt än att prata. Mer info någon om detta? 

En till... sjukskriven sen mitten av november. Så långt ner man bara kan komma. ???? Utmattningsdepression. Kramar till er andra.

Men snälla. . .

Framför allt med den senaste tidens debatt om skadeverkningarna med psykofarmaka är det väl toppen att TS inte tar dem. De har ingen som helst effekt på utbrändhet överhuvudtaget.

De som inte äter dem kommer tillbaka snabbare och mår långt bättre efter uppföljning än de som lurades att äta skiten.

Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för 3 dagar sen och är sjukskriven i 14 dagar till att börja med. Jag har känt dem senaste veckorna att jag är nära på att nå gränsen för vad mitt psyke och min kropp pallar med, men man kör ju på, sån är jag, därför detta drabbade mig till slut antar jag. Fick åka ambulans till akuten då jag hade symtom misstänkt likt en kommande/pågående stroke! Dem hittade inga avvikelser i skallen så slutsatsen är att det är utmattning.

Jag har fått en tid till en kurator på tisdag. Jag är inte intresserad av mediciner för att bli frisk. Jag är ju inte deprimerad så jag hoppad verkligen det räcker med vila och samtal, eller är jag naiv nu? Har aldrig varit i denna situation tidigare.

Vad bra initiativ med en stödgrupp!

Jag har varit sjuk i 9 månader nu. Det går upp och ner hela tiden i princip. Symptom kommer och går. Ibland försvinner de, ibland kommer nya. 

Min största rädsla är att jag förstört mitt liv (är 26 år). Just nu är jag så handikappad att jag inte kan rida, vilket alltid varit min fristad och glädje i livet. Kan bara köra bil väldigt bra dagar (vilket verkar ovanligt så måste ha åkt på en rejäl smäll). Min rädsla är att jag ska förbli såhär för alltid eller i många många år. Det är en sorg och en fruktansvärd sjukdom att leva med varje dag. Är man dömd till evig fattigdom t.ex.? Sådana tankar kommer ofta och är svåra att förtränga.

I sjukvården är kunskapen väldigt dålig, och det är svårt att bli tagen på allvar och få rätt hjälp. Till och med överläkare inom psykiatrin har begränsade kunskaper. Jag har sökt hjälpt innan smällen och bara fått höra "det är BARA stress". Har blivit uppmanad att jobba emot och utsätta mig för det som är jobbigt. Nu inser jag att allt var varningssignaler.

Just nu är jag inne i en period då jag svänger väldigt fort. Tidigare tog det veckor i svängarna ofta. Nu svänger det från dag till dag. På ett sätt är jag piggare, men på ett sätt sämre. Är mer ljudkänslig t.ex. men tål intryck bättre just nu.

Rörelser och intryck har varit mitt största problem. Vad är era största problem?