Sen abort i vecka 15

Tycker du ska göra slut med honom. Han pressar dig att göra en som sak fast du inte vill och tynger ner dig med sitt mående. Gör slut ts och gå vidare i livet utan honom. Du kommer få fler barn. Men jag förstår att du är
ledsen. Man ska ALDRIG göra abort för någon annans skull.

Nej jag förstår det nu mer än innan. Hur fel det blir när man lyssnar mer på den andra parten än sig själv.

Men efter ja tagit den första tabletten vågade jag inte avbryta aborten även fast ja läste att det var fullt möjligt. Var rädd det skulle bli skador jag inte kunde förlåta mig själv för sen.

Jätte tack för svar.

Det äe inte ditt fel ts. Det är han som betett sig som ett svin som pressat dig till detta. Som du säger det går inte att göra ogjort så försök att inte gräva ner dig i sorg. Men inse att han inte är någon som lyfter upp dig utan snarare trycker ner dig och det behöver ingen ha i sitt liv.

Hej, jag går igenom mina känslor efter en abort som jag själv tog beslut om & jag vet att jag tog beslutet för att jag själv kämpat med att räcka till för de 2 barn jag redan har!

Jag mår trots detta sååå dåligt över min förlust och jag blir fysiskt illamående!
Jag saknar min lilla ängel ngt otroligt och jag hoppas innerligt att denna känsla ska försvinna!

Jag skriver detta för att du ska höra från ngn annan att du inte är ensam, jag gick in här för att jag känner mig ensam och jag räknar dagarna och tvingar mig själv att inte tänka hur,vart & om jag behållt!

Jag vet att jag och andra lever med detta beslut för resten av livet men jag måste acceptera mitt egna beslut även om jag önskar det ogjort! Jag har tagit ett förnuftigt beslut som jag får medhåll för, men det förändrar inte hur dåligt jag mår idag :(

Om jag blir välsignad med ett barn igen, ska jag ta emot det och jag vet hur kämpigt livet är med barn,själv, med egna svårigheter!

Men jag kommer inte utsätta mig själv för denna smärta igen!

Jag hoppas du kan läka dina sår och se så som jag vill se... att din egna lilla ängel där uppe le ner mot dig och ser ner på dig med kärlek och förlåtelse!

Och att han/eller hon kommer tillbaka till dig när det är menat!

Tack för du delar med dig ? det är jobbigt att man satt sig i den här situationen. Jag hade ju ett val. Tyvärr stod man inte med facit i hand innan och även om ja visste de skulle ta hårt förstod jag nog inte hur hårt.

Jag hade alla förutsättningar till att klara det bra själv. Min enda anledning blev i slutänden att ja ville respektera hans önskan. Kände mig självisk. Inbillar mig att de skulle känts lättare om jag faktiskt haft personliga bekymmer/skäl till att inte räcka till, men jag har inga såna anledningar.

Och nu känns det bara så fel.

Just därför jag ville dela min story!
För oavsett förutsättningarna, eget val eller påverkad i ditt beslut så känner vi ganska lika... men var inte hård mot dig själv för vi har vunnit det viktigaste!

Sanningen om hur vi verkligen känner oavsett situationen och det har vi med oss i framtiden!

Allt handlar ju faktiskt om att vi lär i livet...på gott och ont, men det gör oss alltid starkare och det ger oss även mer självkännedom om vi lyssnar till hjärtat!

Acceptera måste jag jobba med för att gå vidare och det är ju det svåraste ?????????
LYCKA TILL DIG

Tack så mycket och detsamma till dig <3

Jo känslorna är nog samma och vem vet, jag hade kanske tänkt och känt precis likadant även om mina egna förutsättningar varit sämre.

Många kramar

Jag har varit med om samma sak tyvärr. För ett år sen.

Kan inte säga att min pojkvän tvingade mig, det var mitt beslut, men jag tog det beslutet för att han inte kände sig redo. Jag ville behålla, men han ville inte. Han sa hela tiden att det var mitt beslut, men han stod fast vid att han inte var redo.

Jag var i vecka 13.

Jag ångrade mig så fruktansvärt mycket, har aldrig ångrat något så mycket i hela mitt liv. Blev sjukskrivning, psykolog och antidepressiva. Och en sådan sorg och ältande. Jag visste ju att jag kunnat ta hand om barnet, jag hade inte behövt ta bort det...

Nu är jag gravid igen, och allt känns lite lättare. Ekonomin är inte bra, men inget kan få mig att ta bort detta barnet, det kommer lösa sig.

Usch då.. Det lät inte roligt. Hoppas du hittar tillbaka till dig själv nu med en ny graviditet.

Jag hoppas och tror inte ja går så djupt. Men känns gör det och beslutet kommer man alltid få leva med tyvärr

Jag sitter i samma sits.

Jag gjorde en abort i somras, i v15. Min sambo klarade inte av att vi fullföljde graviditeten pga tidigare mycket dåliga erfarenheter av att skaffa barn.

Jag själv har i hela mitt vuxna liv drömt om att få en familj och blev överlycklig när jag fick veta att jag var gravid.

Jag gick sönder vid aborten och jag tror inte att jag någonsin kommer känna mig hel igen.

Jag tampas dagligen med min ånger och sorg. Jag försöker förstå, främst min sambo men även mig själv men det går inte.

Jag har bara ett par år till jag fyller 40 så min chans att få några barn här i livet är nog förbi och det gör mig så oerhört ledsen!

Vad gör man med livet utan barn när man så gärna vill ha och vad gör man med sorgen över det man förlorat, det gör så ont!

Känner verkligen med dig. Det är tungt. Upptäckte ni det sent också eller fick du tänka om under vägens gång? Allt gick så snabbt för mig så känner att man hann inte riktigt tänka klart heller tyvärr. Han har barn sen innan då men inte du? Lider med dig <3

Jag upptäckte det ganska sent och då trodde jag inte att jag var så långt gången som jag var.

Jag visste att min sambo var rädd och vi gav varandra en tid att tänka men jag kunde aldrig tro att han skulle välja abort ändå, så jag fick en chock när han berättade hur han kände och tänkte.

Jag valde min sambo framför vårt barn, men såhär i efterhand vet jag inte om mitt val var rätt. Inget av alternativen hade blivit bra tror jag. Om jag behållit barnet hade jag fått leva ett liv utan min sambo, som jag älskar så högt, och jag hade inte kunnat behålla mitt jobb. Jag hade inte kunnat ge barnet det liv jag önskade för det helt enkelt.

Men när jag ser på MITT liv nu så känns det så fruktansvärt tomt och meningslöst. Jag vet varken ut eller in längre. Jag går hos kurator för att försöka få perspektiv och finna en mening igen. Det går framåt men bakslagen kommer som en käftsmäll ibland, en kompis som nyss blivit gravid osv, sådant är svårt att hantera.

Jag brukar besöka minneslunden där jag tror min lilla finns. Jag var i sådant chocktillstånd efter aborten att jag glömde fråga vad som händer med fostret/barnet efteråt men efter all sökning på nätet så tror jag att jag vet var h*n finns. Det ger mig i alla fall lite inre frid att kunna gå dit och tända ett ljus och minnas.

Ja precis. Min sambo har ett barn sen innan och ett änglabarn som dog vid födseln.

Men du då, har du barn sedan innan eller finns det hopp om att få några framöver? Hur fungerar livet med din pojkvän nu efter aborten. Kan ni prata med och stötta varandra?

Jag tror att en abort alltid är jobbig att ta sig i genom, men kanske blir det lättare om man får ett barn senare i livet, eller om man har barn sedan tidigare. Jag vet inte..?

Hur känns det för dig nu? Jag har också nyligen gjort en sen abort i vecka 14 och mår otroligt dåligt psykiskt över detta. Känner en stor tomhet, sorg och saknad trots att jag inom mig tror att det var rätt beslut. Undrar om det någonsin kommer gå över.

Imorrn är det jag på tur. Abort i vecka 10+6. Sista sekund på detta sjukhus. Vad vi har ältat och gråtit över alternativen. Vi har nog velat 13 ggr per dag över besluten. Det ena innebär ett slag för kärleken och det andra innebär att vi skyddar våra befintliga barn från förändringar såsom flytt etc. Vi valde det sistnämnda, vill inte förändra barnens värld särskilt eftersom mina barn har varit med om en del turbulens redan pga andra omständigheter.

Har djup ångest inför tabletterna imorgon och sen operationen. Ville inte behöva ta beslutet. . Kommer jag någonsin förlåta mig själv?