• Äldre 10 Jan 17:01
    2951 visningar
    15 svar
    15
    2951

    Son vars beteende blir värre, hjälp eller råd ngn?

    Hej..

    Min son (13 år gammal) har det sista året börjat bete sig på ett sätt som jag inte förstår riktigt..
    Jag tycker att det är riktigt jobbigt med honom, speciellt sista tiden så tycker jag att det har eskalerat.

    Jag vill bara nämna att hans pappa flyttad plötsligt ifrån honom för drygt 2 år sedan och både han och hans lilla syster var väldigt ledsen över det och jag.. ja förbannad! Deras pappa hade ett bra jobb här i den staden där vi bor, men viktigast av allt, han hade sina barn som var/är fortfarande i den åldern där de behöver honom. Men han sket tydligen i det och flyttade till en större stad, utan ngn stans at bo, han hade inte ens ett boende utan bodde hos olika arbetskollegor, där jag också förstod att han inte tänkt på barnen och vart de ska kunna få sova när han ska ha de. Det gick helt enkelt från att vi hade varannan vecka till ngn helg varannan månad.. Trots delad vårdnad om barnen. Nog om det..

    Min dotter har alltid varit öppen med hur hon känner, om hon är arg, ledsen osv. medan sonen kunde få ngt "utbrott" där alla känslor välde fram för att sedan inte visa ngt på väldigt länge trots att man såg att han var besviken/ledsen.(men så är det, barn även syskon är olika),  Nu till det som jag upplever som jobbigt, jag har en sambo och barnen och sambon kommer jättebra överens, men nu börjar även min sambo reagera på min sons beteende och vi både undrar vad det är frågan om och varifrån allt han säger kommer ifrån.

    Det började med att vi upptäckte att han aldrig är med någon efter skolan, den enda han var med till & från var sin kusin men inga vänner, detta har fortsatt, efter skolan är han bara hemma och på loven bara hemma (förutom aktiviteter och hans sport som är 1-2 ggr i veckan) annars så följer han efter oss och vill vara med oss hela tiden, det är ok ibland men inte alltid. Han pratar konstant, men mest om sig själv, så fort man står och pratar, t.e.x i telefon, med en vän, med min sambo och han plötsligt går förbi så frågar han vad vi pratar om, ibland säger vi det speciellt i början men när vi insåg att han frågade om vad vi pratar om varje gång vi pratade så började vi sätta gränser, han kunde även kräva att få veta och bli sur om vi sa att det var privat och inget jag eller min dotter vill dela med sig (när vi t.ex, satt i hennes rum och hon var ledsen, helt enkelt privat som hon inte ville berätta för sin bror). Han verkar ständigt att ha ett behov av att sätta dit sin syster och hennes vänner/bästa kompis, han blir sur när de inte vill att han ska störa de, han kan kräva att han ska få vara med dom och delta i deras lekar trots att hans syster är några år mindre och när han inte får som han vill så kommer han & klagar/skvallrar när de har sagt nej och stängt dörren. När någon berättar ngt som de är bra på eller om ngn materiell sak som de precis har köpt som de är stolta över eller glada över så kan han säga saker som "men jag har en kompis som har en sån där som är 100 ggr bättre än den där" eller när någon säger att de ska åka och köpa en skateboard till sig själv eller ngn annan så kan han säga: "den där är inte bra jag ska köpa en som är 100 ggr bättre" eller om ngn berättar att deras pappa är duktig i fotboll så kan han säga "min pappa var proffs" även när det inte är sant osv. Han kritiserar ofta maten, om man har försökt att göra ngt gott till honom så kan han säga att det är gott för att sedan lägga till att ,.., "men det smakar ändå inte som paj" eller "det smakar konstigt" eller kritiserar min dotters nya frisyr trots att det inte är ngt fel på den, han kan kritisera hur någon skrattar trots att det inte är ngt fel på dennes skratt, jag har även provat att byta ut ngt som jag vet att han tycker är gott som han sagt är hans favorit, och sedan sagt att jag gjort det själv och han har kritiserat det eller hittat ngt fel på vad som helst. Han tänker inte på alla andra, ser han att det är jätte lite av ngt som han vet att andra ska ta efter honom så  tar han allt trots upprepade diskussioner om att det inte är ok att göra så.. han vet det men gör samma sak nästa gång och sedan när man säger till honom så verkar han helt obrydd.. det hela börjar helt enkelt att påverka hela familjen, han syster har sagt flera gånger att hon tycker att han är svår, hon förstår inte varför han hela tiden vill vara med dom och varför han inte skaffar egna kompisar.. vad gör man liksom? Min sambo börjar sakta men säkert tappa tålamodet med min son, trots att sambon varit jätte tålig och försökt men jag förstår att det börjar bli jobbigt nu då även jag känner´det. Min son har också det svårt i vissa ämnen i skolan, har problem med långtidsminnet och slarvar även en del med läxor, han får trots det bra stöd från skolan dock så börjar skolan att tycka att han borde kunna ta mer ansvar än han gör för del ålder som han trots allt är i.. ja ,, det är en enda röra det hela.. vad göra?

  • Svar på tråden Son vars beteende blir värre, hjälp eller råd ngn?
  • Påven Johann­a II
    Äldre 10 Jan 18:06
    #1

     Han verkar omogen och inte i fas med sin pubertet. Det i sig kan förstås handla om regression utlöst av pappans svek. Bästa medicinen för sådant brukar vara tydliga men vänliga gränser, stort och långt tålamod och riktiga skopor av kärlek. 

  • Äldre 10 Jan 22:12
    #2

    Det mesta låter ganska typiskt för en 10-11 åring. Han är väl lite sen som föregående nämnde. Ni och lillasyster gör rätt som markerar att det inte är okej. När min 11-åring tjatar om vadå, vad sa ni , vad pratar ni om etc så säger jag: Nu pratar jag med den och den, det har inte med dig att göra. När jag tittar på dig så pratar jag med dig. Låter kanske hårt men det funkar!
    Ett problem är ju dock varför han inte har några kompisar. Vad säger han själv om detta? Vad säger skolan?
    Angående din sambo så är ju han vuxen och får bita ihop om han nu vill leva med dig

  • Mikael­ayasar
    Äldre 10 Jan 22:29
    #4

    Jag har jobbat med barn ifleeeera år. Jag kan konstatera att din sons beteende är fullt normalt MEN att han går över gränsen ibland beror säkerligen på pappas svek. Han är i en ålder då han behöver sin pappa. Av det jag läst så kan jag se att han inte mår bra.

    Att han inte har några kompisar kan bero på att han beter sig likadant mot sina skolkamrater så som han gör mot sin lillasyster. Kristiserar dem för det mesta. Det är en fasad som han har byggt på sig och jag tror mycket väl att det är pga pappan.

    Det som skulle kunna vara nyttigt och kanske tom hjälpa är förmodligen om han fick bo hos sin pappa på heltid ett tag. Du skriver att hans pappa inte har någon bostad osv, men han måste ställa upp nu och försöka lösa det! Det kan gå för långt och kan bli för sent att göra något åt saken!

    Din son skriker efter uppmärksamhet. Han försöker fånga allas uppmärksamhet men det verkar inte räcka till när han väl får den. Den uppmärksamheten han egentligen söker är sin pappas. Alla pojkar i den åldern dras till sin pappa. Det är fullt normalt och hör till utveckligen och alla faser man går i genom.

    Försök prata med din sons pappa. Om inte han kan bo hos honom så kanske de kan ta en liten resa ihop eller liknande? Bara de två!

  • Äldre 11 Jan 04:06
    #5
    i-o skrev 2017-01-10 22:16:54 följande:

    Mycket dåliga tecken där. Bäddar för en jobbig vuxen. Avliva honom medan tid är.


    Men.. va??
  • i-o
    Äldre 11 Jan 06:58
    #6
    -2
    Tow2Mater skrev 2017-01-11 04:06:06 följande:
    Men.. va??
    Vadå va? Indikatorerna i beteendet som TS beskriver antyder att det inte kommer bli folk av den där.

    Sedan att fadern drar från modern är en annan issue, måste vara rejält dysfunktionell relation där.
  • äldreo­chklok­are
    Äldre 11 Jan 07:39
    #7

    Det kan vara "vanligt" tonårsbeteende, men det kan också ha att göra med att han inte vet hur han ska hantera känslor. Att han just nu inte är helt nöjd med sitt liv. Jag skulle föreslå en BUP-kontakt faktiskt. Inte nödvändigtvis för att göra en utredningen men de har ofta bra kuratorer där (bättre än skolornas egna, är min erfarenhet) 

    Ring dit och beskriv sonen och fråga om de tycker det är rätt väg att gå.

  • äldreo­chklok­are
    Äldre 11 Jan 07:39
    #8
    i-o skrev 2017-01-11 06:58:18 följande:
    Vadå va? Indikatorerna i beteendet som TS beskriver antyder att det inte kommer bli folk av den där.

    Sedan att fadern drar från modern är en annan issue, måste vara rejält dysfunktionell relation där.
    Nu får du sluta I-o. Har sett dig vara på gränsen i många andra trådar men det här är faktiskt bara ren elakhet. 
  • i-o
    Äldre 11 Jan 08:24
    #9
    -1
    äldreochklokare skrev 2017-01-11 07:39:52 följande:
    Nu får du sluta I-o. Har sett dig vara på gränsen i många andra trådar men det här är faktiskt bara ren elakhet. 
    Sanningen är elak ibland. Vad vill du att jag ska göra, ljuga? Det är i mina ögon värre. Men man kanske blir bättre på att ljuga som äldre och klokare?

    Dessutom det här med samtalskontakter. Det är bara en distraktion för barnet/unga människan. Det löser inte någon problematik på djupet, den kommer ändå triggas igen senare i livet och skapa ohälsa då istället. Det är mina erfarenheter.

    Men det kanske är så livet är tänkt att vara.
  • Äldre 11 Jan 18:08
    #10
    i-o skrev 2017-01-10 22:16:54 följande:

    Mycket dåliga tecken där. Bäddar för en jobbig vuxen. Avliva honom medan tid är.


    Du verkar vara en relativt ointelligent person och är inte intresserad av dina puckade och okänsliga kommentarer. Har även anmält ditt inlägg och hoppas att jag slipper se dig på min tråd i forts..
  • Äldre 11 Jan 18:14
    #12
    äldreochklokare skrev 2017-01-11 07:39:10 följande:

    Det kan vara "vanligt" tonårsbeteende, men det kan också ha att göra med att han inte vet hur han ska hantera känslor. Att han just nu inte är helt nöjd med sitt liv. Jag skulle föreslå en BUP-kontakt faktiskt. Inte nödvändigtvis för att göra en utredningen men de har ofta bra kuratorer där (bättre än skolornas egna, är min erfarenhet) 

    Ring dit och beskriv sonen och fråga om de tycker det är rätt väg att gå.


    Ja vi har funderat på att kontakta någon, vi ville först vara öppna med honom och fråga om han ville gå hos en kurator men han sa att han inte vile det. (det var i syfte för att han skulle få prata om sin pappa) Men vi kanske få gå en annan väg fram för att hjälpa honom på bästa sätt.

    P.S tack för att du står upp för mig/min son mot den där väldigt skumma typen I-O
  • Äldre 11 Jan 18:17
    #13
    Påven Johanna II skrev 2017-01-10 18:06:40 följande:

     Han verkar omogen och inte i fas med sin pubertet. Det i sig kan förstås handla om regression utlöst av pappans svek. Bästa medicinen för sådant brukar vara tydliga men vänliga gränser, stort och långt tålamod och riktiga skopor av kärlek. 


    Tack för ditt svar, vi är på samma spår som dig och det här med omogen är något som även hans lärare har uppmärksammat och inte bara vi hemma. Vi sätter så tydliga gränser som vi kan, tålamod har vi haft och har fortfarande torts att det ibland känns som den tinar bort till och från men då försöker vi igen, kärlek får han och kommer alltid att få:)<3
  • Äldre 11 Jan 18:24
    #14
    Mikaelayasar skrev 2017-01-10 22:29:04 följande:

    Jag har jobbat med barn ifleeeera år. Jag kan konstatera att din sons beteende är fullt normalt MEN att han går över gränsen ibland beror säkerligen på pappas svek. Han är i en ålder då han behöver sin pappa. Av det jag läst så kan jag se att han inte mår bra.

    Att han inte har några kompisar kan bero på att han beter sig likadant mot sina skolkamrater så som han gör mot sin lillasyster. Kristiserar dem för det mesta. Det är en fasad som han har byggt på sig och jag tror mycket väl att det är pga pappan.

    Det som skulle kunna vara nyttigt och kanske tom hjälpa är förmodligen om han fick bo hos sin pappa på heltid ett tag. Du skriver att hans pappa inte har någon bostad osv, men han måste ställa upp nu och försöka lösa det! Det kan gå för långt och kan bli för sent att göra något åt saken!

    Din son skriker efter uppmärksamhet. Han försöker fånga allas uppmärksamhet men det verkar inte räcka till när han väl får den. Den uppmärksamheten han egentligen söker är sin pappas. Alla pojkar i den åldern dras till sin pappa. Det är fullt normalt och hör till utveckligen och alla faser man går i genom.

    Försök prata med din sons pappa. Om inte han kan bo hos honom så kanske de kan ta en liten resa ihop eller liknande? Bara de två!


    Hej och tack för ditt svar:)

    Jo jag vet att vissa saker är normala för hans ålder men några saker känns sådär.. Precis de du tog upp!
    Jag håller fullständigt med om att han behöver sin pappa, och han har en lägenhet nu, min sambo föreslog det du sa, om att han verkar behöva sin pappa och sambon har även gett som förslag att kanske min son kunde få egen tid utan sin lillasyster hos sin pappa så att det bara är de två i några dagar. Problemet med att han skulle vara där längre är mest hans pappa, han påstår att han inte kan ta ledigt från jobbet mer än helgerna, men jag vet att det inte stämmer. jag har (tro mig) försökt och försökt att prata med deras pappa men han bara nickar och ser dum ut (ursäkta mig men det är sanningen) han reagerar inte avsevärt mkt och jag känner ibland att jag vill skaka om deras pappa rejält!

    Att han skulle bo hos sin pappa är också en bra idé,  jag frågade min son om han skulle vilja flytta till sin pappa och han sa att han inte ville det för att hans pappa bara vill gå i kyrkan hela tiden och aldrig vill göra roliga saker, att han bara sover hela tiden och är lat. Ja.. Vad gör man? Men jag ska försöka igen, att ta ett snack med deras pappa och säga att han måste vara med sin son (men även dotter) oftare än han gör, trots att jag redan sagt det MÅNGA ggr. har även kontaktat familjerätten för att få hjälp med allt detta men det funkar inte riktigt som vi kom överens om.
  • Äldre 11 Jan 18:31
    #13
    Söder73 skrev 2017-01-10 22:12:32 följande:

    Det mesta låter ganska typiskt för en 10-11 åring. Han är väl lite sen som föregående nämnde. Ni och lillasyster gör rätt som markerar att det inte är okej. När min 11-åring tjatar om vadå, vad sa ni , vad pratar ni om etc så säger jag: Nu pratar jag med den och den, det har inte med dig att göra. När jag tittar på dig så pratar jag med dig. Låter kanske hårt men det funkar!
    Ett problem är ju dock varför han inte har några kompisar. Vad säger han själv om detta? Vad säger skolan?
    Angående din sambo så är ju han vuxen och får bita ihop om han nu vill leva med dig


    Jo precis, skönt att höra att det finns fler som har barn som kör den där "vadå, vad pratar ni om" :) Nej da det låter inte hårt, ibland måste man vara tydlig.

    Det här med kompisar har vi tagit upp med honom några ggr, han säger inte så mkt.. När vi frågar honom varför han inte tar kontakt med andra barn i hans ålder så kommer det fram att han tycker att det är svårt. Vi har försökt att ge han tips. Hans syster säger att barn tar kontakt med honom och frågar olika saker om t.ex. vad han kan för tricks på sparken men då säger han bara ngt och sen kan han bara gå därifrån.
    Har även fått veta från läraren att i skolan har han folk han är med på rasterna.. Så jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett tag funderade vi på om han var retad.. Eller om han var den som retade.. Men det verkar inte som det.. men man kan aldrig vara helt säker, lärarna ser ju trots allt inte allt och alla hela tiden.

    Min sambo biter ihop, mkt.. hehe, tror att många i den situationen hade backat men icke :)
  • i-o
    Äldre 12 Jan 21:40
    #14
    Super Mario skrev 2017-01-11 18:08:15 följande:
    Du verkar vara en relativt ointelligent person och är inte intresserad av dina puckade och okänsliga kommentarer. Har även anmält ditt inlägg och hoppas att jag slipper se dig på min tråd i forts..

    Ja det var kanske ointelligent att vara provocerande, men du nappade. Och det var inte direkt oväntat med tanke på innehållet i din post. Det var därtill ett handgripligt sätt för mig att möjliggöra ett sätt för dig att ventilera din frustration och det dåliga samvete som en förälder borde känna inför den situation med din son, som du beskriver. Ingen orsak btw.


    Föreslår lite reflektion över hur ditt och din sambos bemötande mot barnet faktiskt isolerar honom ytterligare trots er vetskap om att han inte har några kompisar? Det ni använder mot ert eget barn är osynliggörande istället för inkludering. Det är hänsynslöst.

    Sådant bemötande kommer att få konsekvenser när han är äldre speciellt när ni i breda ordalag beskriver mestadels antisociala drag så som problem med gränssättande, lögner, ringaktning för andras prestationer, saker eller berättelser och/eller att kritisera är kan man betrakta som en klar indikation på att något är väldigt fel.


    Att det det är först nu ni märker problemen (13 år) som visat sig långt tidigare, förmodligen innan skolålder (eller lågstadiet) är oroande. Det framstår inte som att ni känner ert barn alls eller har försökt att lära känna det.
    Om detta inte bara är en ihopdiktning, för det hela får mig att undra vart föräldraskapstesterna är någonstans. Ni framställer det dessutom som att öppenhet gentemot sitt eget barn inte är en självklarhet. Man har inget privatliv med barn.


    Barnet i fråga har fått det här beteendet ifrån någon och det är inte allt för otydligt att dragen står att finna hos en eller båda föräldrarna. Hurdana är/var mor-/far- föräldrarna?


     


    Ni bör vara beredda på att ett barn med dessa drag kräver oerhört mycket energi och omsorg och aktivering för att utvecklas normalt och det är i senaste laget. Fråga er om ni ens är kapabla att investera den tiden och energin som behövs.


  • Äldre 10 Feb 00:29
    #15
    Söder73 skrev 2017-01-10 22:12:32 följande:

    Angående din sambo så är ju han vuxen och får bita ihop om han nu vill leva med dig


    men vad ska systern göra då tycker du?


Svar på tråden Son vars beteende blir värre, hjälp eller råd ngn?