Varför tar så många föräldrar barnfrias val som kritik?

Inga kritiserar andras val beträffande att få barn eller inte. Det är däremot en vanlig inbillning att det skulle vara så. Punkt!

Jag håller med TS. Sådan är min upplevelse också. Som barnfri blir jag ofta påhoppad om det råkar komma fram att jag inte vill ha barn. Trots att jag är öppen, trevlig och aldrig kritiserat att andra skaffat barn (varför skulle jag göra det liksom?).

Vanligaste fördomen jag möter är att man tror att jag hatar barn (bara för att jag själv inte vill föda några) och jag frågar alltid - varför i hela friden jobbar jag på skola då?  

Kan du beskriva en ordväxling där du blir kallad empatistörd osv? Vem säger det och i vilket sammanhang?

Min erfarenhet är att folk respekterar att man inte vill ha barn, men om du börjar prata om att du inte gillar barn så är det klart att folk tara det personligt. Det är ungefär som att säga att man ogillar män/kvinnor/invandrare/gamlingar.

Jag blir inte provocerad (tror jag - andra kan ju uppfatta det annorlunda), men jag tar det inte 100% på allvar om personen är under 40. Det är så mycket som händer mellan 30 och 40. Men jag skulle aldrig köra en övertalningskampanj utan tänka "Jaha, personen tänker så just nu".

Varför köra en övertalningskampanj öht?

Jag får liknande påhopp hela tiden.

Jag blir 30år detta året och har sagt sedan jag var 5 att jag aldrig vill ha barn och det står jag fast vid även nu.

Ni kan ju tänka er vilka kommentarer jag brukar få...och dem är inte lika snälla som dem som har skrivits i tråden redan.

De borde förmodligen utreda det ihop med sin terapeut.

Min hypotes är att de som inte uppnått vad de vill med sitt liv i någon högre utsträckning, i högre grad tenderar att leva genom sina barn.

Att någon annan inte känner behov av barn blir då lite som " se på mig, jag är nöjd med mig själv och tycker mitt liv är bra!"

Och det kan inte dessa små missnöjda människor hantera.

Ja det är ett jäkla tjat om att man kommer ändra sig.

Jag var styvmorsa till två på heltid i flera år där föräldrarna tyvärr inte var så engagerade.. underbara barn efter att de gått igenom ilska, tårar, trots osv som uppkom med att någon ny kom in i deras liv och jag tänker på dem varje dag nu när jag inte är en del av deras vardag men jag blev avskräckt från att bli förälder.

Sen tyvärr som någon annan skrev har jag hört de nedlåtande kommentarerna som folk som skaffar mer än 2 barn "räcker det inte nu" osv..

Normen är fortfarande 1-2 barn och när någon gör annorlunda oavsett om det är massa barn eller inga så är jag trött på ifrågasättandet... ofta från personer som inte känner mig privat alls så börjar fundera på att säga att jag inte kan få barn och sedan säga sanningen, för att få dem sluta fråga för de vet inte när de stampar på någon ofrivilligt barnlös sorg...