Varför ska blyga/tystlåtna hela tiden behöva höra att de måste ändra på sig?

Var rätt tystlåten och blyg under mina yngre år också. Hade inga problem att skaffa vänner och prata med dem, men att hålla föredrag och sån skit gillade jag verkligen inte. Fick höra gång på gång att jag var tvungen att prata mer och ta större utrymme i klassrummet, trots att jag inte på något sätt låg efter eller mådde dåligt.

Det brast när man sista dagen i tredje klass skulle tvingas att stå inför inte bara klassen, utan alla föräldrar och läsa upp en berättelse man skrivit.
Hade sagt innan att jag inte ville, men det respekterades inte, så när det blev min tur och fröken sade åt mig att gå upp vrålade jag bara "Jag VILL inte!" och gick därifrån, tätt följd av morsan, som aldrig försökte "uppmuntra" mig igen.

Har hållit både föredrag och föreläsningar efter det utan problem, men jag gjorde det aldrig igen för att tillfredsställa nån lärare eller annat helt arbiträrt syfte.

Tänk vad mycket lugnare det skulle vara i skolorna om fler valde att vara lite mer introverta istället för att gapa i tid och otid samt försöka vara störst, bäst och vackrast.

Välj ett par mycket bra valda tillfällen där du med bestämd röst gör dig hörd, så glöms det inte bort. T ex i personalmötessituationer eller liknande. Att bara prata för att de ska höra dig prata ger ju inget annat än mer flams i hönsgården.

Ha ha! Jag gissar alla minns det än idag! önskar jag vågat göra samma sak i den åldern.

Jag känner precis igen mig. När jag började gymnasiet hade jag fattat att om man bara ställer massa frågor och är aktiv på lektionerna så gillar lärarna en och man får bättre betyg (även om ens kunskapsnivå var samma hela tiden).
Nu är jag 30 och jobbar och tar på mig en "roll" när jag möter kunder. Man måste vara lite bestämd och respektingivande och samtidigt trevligt och pratsam för att de ska lyssna på en, så jag måste vara lite sån trots att det inte ligger i min natur. Men jag älskar jobbet så det gör inget... jag har lärt mig att acceptera att det är den jag är och att anpassa min framtoning efter situationen för att få det jag vill ha.

Nej, du ska inte alls behöva ändra på dig. Det är skolan som inte klarar av att hantera introverta. Pedagogerna har inte fått lära sig att alla människor inte kan vara extroverta bara för att passa "mallen". Det borde finnas pedagogik som passar alla människor men istället pressas barnen till att "ta för sig mer" vilket bara skapar ångest och stress.

Haha :) Det där låter som mig i tonåren (17-18) när min moster sagt (i köket på landet) att "Det här äter hon väl iaf" om mig och maten. Jag var extremt kräsen, satt i angränsande rum och lyssnade på musik och läste bok. Det betydde inte att jag för den sakens skull inte hörde dem där ute. När väl maten är klar och vi alla (mina morföräldrar, moster, hennes man och mina kusiner) sätter sig vid matbordet frågar mormor om jag vill ha lite sås till pastan svarar jag "Nä, för det enda ätbara där i är champinjonerna" 

Lilla tysta F som aldrig sa emot, aldrig var "uppkäftig" och alltid gjorde som man sa.... Morfar höll på att få anfall, morrmor blev helt tyst och moster insåg att jag faktiskt hade hört hela hennes suriga konversation.

Jag har en historik av att vara väldigt tyst och blyg, det började i samma veva som jag började skolan (innan dess var jag bara blyg en stund och sen höll jag låda). I sena tonåren började jag själv inte trivas med att folk placerat mig i ett fack och började försöka hitta en väg ut ur facket. För mig blev det en flytt till helt ny stad där ingen kände mig. 

Numera är jag betydligt mer pratglad, lite halvsocial även om jag fortfarande itne gillar att stå i centrum. I nya grupper är jag iaktagande för att se vart jag passar in. Mitt största problem var lite det du beskriver TS, att man behandlas som mindre vetande bara för att man är tystlåten och att folk förutsatte att man inte hade någon egen åsikt om saker och ting bara för att man inte basunerade ut den för allt och alla. 

Så länge du trivs med att vara som du är så ska ingen kräva att du ska ändra på dig för att "passa in". På arbetsplatser idag så sitter jag lika gärna själv, med en bok och musik eller något streamat tv-program, som att jag sitter och tjattrar med arbetskamrater. Det beror helt och hållet på humör och vilka som råkar ha lunch samtidigt som mig. Det värsta man kan göra dock mot en som är tystlåten är att inte ens fråga om de vill följa med och käka etc bara för att de inte säger så mycket. Man vill ju ofta vara med i gemenskapen ändå.

Ja, jag känner igen mig. Var väldigt tystlåten som liten grabb (ändrades dock i sena tonåren), och jag fick liksom så många andra tystlåtna människor höra att jag skulle ta för mig mer och synas och höras och fan och hans moster. Ytterst frustrerande, och jag tog alltid illa vid mig. Jag hade inte lust att ändra min personlighet (nu säger jag ju inte att folk som härjar vilt ska få fortsätta göra det för att det är deras "personlighet", men är man tyst eller blyg skadar det ju ingen i omgivningen). En kusin till mig, som är otroligt blyg, var väldigt, väldigt duktig på Tyska, hon kunde det i princip flytande - dock fick hon "bara" ett VG just därför att hon ej pratat en massa i klassrummet, trots att hon tydligt visade att hon hade kunskaperna.

Hej, ts! Är chef och närmar mig snart 50. Har i mitt jobb träffat och jobbat tillsammans med alla sorters personligheter. Själv är jag både verbal och uråtriktad - spontan och har inga problem med att ta plats.

Min återkoppling till dig är att det är sorgligt att såväl lärare som chefer inte verkar kunna hantera att vi har olika personlighetstyper och att man inte kan ha "fel" personlighet. Det finns för- och nackdelar med alla egenskaper. Så som du beskriver dig skulle jag se många fördelar som kan vara till nytta. Du kanske är mer reflekterande, analytisk, noggrann etc. Något som behövs i en grupp/arbetsplats. Man kompletterar varandra.

Det viktiga är att man själv vet hur och vem man är. Självkännedom. Särskilt viktigt som chef men som lärare nästan ännu viktigare att förstå sig själv - och andra.

Läs på om test som heter "Myers Briggs". Om du har möjlighet att göra ett sådant kan du få ord att sätta på hur du känner att du är men också vilka styrkor du har. Hittar du dem kan du nog lättare möta de "krav" som du upplever ställs på dig!

Jag var väldigt blyg och försagd när jag var yngre. Ända tills jag upptäckte att det inte är så farligt att snacka fritt ur hjärtat. Man ska inte tänka så mycket "Jag är blyg" eftersom man påverkas av det man tänker om sig själv och det blir en ond cirkel. Tänk mer "Jag är som jag är, i vissa sammanhang vågar jag prata och ta för mig, i andra inte", så får du en mer realistisk syn på dig själv.

Går man genom livet utan att tillföra andra något eller ge uttryck för sina tankar, åsikter och känslor, så är det ett bortkastat liv, anser jag idag.

Gör ditt liv till det liv du vill ha. Våga prata. Skit i vad andra eventuellt tycker och tänker om dig i alla sammanhang. Om 100 år kommer ingen ihåg det ändå.

Tycker ditt tänk är fel. Du menar allså att ts ska ta större plats? Annars så är livet skitsamma.

Tycker inte du ska försöka ändra på ts.

Alla är vi olika endel tar mer plats andra inte.

Endel är mera rappa i käften precis som du.

Respektera att alla är olika. Alla gör och lever sitt liv som man vill och så länge man är lycklig.