förälder till tonårstjej med depression

Ja läkare och psykolog är inkopplade och vi får bra och proffsig hjälp. Vad de säger om framtiden vet jag inte, har inte frågat och kanske är jag rädd för svaret...

Så ledsamt, önskar din dotter och dig allt gott. Jag är inte i samma sits som du, men jag har själv lidit av hemska depressioner och det var väldigt mörkt ett tag i mina tonår, jag hade inget framtidshopp, mamma var sjuk av oro. Men. Det blev bättre. Det tog tid, men det blev bättre. Hoppet, glädjen och driften att vilja leva, leva, leva kom tillbaks, vilket jag aldrig trodde då, och trots att din dotter (och du) går igenom dessa hemska saker just nu tror jag att det kommer att bli bättre i er situation också, att du kommer att få se din dotter glad och välmående igen. Att få henne utredd för att se om det finns någon vidare diagnos är ju värdefullt. Med detta kan hon få en behandling som passar just henne, och ibland får man ju prova sig fram, men när detta är funnet är det mer än guld värt, sök och ge inte upp, var envis. Kanske är det svårt för dottern din att vara just envis just nu, men jag tror att hon kommer att finna styrka.

(Och med "finna styrka" menar jag givetvis inte att hon eller du är svaga just nu.)

Jag har själv lidit att depressioner sedan tonåren och är numera diagnostiserad bipolär 2.. Jag kan ju självklart bara uttala mig utifrån mina erfarenheter men för mig blev det bättre med tiden och med medicin. Man lär sig också hantera sina känslor på ett mer konstruktivt sätt..

Jag hade turen att ha föräldrar som inte bara försökte förstå vad jag gick igenom utan även pushade mig framåt i den takt som jag tillät.. även om det är svårt att som närstående ställa krav på någon som mår dåligt så kan det krävas för att man inte ska fastna i sin bubbla..

Jag säger som de andra, otroligt viktigt att din dotter blir utredd för om hon har någon sjukdom då en annan behandlingsform kan passa bättre än den man prövar nu.. jag fick vänta 10 år på min för att det inte ansågs "viktigt" att utreda när man är ung. Tänk så mycket tid man kunnat spara!

Min ena dotter led depression och hade självskadebeteende för några år sedan och jag känner så väl igen dina tankar. Jag är upplever mig som stark och driftig men detta sänkte mig totalt. Hon hade även självmordstankar och jag vågade inte sova på nätterna utan låg och lyssnade efter minsta ljud av rädsla att hon skulle göra något mot sig själv. När hon mådde som värst hoppade hon av gymnasiet, svarade inte på tilltal, vägrade kliva upp och låg bara och stirrade in i väggen, dag som natt. Vi besökte psykakuten vid ett flertal tillfällen och var självklart inskrivna på Bup och hon gick hos psykologen där varannan vecka. Jag var sjukskriven för vård av barn under långa perioder under denna tid vilket var under ett halvår ungefär, den mest akuta tiden alltså. Min dotter fick verktyg av psykologen att hantera sin ångest och hon tyckte det hjälpte mycket att prata med en utomstående. Hon ville inte prata med oss föräldrar om sina innersta tankar. Vet att hon också sökte andra i samma situation på olika forum på nätet och vädrade sina tankar där. Psykologen poängterade hela tiden om vikten av god kost, sömn och motion. När jag var sjukskriven med henne promenerade vi flera gånger per dag och sakta men säkert ändrades hennes tankegångar och hon började må bättre. Nu några år senare, går hon i gymnasiet, tränar regelbundet, har skrivit träningsschema och sömnschema för att hon vet att hon mår sämre om hon slarvar med de bitarna. Hon ser med tillförsikt på framtiden och har börjat planera för vad hon ska göra efter gymnasiet. Något jag aldrig trodde skulle ske för några år sedan när hon var längst ner i depressionen. Självklart är jag livrädd att den ska komma tillbaka och söker efter tecken hela tiden, kan aldrig slappna av helt. Men njuter av alla stunder då jag ser att hon mår bra. Lycka till med din dotter och se till att finnas där och stötta, stötta, stötta

Hej TS, lider verkligen med dig och skickar styrkekramar.

Min dotter är i samma ålder och för ett år sedan var hon i så djup kris att hon gjorde sitt första suicidförsök. Hon blev då inlagd på BUP-klinik och fick samtidigt utredas. Diagnosen blev Asperger. Idag mår hon mycket bättre, det blev liksom bättre med tiden. Hon mår långtifrån det ultimata men det är en dag i taget. Vi har nu börjat titta på en gymnasium som är inriktad på autism. Jag kommer nog kräva ytterligare utredning då jag tror att hon även är bipolär, tänker mig att hon kan ha ytterligare diagnos som gör att hon mår dåligt i perioder och om det går att medicinera så blir hon förhoppningsvis bättre.

Känner igen det, när man går på helspänn, inte vågar sova själv, lyssnar på varje ljud...så hemskt, ingen förälder någonsin borde känna sånt. Jag har varit med om otroligt mycket i livet, men detta med självmordstankar från sitt eget barn är det värsta som har hänt mig.

Hade depression med självskadebeteende själv. Mina föräldrar gömde saxar och knivar osv. Hade även lättare ätstörningar och panikångest. Idag har jag fortfarande panikångest ibland och är ganska känslig, men är gift och har barn, examen och bra jobb. Men framförallt är jag mestadels lycklig! :)

Kämpa på, en dag vänder det.

Tack alla som skrivit, det är så skönt att höra att andra upplevt samma sak och att det också kan bli bättre! Det stämmer så väl att man är kluven till hur mycket man ska "pusha" eftersom det är just krav som den deprimerade ofta tycker är belastande. Samtidigt vill man ju hjälpa till att skaffa goda vanor med motion, sömn etc. Vi föräldrar kommer snart bli kallade till enskilt möte med psykologen och ska absolut fråga efter vidare utredning, förstår att många haft en bakomliggande sjukdom som orsak till depressionen. Tack för det tipset! 
Är det någon som vet om det finns något stödforum på nätet/förening riktat till föräldrar i just den här situationen? 

Hej!
Det passade så bra att jag snubblande över ditt inlägg idag då vi  varit på BUP Akuten med vår dotter 13 år. Hon har upplevt mobbing som pågått av och till i flera år och som avtog rejält i höstas efter att ha varit fruktansvärd i ett par månader. Efter ett par veckor i relativt lugn började hon må mycket sämre. Hon hade länge varit nedstämd men föll nu ner i en depression, antagligen som en efterreaktion på allt hon varit med om. Självmordstankarna har bara ökat de senaste månaderna och nu har hon dem tätt, varje dag, och ser ingen mening med livet. 13 år! Jag kunde aldrig aldrig tro att det skulle kunna bli så här. Jag känner igen mig i din beskrivning av att aldrig själv ha haft problem med ångest osv men detta påverkar en väldigt mycket. Jag är t.ex. ständigt sjuk och förkyld och oron sitter som en klump i bröstet. Jag är ändå hoppfull. Det måste bli bättre. Det kommer att bli bättre! Kram från en annan mamma.

Hej igen! Jag har förresten pratat med föreningen Minds föräldralinje en gång och det hjälpte mig att få kraft att ta kontakt med BUP akut, då vi fått tid långt fram i tiden på "vanliga" BUP. Annars inget tips på stödgrupp så vi får hoppas att ngn annan vet.

Jag har själv haft ett liv kantat utav depression, ätstörningar och självmordstankar. Jag kan verkligen förstå att det måste vara fruktansvärt att som förälder stå och se på när ens älskade barn mår så himla dåligt. 
För mig har det blivit bättre med åren tack vare terapi och människor runt om mig som bryr sig om mig (de har inte funnits i familjen, utan de fann jag inom vården). Idag skulle jag vilja säga att jag mår väldigt bra.
Det blir bättre! Kämpa på! Sluta aldrig finnas för henne. Du är guld värd för henne.

Kram!!

Min dotter hade också ett självskadebeteende och panikångest. Jag läste att någon hade vabbat med sitt barn, varför tänkte inte jag på det!
Iallafall, idag är hon vuxen, pluggar och jobbar och går i terapi. Hon kan fortfarande få panikångest men vet nu hur hon ska tygla den. BUP är verkligen jättebra, fick mycket hjälp av dem! Det viktiga är att du bara finns där och att du lyssnar. Kram

Tack för allt ni delat och alla omtankar och värmande ord! Trots att inget förändrats känns det ändå bättre på något sätt <3