Håller på att bli lämnad

Verkar inte vara någon idé att du försöker nagla dig kvar. Han har gått vidare.  

Jag tycker att det är helt obegripligt att du efter att själv ha tyckt att relationen var dålig och dessutom slutat ha sex med honom plötsligt - när du riskerar att stå där utan honom - inser hans värde för dig och då övervinner din olust och börjar ligga med honom. Helt förkastligt beteende i mina ögon.

Sörj, dra lärdomar och skaffa dig ett bra liv för dig och barnen. Och framför allt - gör vad du kan för att skilsmässan och samarbetet runt barnen ska bli så bra som det bara kan bli.

Du har nog rätt, tror också att han gått vidare.

Tycker själv att mitt agerande är obegripligt, och att jag har gjort mig själv illa. Troligtvis för att sex alltid tidigare har gjort allt bra igen om vi tjafsat om något.

Barnen är viktigast, kan bara inte förstå hur man kan sätta sig själv främst när man har barn och familj.

Förstår att det är jobbigt, du får försöka tänka på att du faktiskt inte heller var nöjd med relationen och att det - även om det är jobbigt nu - kommer att kännas bra igen sedan.

Jag mår så himla dåligt, känner mig alldeles tom och ensam.

Vill ha kvar min familj, vill inte ha barnen varannan vecka, vill dela livet med pappan till mina barn.

Förstår din reaktion. Det är skitjobbigt och man kanske beklagar sig själv för att man kanske inte jobbade mer med relation. Eller någon annan inte gjorde det. Många tankar som flyger och framtiden som ser? UT just nu i bästa fall.

Jag separerade från mina barns mamma och det gick rätt bra. Nu kan jag väl säga att det var jobbigt så klart men det behöver inte bli dåligt. Men omställnngen blir jobbig. Det skall man vara medveten om, på alla plan

När man läser ditt inlägg, så verkar det som om att det har varit över ifrån båda sidor en tid . Du skriver att du inte känner någon lust till honom och att ni är irriterade på varandra. Han verkar inte kunna släppa andra kvinnan och ni litar inte på varandra . Finns det något att rädda och hålla fast vid ? 

Men jag förstår att du är ledsen och sörjer . Det hjälper ju inte att ni har barn tillsammans . Otrolig jobbig situation att befinna sig . 

Ja, man tänker kring vad man borde ha gjort.

Det är jobbigt att inte veta någon om framtiden, barnen på 10 år och 13 år, frågar när pappa kommer hem, och jag kan bara säga att han vill vara för sig själv och tänka och att han hör av sig på onsdag - det är det enda jag vet.

Vill ha koll på livet, därför är det extra jobbigt att inte veta hur det ska bli med någonting.

Förstår att det är en enorm omställning som kommer att blir jobbig på alla sätt och vis

Relation och familj blir ju mycket av sin identitet . Så skiljs man så ska man börja att hitta sig själv igen . Hitta en plats där man trivs med livet . Ju äldre man blir , desto svårare känns det som att hitta nya vänner . 

Du kanske ska börja redan nu att hitta dig själv och fundera på hur du skulle bygga upp ditt nya liv . Kanske du har finna vänner som du kan ge mera plats i ditt liv , så att det känns mindre ensam och osäkert .

Han säger att han släppt den anda kvinnan. Pratade med henne själv idag, då jag träffade henne på ett möte i jobbet. De har pratat med varandra 2 gånger efter att jag fick reda på det, en gång innan jul och en gång i mellandagarna, för att höra hur det är och hur de ska hantrera jobbsituationen. Tror inte att det är något, men hans intresse för henne har förstört något enormt för oss.

Det har varit dåligt ett tag, men jag vet inte vad som är vad. Vi har båda varit uppslukade av våra jobb, min sambo har inte trivts på sitt jobb under en längre tid och jag har jobbat för mycket. Vet inte vad som är vad. Han pratade mest om sitt jobb, och att han inte längre umgås med några av sina gamla vänner när vi var in på familjerådgivningen den 22/12.

Jag har projicerat min kärlek på våra barn och därför inte känt behov av någon närhet.

Du har rätt i att jag måste finna mig själv, och umgås mer med vänner. Bygga upp mitt liv, för mig och barnen.

Identiteten har ju varit vi, så självklart och allt har handlat om familjen under så många år.

Vad vill man och vad är viktigt i livet?

Måste vara tufft att träffa och prata med den kvinnan som din man verkar att vara intresserad av . Kan relatera i detta med att inte trivas på sitt jobb , det är mycket där som vår självkänsla som män sitter . Att vi blir våra jobb . Om han också har tappat bort sina vänner. Kanske han söker bekräftelse genom att söka sig till henne. 
Det är ingen ursäkt . Han är ansvarig för sina handlingar och er som familj . Utan jag tänker på att han kanske har tappat sin identitet och befinner sig i en livskris . Det kanske är något att ta upp i familjerådgivningen. 

Det var tufft att möta henne, men jag kände att det var nödvändigt - bad henne stanna kvar efter mötet. Hon var nervös redan innan, men jag tror att det var bra för oss båda.

Jag tror också att han befinner sig i en livskris och har tappat sin identitet.

Tänker säkert ska det vara så här resten av livet.

Han har pratat om tatueringar och gått in i sig själv, lyssnat på musik med hörlurar.

Vi har en tid till på familjerådgivningen men inte förrän den 2/2 om två veckor.

Det låter verkligen som han går igenom en kris. Har en kompis som gick igenom något liknande efter att han hade blivit pappa för tredje gången . Han började att prata om sin tonårstid , förlorade intressen som han inte längre hade råd med nu när han hade familj . Det var tvungna att skaffa större bostad m.m. Han kände sig överväldigad av ansvar och press. Han blev deprimerad och han var sig inte lik . Hans fru kände på sig att något var fel och de bråkade mycket .

Men vi lyckades att få honom att söka hjälp och stöttade honom . Nu har de det väldigt bra . Men det var ingen annan kvinna inblandad . Hoppas att det löser sig på något sätt för er . 

Han är så fruktansvärt självisk, tar inget ansvar alls för barnen och familjen.

Vad ska barnen tänka, när pappa helt plötsligt är borta, ringer på kvällarna, men säger ingenting om hur han har tänkt. Äldsta sonen står och håller om mig när han pratar med den yngre i telefonen. Våra barn lever i en grym ovisshet och jag kan inte säga något annat än att jag finns här för dem. Säger fortfarande att han behöver tänka. Hur tänker du kring våra barn? Kommer förbi här nu på morgonen och matar kaninerna som jag är allergisk mot, imorgon vet han inte om han hinner, för då ska han träna på morgonen innan jobbet. Det är väl för sjutton bra att gå upp tidigare eller skita i att träna. Hur egosistisk får man vara? Ska han flytta måste han ta med sig kaninerna. Han kommer hem på torsdag för att prata, lät som att han tänkte vara hemma en natt. Jag sa att kommer du hem då så måste du ju ägna dig åt pojkarana, och vi kan ju inte vara uppe hela natten och prata när vi ska upp till jobbet. Vi får se hur det blir. Skulle först komma hem idag och prata, men han hade så mycket att göra på jobbet, igår var han kvar på jobbet till kl 19. Nästa vecka ska han till London med jobbet onsdag till lördag, har han tänkt vara hemifrån länge eller flytta, måste man ju göra upp en plan tillsammans. Han bor i ett princip tomt hus, om ungarna ska vara där borde han ju planera för att göra det trevligt för dem. Finns ingen tv eller wifi eller någonting och det är bara en tillfälligt lösning då huset ska ut till försäljning i maj. Tror inte att han tänker kring mig över huvud taget. Allt kretsar kring honom, han saknar barnen säger han, och det är tråkigt att laga mat til sig själv. Allt borde kretsa kring barnen, hur blir det här jag gör för barnen, hur känns det här för dem, hur påverkar det jag gör mina barn... men det är bara jag, jag, jag.

Han låter verkligen egoistisk , är det något nytt ? Han kan ju inte släppa barnen för att han mår dåligt och behöver att tänka . Det känns lite obehagligt och som han försöker att göra sig " fri " ifrån alla . Undrar om att han inte har bestämt sig redan för att lämna, men han vill skjuta över ansvaret på någon som får ta smällen . Han vill inte vara The Bad Guy . Enklare för honom om du tröttnar och avslutar .

Ja usch. Du kan säkert ha rätt här fy...Har man barn så måste man vara tydlig tycker jag. Sätta ett datum då man kommer tillbaka eller på något sätt prata om framtiden med dom. Jag förstår om mannen inte mår bra och behöver tänka men förmodligen har han väl tänkt rätt länge nu jag menar tankarna har nog snurrat ett bra tag innan han gav sig iväg. Tycker från mitt håll som man att detta är en enda stor plåga för dom inblandade. Jag lider verkligen med frun & barnen.

Det finns så mycket trassel idag verkar det som handlar om just relationer. Det var som när jag pratade med en god vän häromdagen som sa att det är sjukt att man aldrig kan planera längre för man vet inte när saker tar slut. Man måste också idag tänka på att alltid ha en retretplan. Usch, när jag läser min text börjar jag gråta

Det verkar inte räcka med kärlek längre. Att bygga ett liv tillsammans med någon , hur gjorde man förr när man var gift med samma person 50 - 60 år . Många tycker att det är en omöjlighet och att man ska vara gift två - tre gånger. Det är en tanke som tar emot , men barn hit och dit . Blir stressad av tanken. Är förundrad över att man inte ska kunna älska samma person livet ut . Det kanske är pressen på att allt ska vara perfekt och jämföra sig med alla andra . 

Du har kommit en bit i ditt tänkande ser jag. Det finns vissa av oss som ser kärleken som EN och jobbar därifrån med minsta möjliga motstånd. Men det räcker inte idag. Att du levererar på alla plan. Jag kan älska samma person livet ut och se att det kommer förändringar i relationen. Ibland är det skitbra. Ibland är det mera lugnt men kärleken finns alltid där, sexet finns alltid där men kanske är efter xx år 1-2 ggr i veckan men vad gör det? Finns så otroligt mycket i en lång relation som utvecklas och jag gillar det.

Tyvärr passar jag inte in i tiden som nu är där man vill känna pirret, vara fri oavsett ålder. Jag vet att pirret(nyförälskelsen) övergår i riktig kärlek med tiden vilket många idag tycker är tråkigt och byter "bil" Men det dom glömmer att dom måste hoppa väldigt ofta till en ny tuva när pirret försvinner. Stabiliteten finns inte längre alls. Vad skall vi vanliga, trogna, älskande göra? Inget, vi blir ensamma.