Min 6-åring manipulerar och sticker från skolan
Usch, nu börjar det kännas tungt igen. Ångesten och psykiska tröttheten tar ut sin rätt... Nu måste det vända snart. Jag och min man har 3 barn, äldsta flicka, mellanbarnet pojke och sen en flicka till. Sonen, kan kalla honom E, började förskoleklass i augusti. Han såg framemot att börja skolan då förskolan länge känts "tråkig" och inte varit en utmaning för honom på länge. E är rastlös som person, har alltid varit full fart framåt. Började gå som 10 månaders bebis och sprang sedan dess i princip.
Eftersom han är så rörlig och rastlös som han är så oroade jag mig för hur det skulle gå i skolan att sitta stilla och lyssna på fröken. Den biten är det som går bäst! E är en av de få pojkar i klassen som har lätt för lära (han suger åt sig som en svamp, redan börjat läsa o skriva mycket) och klarar att koncentrera sig på skoluppgifter och de instruktioner fröken ger.
Det är under fria aktiviteter som det blir jobbigt. Sociala biten är svår. E är väldigt snäll och sympatisk, ibland för snäll och har haft svårt att säga ifrån. Svårt att avgöra vilka situationer och lekar som är bra för honom. Han kan också vara väldigt provokativ och utmanande (märktes bara hemma förut men märks även numera i skolan). Han vill gärna skojbråka och mäta sin styrka mot andra killar, han är väldigt stark men är en mjukis innerst inne och blir mycket ledsen då lekar spårar ur eller blir för allvarliga samt om han känner sig anklagad.
Han fick en depression för några månader sen och det har varit otaliga möten på skolan samt nätverksmöte med BUP och skola samt kurators-samtal. E har också fått, i samråd med mig o skolan, kortare dagar i skolan för att orka, blir det för mycket intryck, för mycket människor osv så slår det bakut. Tidigare har E:s utbrott och ångest bara yttrat sig hemma men nu har han även blivit väldigt upprörd i skolan och väldigt trotsig. Han gör försök att sticka från skolan så gott som varje dag. Varje dag ringer dom hem för att E vägrar gå in efter rasten eller dyl. Min mamma o pappa bor bara ca 150 m från skolan och oftast rymmer han dit då han vet dom ofta är hemma. Han har aldrig försvunnit helt så att säga. Varje kväll har han ångest och är orolig, vill inte sova. Förut hade han utbrott också flera kvällar i veckan men efter att vi möblerat om så att han sover i sin säng fast inne hos oss, lägger honom tidigare på kvällarna och låter honom ligga o spela surfplatta i sängen tills han somnar har vi lyckats få honom lite lugnare. Han är så fruktansvärt trött på morgonen trots att han börjar senare några dagar i veckan. Han är totalt omotiverad att gå till skolan, får "tvinga" iväg mer eller mindre varje dag. Han manipulerar både personal på skolan och oss för att kunna sätta sina planer i verket, tex. rymma från skolan. Jag tycker så klart synd om honom som mått så dåligt men just nu känns det mest jobbigt när han manipulerar och kör sitt eget race o struntar i sin omgivning trots att jag förklarat o visat att vi alla vill väl och gör allt för att vardagen ska fungera. Han tycker i alla fall att jag är taskig som inte låter honom sluta skolan helt... Låter kanske konstigt men på sätt å vis är jag glad att hans problematik (oavsett om det beror på depression, diagnos eller annat) visar sig även på skolan, då BUP etc. inte riktigt trott oss eller förstått tidigare hur kämpigt det är. Men självklart vill jag att hans skolgång ska fungera.
Jag försöker ta en dag i taget ock tänker att vi kämpar på, men så kommer jag till en punkt där jag blir både arg, ledsen, less och frustrerad och undrar hur länge det ska vara såhär. Och tro det eller ej, mitt i alltihop har jag fått världens babylängtan som satt sig på skallen o hela kroppen. Vi som absolut inte skulle ha fler än 3... när det visade sig i julas att vi båda var så sugna på bebis igen kan jag inte sluta tänka på det. Ja har spiral i och inga planer på att ta ut den på ett tag speciellt inte då läget är som det är... Men jag kan inte förtränga längtan hur länge som helst.
Kan tillägga att min son (och även äldsta dottern) går på en superbra skola. Det är en relativt liten skola (ca 80 elever) men hög lärartäthet och personalen är engagerade och proffsiga. Rektorn är helt underbar och sonens klassföreståndare urgullig. Dom har verkligen tagit tag i alla problem som uppstått, till ex. då sonen blev utsatt i början på förra terminen och vi samarbetar mycket bra. De har även en egen resurspedagog/specialpedagog på skolan som vi har kontakt med, samt fantastisk kurator etc. Alla förutsättningar för att han ska få en bra skolgång finns men han vill inte... Svårt att veta om allt detta "bara" beror på hans mående, men jag misstänker att det finns en diagnos inblandat o det gör inte direkt det lättare för varken honom eller oss...
Ville bara skriva av mig. Svara gärna i tråden... skönt om någon känner igen sig eller bara vill ge tips eller råd..
