Ni som haft ocd/gad innan barn

En lösning kan vara att du jobbar lite. Tar 3 av 5 arbetsdagar i veckan och din man 2. Då får du annat att tänka på och inte bara gå hemma och vara rädd.

Jag vet inte hur det funkar kring graviditet och så men kan säkert vara sömnbrist och för mycket tid ensam som gör att det blir värre.

Vår bebis är bara 3 månader och jag vill ju egentligen vara hemma och känner att jag måste kunna hantera detta. Vissa dagar bryr jag mig inte alls om det och mår hur bra som helst och andra är tankarna jobbiga och ångest tillkommer.

Jag har haft det innan jag fick barn, men inte efter. Inte så att jag fastnat i det iaf. Fick KBT hjälp och medicin. Slutade med den efter 1.5 år ungefär. Helt klart något jag skulle ta igen om jag behöver.

Jag förstår att du vill vara hemma. Kan du gå till en terapeut och få medicin? Hjälpte för en vän till mig. Men hon jobbade också. Och att veta att man inte är ensam kan vara skönt.

Förstår att det är jättejobbigt!!

Vad har du för typ av tvångstankar? Har du tvångshandlingar också, dvs att du måste göra vissa saker? Jag lider av både tvångstankar och handlingar, började med medicin för några veckor sedan och känner redan att det är på väg åt rätt håll. Kontakta vårdcentralen.

Som liten (10-11år) så var det handlingar. Var tvungen att gå med samma fot på samma steg när jag gick upp som jag gått ner för trappor, satt jag ner när jag öppnade bänklocket var jag tvungen att sitta när jag stängde. Gå in och ut på samma sida ur bilen (jobbigt med taxichaufför som ville att vi gick in på ena och ut på andra.. :). Fanns massor av andra saker. Fick hjälp när jag efter ett års konstant kontroll av allt bröt ihop hemma. Då hade jag åkt in och ut från sjukhus för att jag hade så svåra magsmärtor hela tiden. Kroppen orkade helt enkelt inte med all oro och ångest. Jag fick hjälp och det bästa var att få veta att jag inte var ensam. Det utlöstes av min mormors död. Var livrädd att förlora mamma så jag hittade på massa konstiga saker som var viktigt för att hon skulle finnas kvar typ.

När jag blev äldre var jag rädd att gå i sömnen och skada någon. Såg det på ett läskigt tv program och det satte sig som en stor rädsla. Detta var i tonåren. Jag vågade nästan inte somna innan det blev ljust ute under flera år. Vågade inte säga något heller. Det övergick i ätstörning och att jag skadade mig själv en del. Efter 7 år sökte jag hjälp. Gick i terapi i ca 4 år. Mest pga ätstörningar då. Sen har jag kunnat hantera det och inte tänkt så mycket. Har dock alltid en rädsla att det ska komma tillbaka, för jag vet hur jobbigt det är. Men då kommer jag söka hjälp direkt. Medicin är absolut det bästa som finns i de lägena.

Så jag förstår att du har det jobbigt. Sen hjälpte det mig mycket när en vän hade liknande tankar och sökt hjälp. Hennes utlöstes dock efter en förlossning.

Har klarat mig utan medicin och blev frisk med kbt för några år sen men det har alltid kommit tillbaka i perioder. Antar jag bara behöver lära mig leva med det. Har ansträngt mig senaste dagarna för att låta tankarna bara vara och det har gjort att ångesten försvunnit och tankarna är inte lika påträngande.

Skulle det bli värre får jag ju prata med någon. Vill helst till min gamla psykolog då men bor inte kvar i den kommunen.Slutade med handlingarna för några år sen men har märkt jag har några små kvar. Räknar mycket i huvudet tex och tankar kan ju också vara handlingar. Annars är jag mest rädd att bli galen också spinner det vidare efter den rädslan.

Gav dig ett långt svar men såg nu att du inte var ts.. så det var inte mig du frågade förstår jag. Sorry!

Jag är också intresserad av frågan eftersom jag är gravid nu och sjukskriven för min OCD. Oroar mig hur det ska bli efter förlossningen. När har du bf?

Oj såg att du redan har fått ditt barn. Då vore det ännu mer hjälpsamt att prata med dig.

Hej!

Jag upplever det mycket bättre nu än när jag skrev tråden. Tror det är mycket hormonellt för mig. Påverkas mycket av hormoner och tror amningen gör sitt.

Har försökt komma ut mer och låta tankarna vara. Upplever alltid det blir värre för mig av långa perioder utan att jag får vara och göra saker för mig själv (tex föräldraledighet när allt kretsar kring barnen i 1-1,5 år jag går hemma och typ aldrig är ensam eller åker iväg själv. Kan ju vara stressigt ibland också då vi har tre barn och det sätter också igång mitt tvång) men just nu känns det väldigt stabilt igen. Väldigt lite eller ingen ångest och en del jobbiga tankar/fobier till och från men så länge jag avdramatiserar dem och bara låter dem vara känns det okej.