• Anonym (Trött­)
    Äldre 19 Feb 05:09
    18206 visningar
    58 svar
    58
    18206

    Min man är omöjlig att leva med, vad är det som är fel?

    Jag sitter i ett för mig uselt äktenskap och kommer ingenstans med min man. Han har nog alltid varit som han är men jag var först och främst ung och väldigt naiv när vi träffades och så älskade jag honom, jag förstod inte alls hur ett liv med honom skulle kunna bli.
    Han har alltid varit skärmberoende, först dator och nu de senaste 7 åren med smartphone istället. Han tittar alltid på en skärm, oavsett vad vi andra sysslar med. Han blir irriterad och sur om man vill att han lägger bort telefonen och umgås med mig och barnen. Våra dagar ser ut som så att jag går upp 6.00 för att hinna äta, fixa mig, packa osv och så innan barnen ska upp ca 6.40. Jag väcker dem, de får morna sig i soffan och klä sig, borta tänderna osv. Han sover under tiden, han kliver upp kanske 7.10 när vi behöver åka 7.20. Han har inte en tanke på att kliva upp och hjälpa till med allt på morgonen, utan han går upp och gör i ordning sig själv, inget annat. Sedan iväg till jobb och skola, jag hämtar sedan barnen om vi båda jobbar dag, för jag slutar innan honom. Hem och laga middag, ta hand om hushållsbestyr, umgås med barnen, skjutsa till och från aktiviteter, osv osv. Han kommer alltid hem sist, efter att vi andra har ätit, och då äter han och sedan sätter han sig i soffan med sin telefon och där sitter han resten av kvällen, tills han går och lägger sig. Så är det varje dag. Han tar disken ibland, skjutsar till någon träning ibland, i övrigt gör han ingenting. Vissa veckor jobbar han kväll, så när jag kommer hem efter jobbet så har han hämtat barnen efter skoltid, ca kl 13 men sedan har han inte gjort något annat än att sitta vid dator/telefon tills klockan blir 16 och han ska till jobbet. Så de veckorna kommer jag hem till allt som ska göras varje dag, och blir arg och irriterad över att han inte tex lagat middag, tvättat, hittat på något med barnen osv. Säger jag något om det så säger han alltid: men det är bara gnäll, det är då fan bara gnäll på dig! Så jag försöker låta bli att säga något men ibland kan jag bara inte låta bli och då blir det skrikigt eftersom han surnar till och tycker att det är ett jävla gnäll och jag är arg för att det är enda responsen jag får. Han verkar helt nollställd inför det faktum att jag upplever det övermäktigt med att näst intill hela arbetsbördan hemma faller på mig, det verkar helt ovidkommande eller så fattar han inte hur mycket som måste göras varje dag när man har hus och barn.

    Han tar aldrig initiativ till något som ska göras. Oavsett vad det gäller så måste jag driva det, fixa, planera och i bästa fall kan han hjälpa till att genomföra, men om han själv måste fixa och planera så blir det aldrig gjort. Vi har mängder av saker här hemma som han lovat fixa som aldrig blir av, så det slutar alltid med att jag får fixa eller att det får bli ogjort. Skriver jag en lista på saker att göra så kan det fungera ibland, det verkar han kunna hantera bättre.

    Han är inte delaktig i vårt liv här hemma. Han hör aldrig diskussion mellan mig och barnen eftersom han sitter och surfar. Han deltar inte i sådant vi gör då han alltid sitter i soffan och surfar, jag och barnen kan sitta i köket och spela spel, göra läxor osv och han sitter ensam i soffan. Pratar man med honom hör han sällan vid första tillfället eftersom han surfar, utan andra eller tredje gången man säger något kan han reagera. Tilltalar man honom för ofta så blir han irriterad eftersom han måste slita sig från det han läser/ser på skärmen. Dessa saker märker han inte själv utan kallar det för ett jävla gnäll om jag kommenterar detta, men det stör mig jättemycket! Han är här men ändå inte, han är inte delaktig i vårt vardagsliv men han har ingen förståelse för att jag tycker så, han sitter ju faktiskt i soffan!

    Han sköter inte sin hygien. Han duschar alldeles för sällan, han kan ha samma kläder i en vecka. Han luktar inte trevligt men trots att jag säger åt honom att gå och duscha och byta kläder så trillar inte poletten ner. I bästa fall gör han det den gången, men sedan är det likadant igen. Ibland blir han bara arg om jag säger detta åt honom, och så blir jag arg då jag tycker det är äckligt och störande att han stinker.

    Vi pratar aldrig om något som rör förhållandet längre. Vill jag prata så suckar han bara och säger att han inte orkar. Propsar jag så blir det bråk. Det går alltså aldrig att lösa något.

    Sexlivet existerar typ inte längre, dels för att jag är så irriterad på att han inte bidrar i särskilt stor utsträckning och dels för att han är ofräsch. Han fattar dock inte allt hänger ihop utan kan ta initiativ till sex samma dag som jag varit arg för att han inte gjort något och sedan behövt be honom gå och duscha för att han luktar. När jag inte vill ligga så tjurar han ihop och vägrar prata, han verkar inte alls förstå att hans beteende påverkar min sexlust.

    Summa summarim är att han tycker att jag är en jäkla gnällkärring. Jag är arg, frustrerad, ledsen, uppgiven. Han vill bara ha lugn och ro med sin telefon och ett fungerande sexliv, då skulle allt vara bra. Han tycker att jag förstör detta med gnäll och tjat. Alla våra problem är mitt fel, jag har så dålig attityd enligt honom.

    Jag tycker att största problemet är att han alltid sätter sig själv först, att han inte gör något för min skull, barnen skull om han själv inte ser någon vinning i det. Det är inget problem för honom att sitta och surfa på telefonen all vaken tid så då gör han det. Det är ett problem för mig men det bryr han sig inte om. Att inte duscha byta kläder är inget problem för honom så då kan han strunta i det, trots att jag sagt att det är ett problem för mig.

    Det finns annat också som inte fungerar med honom. Han är socialt lite egen också, det är svårt att sätta fingret på det men han känner liksom inte av stämningar eller andra människor, han märker inte om han säger något konstigt som folk reagerar på tex.

    Nämnas bör att han är väldigt duktig på sitt jobb, jobbar mycket och är väldigt driven där. Dock verkar det vara återkommande problem att komma överens med chefer och kollegor, han pratar ständigt om att merparten av dem är inkompetenta, dumma i huvudet osv.

    Visst kan vi skiljas och det är väl där vi hamnar till slut, men jag skulle vilja förstå vad det är som pågår. Är han bara lat och struntar fullständig i mig, eller saknar han helt enkelt förmågan att kunna se saker ur någon annans perspektiv? Har han någon begränsning som gör att han inte fungerar som andra?

  • Svar på tråden Min man är omöjlig att leva med, vad är det som är fel?
  • Äldre 19 Feb 05:23
    #1
    -1

    Han är ju nidbilden av någon med Asbergers syndrom, och det kan vara en del av problemet men framför allt är han SJÄLVISK.

    jag tror tyvärr inte det finns nåt att göra utan skilj dig nu TS. Vad väntar du egentligen på? Slösa inne ditt liv på att vara irriterad hela tiden.


    She knows she's more than just a little misunderstood. She has trouble acting normal when she's nervous.
  • Anonym (oOO)
    Äldre 19 Feb 07:52
    #2

    Ja asberger, add och väldigt ego.

    Jag tycker också att du ska skilja dig. Du kommer få ett bättre liv utan honom. 
    Att han säger att du gnäller är så jävla typiskt. Ren jävla härskarmetod. 

  • Äldre 19 Feb 08:27
    #3

    Oavsett eventuell diagnos så är det hög tid att du lämnar honom! Dels för att du inte ska gå under och dels för att du just nu lär dina barn att mammor sliter livet ur sig medan pappor latar sig.

  • Anonym (Nn)
    Äldre 19 Feb 09:20
    #4

    Tänker direkt Asperger ADD. Om han alltid varit sån. Om han plötsligt blivit sån så kanske depression.

  • Anonym (a)
    Äldre 19 Feb 09:23
    #5

    Jag tänker detsamma (har en aspie i hemmet jag med, en ungdom) mkt av det du skriver stämmer in och eftersom din man är så gammal har han haft lång tid på sig att cementera sina vanor. 

    Jag tänker ofta om min ungdom att det blir nog singelliv troligast, för vem vill dela livet med någon som mest tänker på sig själv hela tiden? 

    Med andra ord, han kan nog inte speciellt enkelt ändra på sig så det är upp till dig att välja hur du vill leva resten av livet. 

  • Anonym (:O)
    Äldre 19 Feb 13:56
    #6

    Du var ung o naiv då, men inte nu längre hoppas jag. Har du verkligen aldrig tänkt på Asperger tidigare, eller aldrig hört talas om det? O att du stått ut så pass länge?

  • Äldre 19 Feb 14:10
    #7
    Anonym (a) skrev 2017-02-19 09:23:26 följande:

    Jag tänker detsamma (har en aspie i hemmet jag med, en ungdom) mkt av det du skriver stämmer in och eftersom din man är så gammal har han haft lång tid på sig att cementera sina vanor. 

    Jag tänker ofta om min ungdom att det blir nog singelliv troligast, för vem vill dela livet med någon som mest tänker på sig själv hela tiden? 

    Med andra ord, han kan nog inte speciellt enkelt ändra på sig så det är upp till dig att välja hur du vill leva resten av livet. 


    Som förälder har man ett ansvar för att träna sina barn inför vuxenlivet. Personligen har jag tränat mitt barn sedan hon var liten för att hon ska kunna fungera så bra som möjligt som vuxen. Nu när hon snart ska flytta hemifrån är jag inte speciellt bekymrad, hon är rustad både med empati, sätt att hantera vardagen och tekniker för att hantera nya situationer.

    Jag hoppas verkligen att du inte har struntat i att träna din ungdom inför vuxenlivet!
  • Äldre 19 Feb 15:20
    #8

    Och ni är tillsammans för att? Vad väger upp hand dålig sidor? Diagnos spelar som ingen roll man måste ju stå ut hursom.

  • Anonym (Trött­) Trådstartaren
    Äldre 19 Feb 16:43
    #9

    Jag har haft funderingar på Asperger under senaste året, innan dess har inte diagnos varit något jag funderat på överhuvudtaget.
    Anledningen till att jag fortfarande inte tagit steget att lämna honom är att jag någonstans fortfarande älskat honom och haft en förhoppning om att vi ska kunna kompromissa oss fram till en vardag som funkar för båda.

    Vi har ett helt liv ihop, det känna inte alls självklart att ställa hela livet på ända för både oss och barnen vilket en skilsmässa skulle innebära. Jag är orolig över hur han ska klara av att sköta barnen varannan vecka. De kommer säkert att överleva men han ger dem inte den omsorg de behöver, i mitt tycke. Kanske skulle han sköta den biten bättre om inte jag fanns där och räddade upp situationen, men tänk om han inte gör det då? Vi är dessutom ganska ensamma då hans släkt bor ca 150 mil bort och jag inte har någon nära släkt överhuvudtaget. Jag är väldigt tight med hans släkt och mina barn avgudar dem. Han är inte så intresserad av att hålla kontakten med sin släkt utan jag har skött den biten. De bor dock ca 150  mil ifrån oss så det krävs planering för att kunna ses, men jul och sommar spenderas alltid med dem och de är viktiga för mig med. Jag vill inte tappa min kontakt med dem. Det finns helt enkelt en del praktiska saker som har gjort att jag inte tyckt att det varit värt att ta steget. För mig personligen hade jag gärna gått, men det handlar ju inte bara om mig utan om våra barn och jag vet faktiskt inte vad som vore bäst för dem.

  • Anonym (segt)
    Äldre 19 Feb 16:51
    #10

    Ahh fattar att det inte bara år att lämna in. Flera parametrar som ar osäkra in ii framtiden och ni har en lång resa tillsammans. Jag tycker det inte finns några direkt råd annat än han försöker ta kontakt med någon instans och få det bättre och mer verktyg kanske? Prova därifrån

Svar på tråden Min man är omöjlig att leva med, vad är det som är fel?